Åsa Jinder

 

Har avslutat Solveigs försäkring.

Kommer att få hennes aska på posten. Känns jättekonstigt.

Kommer att skicka Jonas att hämt den. tror inte att jag kan ta emot min flicka i en ask, på posten.

Väl hemma skall hon spridas vid körsbärsträdet. Min flicka.

Det är lite drygt en vecka sedan vi fick avliva henne. Jag är per definition en människa som lever i nuet. Jag ser det jag har, det jag är i och jag förhåller mig väldigt mycket så. Sorgen efter Solveig bär jag i hjärtat men glädjen över Arnold o Doris är större. De finns här och nu och de behöver mig och jag fokuserar på det.

Jag känner glädje när jag tänker på Solveigs liv, hennes år tillsammans med mig. Hon bars av min kärlek till henne. Levde i ömhet. Hon hade ett bra liv. Det bär jag med mig.

Självklart saknar jag henne. Ingen är som hon var. Men nu är hon inte längre. Och det är så det är.

Arnold är. Doris.

De har redan intagit nya roller. Doris tar mycket mer plats. Arnold lever lugnare. Sover mer. Är samma otroligt kelsjuka gulliga kil´le. Ett otroligt charmtroll.

Jag känner glädje över de här två. Det är annorlunda med de här två.

Så klart.

Det går bra. Det är det viktigaste.

Det går bra.

” Tala till mig utan ord”

 

Jinder/Skogh

 

 

 

Se min längtan ge mig mod

 

vill våga tro

 

på de under som jag saknar

 

Led mig till din öppna famn

 

jag hör ditt namn

 

och hjärtat mitt vaknar

 

 

Du

 

tala till mig utan ord

 

låta mig veta

 

att du älskar mig som den

 

som fann ro i kärleken

 

Du

 

låt mig tvivla på den grund

 

sorgen bygger

 

tanken på att du ej finns

 

blir till ord som ingen minns

 

 

Se min saknad ge mig liv

 

vill våga bli

 

den jag anar i mitt hjärta

 

Rädslan rusar inom mig

 

jag vill till dig

 

och följa dig nära

 

 

Du

 

tala till mig utan ord

 

låta mig veta

 

att du älskar mig som den

 

som fann ro i kärleken

 

Du

 

låt mig tvivla på den grund

 

sorgen bygger

 

tanken på att du ej finns

 

blir till ord som ingen minns

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag slölyssnade på P1 under en hundpromenad då jag plötsligt hörde någon säga;

-          Förmänskligandet av hundarna är olyckligt.

Det är, förstår jag snart, en hundpsykolog som pratar.

-          De förstår inte vårt språk, de förstår bara våra kroppars rörelse.

Han fortsätter.

-          Man skall inte vara rädd för att ta vid där mamman avslutat. Det vill säga inte skämmas för att ta tag i sin hund och korrigera fel.

Jag funderade på vad han sagt. Han har säkert har rätt. Men problemet är att jag är människa och inte hund. Jag vet inte exakt hur en hundmamma agerar i varje situation.

-          Men du kan väl lära dig, tänker du?

-          Visst kan jag det. Problemet är bara att det finns så många sätt. Så många experter. Hur skall man kunna veta vem som har rätt?

Han sa en annan sak också. Hundpsykologen.

-          Om en kompis kommer hem till dig och inte får sitta i soffan blir han nog trumpen, men en hund reagerar inte så. En hund tar den plats han blir tilldelad. Det är inte naturligt för en hund, på samma sätt som det är för en människa, att sitta i en soffa.

Det har han naturligtvis helt rätt i.

Men. Det faktum att Solveig delar soffa med mig och Jonas handlar inte om henne. Det handlar om mig. Om oss.

Om vårt behov av att pussa på henne. Mer eller mindre oavbrutet. Ni som nu skakar på huvudet och himlar på ögonen skall bara veta att hon ibland sover i vår säng. Med huvudet på kudden mellan oss. Morgonpussen man får efter en natts dålig sömn är nämligen oslagbar.

Nu tappar alla mina väninnor med småbarn hakan, jodå det är samma Åsa Jinder som säger att det är ”Fullständigt förkastligt att vänja barnen vid att få sova i föräldrarnas säng. Vuxna skall sova för sig, barn för sig. Man gör barn otrygga genom att hela tiden agera som om man inte klarar sig utan dem, eller ännu värre, att de inte klarar sig själva. ”

Jag vet. Det håller inte ihop. Inte för fem öre.

Eller så gör de det. Det är ändå skillnad. På barn och hundar. Hundar och barn. En sak har de dock gemensamt. De blir bra av kärlek. Riktigt bra. Av kärlek.

Och det är väl någonstans där jag på något sätt rättfärdigar min omsorg om Solveig. Hon har blivit bra av all kärlek. Inbillar jag mig. Jag vågar inte fråga någon expert för då kanske jag får höra att hennes sätt förklaras av ren och skär genetik. Det skulle bryta mitt hjärta i bitar. Jag vill tro att min kärlek betyder något. Jag vill så gärna tro att kärlek föder kärlek.

Jag kan inte, hur många gånger jag än får höra det, tro att förmänskligandet av en hund enbart skulle vara  av ondo.

Jag har ju en väldigt glad och snäll och harmonisk hund. Och Solveig en väldigt glad snäll och harmonisk matte.

Kan det vara helt och hållet fel?

 

Jag saknar min flicka. Det är så tomt här utan henne. I lördags funderade jag på hur huset skulle kunna fyllas med liv igen.

Jonas sa lite försiktigt att vi har ju Doris och Arnold.

Jag svarade på fullt allvar att de är ju bara hundar.

Varje fåtölj gapar så tomt.

Så har jag liksom inte tänkt på fåtöljer innan Solveig.

De har bara stått där.

Nu ser jag bara henne framför mig. Antingen sittande på sniskan eller liggandes med huvudet hängande mot golvet. Eller i någon av alla de andra ställningarna som hon intog en fåtölj med.

Jag saknar hennes varma kropp. Hon kom gärna på morgonen och lade sig bredvid mig i sängen. Jag kunde ligga bredvid henne och hålla om henne i timmar.

Hon älskade närhet.

jag saknar hennes blick då klockan är två. Sedan hon var liten gick vi ut då. Hon kom, varje dag, kl två och satt sig bredvid mig.

- Dags att sluta jobba nu och gå ut?

Sa jag vänta lade hon sig i en soffa eller fåtölj i väntan på mig. Glömde jag henne kom hon åter.

Jag saknar hennes sällskap framför tv:n.

Jag saknar hennes väsen, hon var så närvarande.

Men.

Livet går vidare. Dagarna kommer och går trots att man tror att man vill frysa ögonblicket och bara vara i andnöden och sorgen. I det som skär i hjärtat. Trots att man tror att man måste stanna där.

För man måste inget annat än vidare. Dagarna.

De bara struntar fullkomligt i vad hjärtat säger.

De bara struntar fullkomligt i att sorgen är helig. De bara kommer. Återkommer. Igen och igen.

Och plötsligt märker man att något annat övertar de där stumma andetagen och smärtan i magen.

Rutiner och inte minst....Arnold och Doris.

De klämmer sig in bredvid sorgetronen där Solveig sitter och ser på mig, begär mig. Och jag tröstas av dem och de växer inför mig.

Tronen blir allt suddigare, de allt tydligare.

På bara några dagar.

Solveig placerars där hon skall vara, i minnet, i hjärtats minnes kammare och Arnold och Doris tar plats i fören av hjärtat.

Det gör inte längre ont att tala om Solveig.

Det gör bara lite ont att tänka på henne.

Förnuftet gör sig påmint om nödvändigheten och det enda rätta.

Det finns ingen konflikt.

Hon finns där inom mig inbäddad i värme.

Livet går vidare. Dagarna går.

Det är precis som det skall vara.

För mig.

Jag fungerar så här och jag är glad att jag gör det.

På precis det här sättet.

Allt har sin tid och sin plats.

Kärleken är evig. Oavsett om den finns eller vilar i ens hjärtas minneskammare.

Det är dock viktigt att prioritera kärleken som är.

Tänka på det som är nu och här och vara snäll mot beslut man tagit. tagit av kärlek.

Allt hänger ihop.

Av kärlek kom hon till mig.

Av kärlek försvann hon.

Alltid min. Alltid älskad.

Men numera på avstånd.

 

 

 

http://blogg.aftonbladet.se/sannalundell/2012/01/vilken-javla-gardag#lastComment

Gud så roligt skrivet!

Hur många ggr har man inte....-meh det är ju I KVÄLL?! Och bara hets klätt sig och hetsfrissat sig och hets mejkat sig och hetsat iväg och stått där i kamerornas sken och när bilden kommer i tidningen tänker folk

-Åh vilket glamouröst liv.

Joråsåattehhh.

handlar dagens krönika om.

Hoppas ert 2012 börjat bra. Jag tror att jag kan gissa ungefär hur 2011 slutade. Jag tänker på alla mustiga Gott Nytt År hälsningar som åtminstone alla sociala medier svämmade över av kring nyår.

 

Förr sa man kort och gott - Gott Nytt År. Nu hän faller i stort sett alla åt att önska varandra det mest underbara och fantastiska år som någonsin uppenbarat sig.

 

Det är ett märkligt fenomen. Ett väldigt märkligt förhållningssätt till livet.

 

Men det ligger i tiden.

 

Inget duger som det är. Ingen människa, inget liv.

 

Inget är som det är. Vi förvandlar oss till skuggan av oss själva i jakt på människors avund. Vi vill leva det perfekta livet. I brist på det vill vi att andra tror att vi lever det perfekta livet.

 

Vi använder därför superlativ som vi använder luft. Vi andas in dem och andas ut dem.  

 

Livet är ju vad det är för att det är så komplext. Vi behöver den mörka hösten för att kunna ta emot den karga vintern. Vi behöver våren och pånyttfödelsen för att kunna vara i det som blev. Sommaren.

 

Vi människor blir inte människor utan möten. Det är alla dessa möten som gör oss till de människor vi är.

 

Möten med människor som levt och upplevt. Som drabbats, som sörjt, som älskat.

 

Som burit alla sorg och glädje genom alla årstider.

 

Jag drabbas varje år av julångest. Mina jular är alltid trevliga. Varma och mysiga. Enkla, fyllda av skratt. Vi gör som alla andra, äter som alla andra och sitter som alla andra på juldagen och tänker att ojdå, då var det över. Vi trivs och vi har det gott.

 

Ändå.

 

Efteråt denna ångest. Jag vet inte riktigt vad den beror på. Förmodligen den förväntan som infinner sig någon gång på hösten och ligger som en våt filt kring hjärtat fram till julaftonsmorgonen.

 

En sådan förväntan kan inte förvandlas till något annat än något slags mörker, eftersom det inte finns något ljus i hela världen som kan leva upp till den.

 

Det är jobbigt att tappa kraft och fokus, tappa lust och inspiration men skulle jag vilja vara utan dessa dagar? Vara utan alla andra dagar då livet är grått. Svart? Nej.

 

Jag vill inte vara utan julafton heller. Livet är både ljuvt och snårigt.

 

Och denna blandning är synnerligen utvecklande. Att leva sina dagar som vore det julafton varje dag eller i ett ständigt kallt mörker ger inte möjlighet till utveckling. Men en blandning av dem båda skapar just detta.

 

Att önska någon fri lejd är inte att önska någon liv.

 

Att önska någon ett fantastiskt år är egentligen samma sak som att hoppas på att människan inte skall ta ett enda steg.

 

Och det är väl ändå det livet är till för. Att ta sig igenom? Steg för steg?

 

Önska gärna någon styrka att ta sig igenom mörkret. Önska någon kärlek.

 

Men inte ett fantastiskt år. Det är inte bra för själen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så ofantligt svårt.

Svår att ge.

Svår att ta emot.

Det ligger så himla mycket i tröst.

Det finns så många spår av människan i just de orden som sägs. Av människans förhållningssätt till livet.

Det finns så många sorter.

De som lever sig in i människans sorg och liksom förstår vad man känner utan att värdera sorgen.

De som vet hur det känns.

De som berättar för en hur man skall förhålla sig, eller ännu värre hur det är.

Alla vill väl.

Alla vill tröst.

Vi är alla olika och vi behöver olika.

Det värsta med den värsta sortens tröst ä'r väl att det är just så vi själva uttrycker oss.

Det sätt vi aboslut inte vill tröstas på, så tröstar vi själva alla andra.

Vi ogillar hos andra det vi ogillar hos oss själva.

Jag vill tro att jag är en lyssnare.

Jag vet att jag kan uttrycka mig väl.

men inte alltid. Långt ifrån alltid.

Jag är effektiv och en problemlösare.

Jag kan tro att jag ibland ramlar ner i detta när jag försöker trösta.

Liksom berättar hur det är och hur det blir.

Jag har fantasi och har mycket av det vi kallar livserfarenhet.

Jag kan tänka mig att jag drar något exempel på något liknande jag själv varit med om.

Ibland.

Eller kanske inte så ofta.

Men jag anar att det hänt.

Med andra ord.

Det finns inget skäl att döma de som vill väl.

Det finns tvärtom skäl att ta emot den hand som sträcks ut emot en då man fallit.

Och jag är rörd.

Inte minst på FB har otroligt många människor skrivit väldigt fina saker. Varit med mig i sorgen. Förstått och känt med mig.

Jag förstår att Solveig, inte minst på FB där jag exponerat 50 av hennes mest populära sätt att sitta i en fotölj eller inta en säng, faktiskt fått en plats i någras hjärtan. Att människor jag inte känner tyckte om henne.

Tycklte om att se bilder på henne.

Tyckte att hon var fin.

Och det har rört mitt hjärta.

För hon var alldeles alldeles underbar.

Så tack alla som sträckt ut en hand. Som velat trösta.

Summa summarum- ni har tröstat.

Jag har burit en smärta större än jag kunnat ana, eller fantisera om.

Jag hade svårt att andas i fredags.

I lördags tyckte jag att vi kunde sälja huset. Det var för stort och tomt och meningslöst utan Solveig. Solveig var huset. Hon var hemkänslan och humoprn. Hon var livet i huset.

I går sa jag på fullt allvara att Arnold och Doris bara är hundar. Ju! Solveig var....ett väsen. En stor personlighet.

Ingen kommer att fylla den platsen.

Hon är inte vår första hund. men vår största genom tiderna.

Jag har aldrig älskat ett djur som jag älskade henne.

Jag fattade det inte då.

Det förstår jag nu.

Hon var jag. jag var hon. Trots att hon var hund och jag människa.

Solveig var klok som en bok och störtskön.

Jag kunde vila i hennes blick. jag kunde ligga i hennes famn. Hon var stor och tung och ville vara nära. Hon njöt av att famna mig.

Jag njöt av att famna henne.

I dag är det tre dagar sedan jag var tvungen att skiljas ifrån henne och jag vet att tomheten kommer att fyllas av liv.

Att fåtöljerna inte kommer att göra ont att gå förbi.

Att Arnold och Doris kommer att ta plats och att livet kommer att gå vidare.

Så klart.

I morgon kommer jag att se tiden jag hade henne med tacksamhet. Jag var utvald.

Det kommer jag inse på tisdag.

Och när en vecka gått finns hon utan smärta i mitt hjärta och vi har alla kommit på hur vi skall vara och leva vidare.

Vi kommer att kunna skratta åt minnen.

Tok-Solveig.

Finaste Dolan.

Toooolvääääiiiij!

Hon fattas mig.

Kommer alltid fattas mig.

Men det blir lättare.

Det blir bättre.

 

För till slut blir hon själv den stora trösten.

Den enda trösten till tanken på att hon inte längre finns blir naturligtvis att hon alls fanns.

 

I December skrev jag:

http://blogg.passagen.se/asajinder/entry/kr%C3%B6nika_h%C3%A4rliga_hund3

Ur hjärtat och med erfarenhet.

 

Föga anade jag att detta mycket snart skulle bli verklighet för mig.

Föga anade jag att jag skulle få fundera ett varv till kring mitt hjärta och min erfarenhet.

 

I oktober ringde Maria från hundhotellet och berättade att Solveig var sjuk.

Jag arbetade i Stockholm, Jonas som var med för att träffa barnen åkte genast hem.

Det var en talgkörtel som inflammerats. Hon hade en jättebula över hela ryggen och opererades omgående.

 

Hem kom en mycket medtagen flicka med dränage, medicin och smärtstillande.

Arnold ville leka ändå, Solveig lekte tappert. Men hon led. Hade smärtor. Så klart.

Jag tror att kärleken till honom gjorde att hon ändå kämpade på. Hon hade så roligt tillsammans med honom. De två lekte på samma sätt. Älskade att jaga pinnar, att bära dem och att lura varandra i krumbuktiga snurrar när den andre ville ha dem.

 

Just som hon läkt ihop var det dags för nästa.

 

Jag kommer aldrig glömma när vi kom in till veterinären. Hon skakade av rädsla och hade ångest. Hon satte sig på en stol bredvid mig i väntrummet, hon ville alltid sitta i stol eller fåtölj, aldrig ligga på golvet.

Men hon kände sig inte trygg, fick ingen ro så hon satte sig hörnet vid väggen. Med svansen mellan benen.

Plötsligt öppnas dörren och en mycket gammal man med käpp håller en stor schäfer som får syn på Solveig och flyger fram till henne i raketfart. Jag tänker att - Om det smäller  nu, vad gör jag? Slår ihjäl hunden eller gubben?

Ni hör.

Hon var min bodyguard, min tilltänkte bodyguard men jag var hennes i mycket större grad. Hon var så änglalik den flickan, så människolik, så kontaktbar. Hon var min bästa vän på något konstigt sätt. Hon var fantastisk den flickan. Jag tänkte ofta på vad som hänt om hon hamnat hos något som sett den andra potential hon hade. Styrkan. Kraften. Någon som velat fostra henne till något annat än den oerhört kärleksfulla flicka hon blev hos oss.

Solveig kröp ihop ännu mer i hörnet, hon har aldrig velat bråk, hon ville alltid lek och kärlek och schäfern vände om i förvåning. (Eller snarare håvades in av en veterinär.)

Jag såg länge efter den gamle mannen med gångsvårigheter och den stora starke schäfern.

Solveig satte sig åter i en stol och så snart vi kom in hos veterinären hoppade hon upp i den stol mattar och hussar skall sitta.

 

När vi opererat bort den andra talgkörteln beslöt vi att operera bort alla, så att ingen kunde inflammeras.

Hon hade sammanlagt sju talgkörtlar synliga.

(Det är liksom dålig hy, som finnar. En del hundar får dessa väldigt ytligt och då kan husse & matte klämma ur innehållet. Solveigs satt inkapslade i kraftig hud. Hon har rasenligt en seg och kraftig hud.)

 

Hon fick genomgå en tredje operation på två månader. Ångest och smärtstillande. Vi tog prover eftersom de kan vara cancerbärande.

 

Hemma var hon trött men glad. Inte riktigt sig själv men ändå väldigt skön. Bakom den där personliga prägeln led hon. Smärtstillande fram och tillbaka i tre månader kan ingen vara sig själv med.

Provsvaret var gott. Ingen cancer.

Vi bestämde efter en senhöst och tidigt vinter fyllda av smärta att - det fick vara nog med operationer. Skulle detta fortsätta, med nya körtlar med risk för inflammation, så måste vi fundera kring vilket för slags liv vi ville att hon skulle ha.

Hennes sjukdom påverkade inte bara henne. Så klart. I ett hus med tre hundar påverkas alla när någon är ständigt sjuk.

 

Jag var i Stockholm då Jonas ringde och sa att hon hade ytterligare en inflammation.

Jag pratade med veterinären. Sedan med Jonas.

Vi kom fram till att vi skulle sätta drenage. En operation till.

Vi kände så klart hur mycket vi älskade henne och hur lite vi ville mista henne. Bara en operation till. Solveig är Solveig. Min flicka.Min kärlek. Min kompanjon. En extremt kärleksfull flicka med en denna underbara personlighet.

Vi kände båda att det inte var ultimat men vi...vi var inte redo. Vi ville ha henne kvar. Vi förstod att hon sedan oktober inte haft ett fullgott liv, att hon haft smärtor, att hon haft ångest av veterinärbesöken, men vi var inte redo.

Bara en operation till.

Det var ju ändå ingen talgkörtel. Det var en inflammation i ett sår från den senaste operationen.

Det var talgkörtlar som vi skulle fundera kring.

Det var dem vi fasade.

 

Hon hade ont, det visade hon på alla sätt. Hon hade ångest.

Men vi. Vi var inte redo. Vi ville ha henne kvar.

Bara en operation till.

 

Jag tror både Jonas och jag, då vi pratade, hoppades att den andre skulle dra i bromsen så vi slapp ta ansvaret men ingen backade. Det var ju Solveig.

Vi satt tysta i soffan och klappade henne. Hon satt gärna i sin favoritfåtölj, men lika gärna mellan oss i soffan. Mellan oss för att plötsligt bara vända sig mot någon av oss och slicka oss i ansiktet. Så nöjd och glad över att finnas till. Så kärleksfullt tacksam.

Finaste Solveig.

Plötsligt stelnar Jonas till. Ser på mig och säger - Känn här.

En körtel till.

 

Morgonen efter ringer jag veterinären och ber om ett samtal. Vi åker dit både Jonas och jag, med Solveig och får Solveigs tillstånd förklarat.

Hennes "dåliga hy", hennes talgkörtelinflammationer är förmodligen en följd av hennes tidigare operation. Avlägsnandet av livmodern. Hon var ju skendräktig och olycklig så vi opererade henne.

Hon blev omedelbart avlastad från konstiga tankar om bebisar. Ett mycket lyckat ingrepp.

Men nu. Nu pratade veterinären om denna biverkning.

Dessa talgkörtlar. Detta kroniska tillstånd.

 

Hon skulle inte bli bättre.

Veterinären konstaterade att det var aggressivt. Nu kom talgkörtlarna snabbt inpå varandra.

 

Skulle vi operera? Nu.

Eller.

Invänta en eventuell inflammation och operera då?

 

Eller...skulle vi låta henne slippa alltihop?

 

Vi hade ett fint samtal och beslutet blev byggt helt och hållet utifrån Solveig och ingen annan.

Veterinären gick ut en stund och kom tillbaka med ljus. Hon släckte ned och de tända ljusen skapade en lugn stämning.

Vi såg på varandra Jonas och jag och var överens.

Hon skulle slippa leva med detta. Med dessa eviga operationer.

Med denna kronisk sjukdom.

Tårarna strömmade. Jag strök handen över hennes sammetslena panna då hon somnade in.

Det var förfärligt.

Tårarna föll på den mjuka pannan och den blev strävare av vätan.

Min fina flicka.

Hon som kom i stället för det barn Jonas och jag aldrig fick.

Hon som var den stora trösten.

Hon som blev den bästa vännen.

Den stora personligheten.  48 kg kärlek.

 

Jag höll hennes koppel i handen när vi gick ut från veterinärkliniken.

Satte mig i bilen och grät en stund till.

Sedan pratade vi.

Övertygade om att vi gjort rätt.

 

Solveigs liv hade varit i ett flöde av ljus och kärlek.

Det skulle inte sluta med ständiga operationer smärta och ångest.

Det var hon inte värd.

Vi skulle inte dra ut på det för våran skull, utan avsluta det för hennes.

Inte så svårt beslut, men otroligt plågsamt att genomföra.

 

Nu.

Nu är hon där hon var innan hon kom till detta jordeliv.

Där hon var innan hon föddes och charmade oss med sin rosa mage och sin fläck över ögat. Sitt varma sätt, sin kärleksfullhet.

 

Solveig litade på mig.

Hon litade på att jag ville hennes bästa.

När vi gick in på veterinärstationen den sista gången gav hon mig en blick.

-Jag litar på dig mamma.

Jag såg på henne och jag tänkte

-Det skall du. Jag vill alltid ditt bästa. Även när det är så smärtsamt för mig att jag bara vill vråla av ångest.

Fina Solveig.

Ditt bästa. Alltid.

Även om det betyder att jag var tvungen att släppa dig.

 

Nu har jag släppt dig och du har försvunnit för mig för alltid.

 

Aldrig mer din varma kropp i sängen på mornarna, aldrig mer dina pussar. Aldrig mer dina blickar av tacksamhet.

Du var så tydlig i din kärlek.

Du såg ofta på mig och allt du sa var -Tack mamma.

Tack för allt.

För att jag alltid tänkte detsamma.

För att jag i varje puss, i varje kram tackade dig för att du fanns.

Du var storstilad. Helt egen. Så mycket människa.

Så lite hund.

Allt för dig Solveig. Alltid. Du litade på det.

Du litade på mig.

Nu har jag släppt dig. Från smärta och ångest.

Allt för dig Solveig.

Alltid.

Jag vet att du vet att vi älskade dig.

Arnold dyrkade dig.

Du levde i det och du var så lycklig.

Så skulle det sluta.

I lycka.

Allt för dig Solveig.

Alltid.

Jag höll mitt löfte.

Allt för dig. Du kan lita på mig.

 

Jag saknar dig så mycket min flicka. Ditt sätt att säga - Vi är kompisar, genom att lägga din jättetass på axeln. Ditt sätt att sitta i en fotölj. Ligga i en säng. Ditt sätt att vara. Din värme och kärlek.

Du var stolstilad.

Och jag saknar dig så mycket att hjärtat vill sprängas.

Du är där du skall vara. Tack för allt, fina flicka.

060225-120120

Läste följande på en blogg i morse

"Äntligen är kylan här"

Vad är det för slags människor som längtar efter kyla?!

Jag längtar ständigt efter värme.

Värme i luften, i hjärtat mellan människor.

Kyla gör ont.

Värme läker.

I morse var det 16 grader kallt.

Jag skulle i väg på ett extremt jobbigt ärende, åh vad jag hatade kylan.

Skrapade rutorna i vild frenesi, vilket iofs var bra för isränderna och snön försvann i ett tjoff!

Usch.

Kyla.

Vad skall det vara bra för?

Det är bara bra på avstånd.

När man är inne. Och tittar ut.

Då är det där rimsfrostkrispiga under solensljusa mantel riktigt vackert.

Men.

meningslös.

För jag vill inte vara i den.

Jag vill vara i värmen.

Jag vill bära värme i hjärtat.

Känna värme mellan mig och andra männisor.

Hatar kyla.

Vad skall den vara bra för.

Och hur i herrans namn kan man längta efter den?!

"Jelena Leppänen lägger drygt 5000 kronor på sin 10-åriga dotter Katja - i månaden.

Kläderna, som inte får vara H&M, utan dyrare kläder, ska ha en "rockig stil". För kläderna betalar Jelena 1400 i månaden.

- Det ska vara bra och fina märken. Vi köper mycket på webben, säger Jelena Leppänen.

På fötterna bär dottern Converse.

- Det ska vara sådana som ingen annan har. Eller Timberland. Bra skor, med bra kvalitet.

En annan viktig framgångsfaktor är att dotterns stil sticker ut. Slutligen är det viktigt med ordentlig mat - med mycket proteiner."

 

Är det bara jag som känner...och?

Men så har jag bott på Östermalm i tio år.

Men jag tror inte man behöver bo där för att klä upp sina döttrar.

Kolla i vilken mama som helst, eller vilken kändismamma blogg som helst.

Vad är det alla är så upprörda över?

Jag säger inte att det är rätt, jag säger att när saker som förekommer i verkligheten hela tiden - plötsligt exponeras på TV - då blir det liv i busken.

I dag snurrar det i huvudet.

Så mycket att förhålla sig till.

Ta beslut om.

Teatern i sommar. Bara det är ju ett heltidsjobb.

Mitt nya jobb för Söderhamnsnytt.

Hur jag skall lägga upp turnerandet i år. Med och utan Jonas.

Solveig. Hon har en kronisk sjukdom som gör att det med största sannolikhet kommer att bli samma framtida problem som vi nu dragits med sedan i oktober. Hur länge kan man plåga en hund?

Mina små drömmar. Boken jag så gärna vill skriva. Plattan jag så gärna vill göra.

Hur planerar man bäst för sitt liv?

Styckar man dagarna eller styckar man veckorna?

Styckar man drömmarna?

Jag vet ju nu, efter denna höst i hostans/stressens tecken, att jag inte kan blåsa på.

Jag vet att jag mår bäst när jag låter bli. Jag får ju så mycket gjort ändå.

Men hur hittar jag balansen.

Hur hittar jag en tillvaro där det finns plats och tid för allt.

Ingenstans så klart.

Man kan inte göra allt.

Återstår då att begripa vad jag kan göra.

Och hålla mig till det.

Bara.

(Inte så jädra bara.)