Åsa Jinder

Brödet blev sisådär.

Min snälle man älskade det och fattade inte alls vad jag tyckte var misslyckat.

Så blir man lycklig i livet.

Man skaffar sig en man som älskar allt man gör.

Som fullstädigt skämmer bort en med kärlek.

 

Nu skall vi repa.

Han på bas och jag på min nyckelharpa.

Sist jag såg honom spela bas var med Carola. På en fest.

Jag blev faktiskt lite extrakär.I både henne och honom.

Hoppas på samma reaktion i kväll.

 

Även om repetoaren är mer andlig med mig, nu, och inte så het och rockig som den var då, med henne.

Herregu....det borde vara tvärtom för bövelen.

Väntar på att ett bröd skall jäsa klart.

Kommer att bli misslyckat.

Tror jag redan gjort fel.

Det jäste inte alls mycket efter första jäsningen.

Sen delade jag upp degen i två delar för att det skall jäsa vidare.

Skall peta i lite fetaost och oliver i brödet.

Varför jag tror att jag kommer att misslyckas?

För att jag såg framför mig att degen skulle jäst mer. Mycket mer.

För att jag är övertygad om att det inte jäst alls då jag om några minuter kommer att glida ner i köket för att fylla det med feta och oliver.

Baka är inte min grej.

Har aldrig varit.

Eftersom jag bestämt att vi skall äta soppa på måndagar i det här huset under hösten så ville jag ha hembakat bröd till detta. Ville att doften skulle sprida sig ända in i biblioteket. Helst upp på mitt kontor.

Det enda som sprider sig till mitt kontor är enstaka basgångar. Jonas repar inför julkonserterna, där han mestadels skall spela bas.

Men man. Man skall ju inte måla den berömda fan på väggen.

Även om det lockar i detta fall.

Det kanske blir bra.

Ändå.

Tur att jag har lite köpebröd.

Till spenatsoppan.

Som jag däremot gör själv.

600 gram bladspenat

2 tärningar grönsaksbuljong

1 liter vatten

Finhackad timjan

Finhackad gräslök

1 vitlösklyfta

1 msk  olivolja

Att äta till: hembakt bröd hoooohooooo.

Hårdkokta ägg. (Snarare)

Nu kan jag inte bärga mig längre. Måste kolla jäsningen.

Börja med soppan.

 

Till bastonerna av "Det strålar en stjärna"

Han log emot mig och sa:

-Du är precis lika varm och trevlig som jag föreställt mig.

Jag vimsade bort med champagnen jag beställt till vännen som fyllde år! Men slogs snart av tanken på hur vacker han var. Främlingen.

Gick ett varv. Spanade efter den mörkhåriga blåögde. Vackre.

Inte ett spår av honom.

Tvingade in Jan Johanssen på herrtoan.

-Kolla om det är en kille i din längd, med grå tjock stickad tröja och kängor. Mörk page, jätteblå ögon.

Inget resultat.

Plötsligt visste jag. Han hade gått.

Jag gick ut från Cafét. Ut i Kungsträdgården.

Under lyktorna vid "Vickan" kunde jag se silhuetten av honom. Jag tog sats för att ropa.

Men.

Jag visste inte vad han hette.

Kunde jag...? Ja. Det kunde jag.

Det gällde ju livet. Resten av livet.

Man får offra sig.

Jag tog i för att slippa förnedra mig ytterligare en gång.

-HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!

Han vände sig om. Stod stilla alldeles för länge. Jag kände septemberkylan bita i skinnet. Jag hade kortärmad blus i siden. Den var iskall.

Mitt hjärta stod i brand.

Plötsligt började han gå emot mig. När han hade bara några meter kvar fram till mig sträckte jag ut handen.

Han tog den och jag ledde honom in till mina vänner.

Där började vi prata.

Vi pratar än.

 

Jag älskade honom från första stund.

Jag är så ofantligt tacksam över mitt mod. Min oblyga person. Mitt jävlaranamma.

Utan det hade jag fått nöja mig med en vanlig trevlig man.

 

Nu har jag en improvisation på två ben.

Ingen är lyckligare än jag.

 

 

Jonas kommer med en gammal tidning i högsta hugg.

-Det här borde du blogga om!

Jag blir extremt nyfiken. Han har aldrig haft åsikter om vad jag skall blogga om. han läser knappt min blogg. Han lever ju med mig.

Det är det här han vill att jag skall blogga om.

 

Jag kan känna med henne, hon som flippade ut.

Man blir GALEN på människor som VET att de sabbar min nästa arbetsdag och ändå kommer till mig och luktar.

Jag skriver kommer till mig, för mitt hem är det enda ställe i världen där jag kan bestämma mig för att få vara frisk.

Även om jag hela tiden misslyckas.

Jag behöver ju bara bjuda hem folk. Så kommer det det folk som liksom ursäktar sig med att ;

- Vi skall inte kramas, jag har spray i håret!

Då har jag lust att säga

-Vi skall inte träffas för att du gör mig sjuk. Du förstör kvällen för mig nu och morgondagen. I morgon kommer jag att vakna med tung andning och rinnande ögon. Det kommer att göra att jag inte kan jobba. För att jag inte ser då. Huvudvärken du ger mig när du är mig närmare än 5 meter är jag så van vid att jag knappt reagerar. Du förkortar mitt liv. Min mamma kvävdes ihjäl. Du trampar på mig. Jag blir oerhört kränkt...och trött.

Fattar inte hur människor kan vara så. Fattar det inte.

Jag har haft min sjukdom i 10 år. Alla jag känner vet om den. Alla jag känner doftar.

 

Nej, det finns ingen medicin. Det vore ju nenas problemas.

 

Jag förstår mycket väl den stackars kvinnan.

Hon var inte utrustad med en ängels tålamod.

 

Det är nämligen bara det som gör att man inte försöker strypa folk.

 

Linda undrar;

"Jag blir uppfylld av din blogg. Den rymmer så mycket kärlek och jag känner hopp. Samtidigt känns det ibland som att ditt liv är lite väl perfekt. Hur skulle mitt liv kunna bli som ditt?"

Finaste Linda.Ett perfekt liv för mig är att få känna glädje och sorg. Vinst och förlust. Jag tror att livet blir rikast så. Jag har inte hälsan men jag är rik på erfarenheter och jag har en ljuvlig familj. Jag kan inte önska mer. Det gör att mitt liv är perfekt. För mig.

Du skall aldrig ha ambitionen att ditt liv skall likna någon annans. Du skall utforma ditt liv efter dig, dina förutsättningar. Dina drömmar. Det är det som är så härligt. Att alla kan få perfekta liv. Perfekta för att de är utformade efter olika människor.

Sträva efter lugn i själen Linda. Det är det närmaste perfektion man kan komma. Allt annat är ytligt trams i jämförelse.;)

Å vad jag önskar att jag fick höra en julkonsert också i    
år! Det var en så bra start på förra julen! Men jag         
får väl lyssna på din goa CD när jag går här och  
julfejar istället! Kram Anette

Min flicka i London.

På The fabric.

En av de hetaste klubbarna i London.

Tusentals människor.

 

Jo jag är stolt.

Men inte främst över detta.

Detta är "bara" musik.

 

Jag är mest stolt över hennes sätt att vara. Hon är rörande vänlig och varm och kärleksfull. Har alltid varit. Hon är klok och oerhört älskvärd. Hon är stark och egensinnig och har integritet.

Blir det musik för hela slanten är det rätt för henne. Hon kommer att klara en musikkarriär.

Blir det inte så finns där oändliga möjligheter till annat.

Livet är ett smörgåsbord.

Smaka på utan kravet att bestämma dig. Dofta och njut. Smaka på allt.

Man behöver inte välja en sak.

Man har bara ett liv.

Men det är det enda man har ett av.

Möjligheterna är oändliga. För alla.

 

Bara att våga se det så.

 

Nya singeln producerad av den geniala demonproducenten Magnus Frykberg.

 

 

Den här låten är den första min älskade son dansade till.

I min famn.

Jag brukade vräka på den här och dansa runt i vardagsrummet. Johannes älskade det.

Få låtar påminner mig så mycket om sann och ren lycka som den här låten.

Oh vad vi dansade.

Tills magen inte tillät det längre.

För i den vilade Josefine tryggt under halva -87 och en lite bit in på -88 - så hon fick också hon stå ut med mammas dansfnatt.

Och musiksmak.

Nu gör hon ju musik själv.

Av lite annan sort.

 

Ni glömmer väl inte...

Bjuråkers kyrka 4/12 kl 19.00

Förköp: 0705-758598

Konstnären Broreric har julvernissage från kl 16.00

då vi signerar skicor och kalendrar för er som köpt konsertpaketet!

Välkomna!

Nu är kvällarna med fantastisk julbuffé med min julmusik i princip utsålda!

Ägarinnan, Gölin, ringde just för att reka om det fanns möjlighet att boka ännu en kväll.

Vilket det naturligtvis gör. Vi trollar lite med knäna.

Roligt!!!

 

Nu skall jag, på tal om julbuffé och konsert, repa lite. Jonas och jag har gemensamt rep i kväll då vi sätter låtlistan.

Mysigt att spela julmusik.

 

Utanför fönstret brer hösten sina vida gråtunga vingar över ängar och åkrar. Det är underbart. Kylan är inte bitande, som i Stockholm, utan luften ljummen och klar. Vi är redan inne i mitten av november och det där tunga inre mörkret, den där orkeslösheten har inte lyckats plantera sig hos mig. Än.

Snart är snön här och hösten ett minne blott.

Vintern erad månader som skall härdas ut.

 

Herregud vad jag längtar efter våren.

 

Här ligger lille Klaus med lilla lilla Ingrid.

Jag har som god mormor introducerat henne i mozarellans land.

Det tyckte hon om. Parmaskinka var också gott.

Så gott att hon trodde att mina fingrar var parmaskinka.

Hon är ofantligt söt. Och duktig.

Social.

Klaus är naturligtvis världens snällaste kattpojke. Han har välkomnat henne med öppna armar.

Eller nåt.

 

Vi for ner till Stockholm och huset i fredags. Lite lätt ångestfyllt insåg vi hur mycket arbete vi hade framför oss. Sagt och gjort, efter 2 timmar långt möte hos vår revisor, började vi kl 20.00 och rensa.

Slänga i lådor och säckar, packa i andra lådor och säckar.

Halv elva stöp vi i säng. Eller på madrass.

Något som Toolväääiiiij tyckte var mysigt. Att få dela. Efter en halv natt hos husse släpade hon sig över till mig.

Att ligga på sig egen var det inte tu tal om...

 

Lördagmorgon ringde klockan redan kl 8.

Sen var det bara att fortsätta. Efter lunch åkte vi till soptippen i vanadisberget.

En hel släpvagn fylld till bredden.

Speciell värld det där. Alla sopor. Och all ordning.

Alla regler - som kan ruckas på- om man bara ber snällt.

Det enda de inte tog emot var ett par däck.

 

Efter en lååång timma med sopsortering och illalukt var det dags för se lunch. Vi åt indiskt och betraktade alla likadana familjer som strosade förbi utanför fönstret på restaurangen i vasastan.

Sen lyxade vi till det och gick tvärs över gatan till Lindqvists konditori och firade lite. Det blev en gigantisk bakelse. Jag höll på att börja må lite illa innan jag var klar.

Men. Firar man så firar man.

 

Sen var det bara att fortsätta.

Nu kunde vi börja packa in i släpvagnen. Undan för undan städade vi. Såpade golven.

Rum för rum tömdes, allt medan radion surrade i bakgrunden.

Minnena tornade upp sig.

 

Första gången jag var där.

När vi flyttade in.

Första julen.

Hundarna vi haft. (Doris är uppväxt i huset och har bott där tills vi flyttade upp. Hon är 10 år och hittade direkt sin gamla plats under bänken i köket och där låg hon från att hon kom tills att vi åkte. I huset levde hon först med Ivan, rottweiler och sedan ett mycket kärleksfullt äktenskap med Frank. De fick 6 valpar. De älskade varandra uppenbart. Efter Frank kom Solveig. Ni som läser bloggen vet att de inte är några såta väninnor. De varken gillar eller ogillar varandra.)

Barnens uppväxt. Johannes var 11 när han flyttade dit. Han bodde där till för några veckor sedan. Han är 23.

Födelsedagar i trädgården, Johannes och Jonas fyller ju på sommaren. Tjejerna på vinter och höst. Jag på hösten.

Har en film där tjejerna startar ett vattenkrig med Jonas, på Johannes födelsedag. De är väl ungefär 13 år. Jag började filma och de lekte. Sen urartade det och blev upplopp. Fantastiskt att ha kvar på film!

Sånt gick genom mitt huvud.

Kvällarna i soffan då Jonas dotter låg med huvudet i mitt knä framför tv:n.

Josefines musikaliska resa som började där, med en elbas en julafton.

Johannes, när han ropade genom badrumsdörren att han kommit in i Luleå och skulle bo där och göra lumpen i 13 månader.

Deras vänner.

Min xtra pojke - C - Johannes bästa vän från 7:an- en pojke som varit hos oss mycket och sovit över, följt med till Oppigården, tillhört familjen på något sätt, i alla fall mitt hjärta- denna fina pojke har just kommit in på polishögskolan.

Johannes närde den drömmen tills han hittade säljtarmen inom sig.

Vem vet vad som sker i framtiden. Roligt att C fixade det.

Nej, jag var inte orolig. Inte ens sekund. Jag hade starkt ifrågasatt intagningsjuryn om han inte klarat det.

Han är av rätt virke. Finaste stabilaste starkaste och lugnaste killen. En sån man litar på.

Otroligt roligt!

 

Gick där i huset och mindes.

Plockade ner inramade foton från Liseberg.

Minns dagen. Vi satt, jag Johannes och C, och käkade lunch efter att jag och Johannes fixat nya pass.

Började prata om Liseberg. C hade aldrig varit där.

-Men, det måste man, sa jag. Vi far dit!

-Nu, sa C.

-Japp. Skall bara hyra en bil. (Oklart varför vi hyrde bil, vi hade två i familjen...)

Så vi hyrde en bil, Johannes övningskörde hela vägen till Göteborg, där vi tog in på ett hotell på avenyn och gick på Liseberg.

 

Tiden i huset, tillsammans, minns jag som en bra tid. Mina barn har varit kloka och snälla. Inga uppträden, eller revolutioner.

Jag har litat på dem och låtit dem vara. Jag har sagt att jag älskar dem och att jag tror på dem. De har växt upp med skilda föräldrar som inte haft som huvudsyssla att prata skit om varandra.

 

Vi har pratat oerhört mycket.

 

Jag minns varje morgon från vår till höst, kaffet på trappen till huset. Det mjuka gräset under fötterna. Hundarna som kunde softa i trädgården.

Ändå bara 5 min till Stureplan. Men på andra sidan vägen ekopark med sjö och betande får.

De härliga promenadstigarna.

Underbart.

Om man skall bo i Stockholm är det inget fel att bo så.

Men nu är allt lämnat.

 

För skall man bo någonstans skall man bo här.

Detta är oslagbart.

Detta hus, denna by. Denna landsände.

Den energi miljön skänker är oslagbar. Det lugn.

Man känner det efter en helg i Stockholm.

Herregud. Att folk orkar kasta bort så mycket energi. På ingenting!

Det stjäl så mycket. Myllret. Stressen. Hetsen.

Nu blir jag här ett tag.

 

Sen vet jag ingenting om. Det är det som är så härligt.

Och stressen finns ju där, när man vill uppleva den. Så att säga.

 

Jag har ju växt upp där.

Levt mina unga år och småbarnsår där.

Haft kärlekar och varit passionerat förälskad och blivit sviken.

Jag har älskat myllret.

Nu fattar jag det inte.

Det är så skönt att vara här. Och jag vill ha det skönt ett tag.

 

När barnbarnen kommer ordnar jag ett boende i Stockholm. Då kanske det är dags att bo där. Åtminstone varannan vecka. Eller något.

Men fram tills dess - detta underbara.

Denna balsam för själen.

Detta äventyr.

Det känns bra i dag.

Denna första dag utan ett hem i Stockholm.

Riktigt bra.