Åsa Jinder

Med Arnold sovandes vid fötterna, samlar jag kvitton till revisorn, betalar ut löner, skriver lista på framtida projekt, antecknar idéer till skolföreställningen och rensar skrivbordet på allehanda uppdrag.
Skall snart ta en kopp kaffe och bestämma mig för om jag skall gå på Christos Masters 2012 på Café Opera i augusti. Lyxprobelm, sådana där roliga problem att ha.

Ja, jag är svårt lättroad.

Det är jag.

I dag handlar mycket om försoning.

Förlåtelse.

En vän har gjort fel, en annan blivit drabbad.

En tredje står som en åsna mellan två hötappar.

Vill inte förlora någon, är inblandad men egentligen inte.

Vill förlota men inte såra den som ännu inte kommit till försoning.

Vad är att vara människa?

Vad skiljer oss från djuren? Gudarna?

Vår fullkomlighet kontra ofullkomlighet.

Jag som inte gärna förhåller mig i de självklara ytterkanterna, jag som ser det svarta och det vita och det grå, känner att det som gör oss till männiksor är vårt konsekvenstänk, vår analysförmåga och vår vilja till kärlek.

Den viljan är utgångspunkten för oss alla. Den yttrar sig bara tämligen olika.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Framför allt gör vi fel när vi tror vi gör rätt. Gör rätt när vi tror vi gör fel.

Det ständiga förhållningssättet till fel och rätt håller oss inte på något sätt på rätt kurs.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Och det är snarare det vi måste förhålla oss till trots att det kan skava.

Får vi göra fel?

ja, säger en del. De förlåter.

Nej,säger andra och låter bli att förlåta.

Då tänker jag att det måste vara hårt att vara den människan, för rimligtvis tillåter hon inte heller sig själv att göra fel.

Hur lever man ett sånt liv?

För om ingen får göra fel ingår man själv i den gruppen.

Det är därför jag själv alltid försöker förstå och förlåta.

Jag vill själv bli förstådd och förlåten.

Jag skulle vilja kunna räkna med det.

Det skulle ge mig trygghet. Att jag vfår vara den jag är och förlåten mina brister.

Förlåten då jag brister.

Men det är svårt.

Det skavar ofta.

I vägen står vinnare och förlorare.

Vi inbillar oss ofta att vi förlorar någon om vi förlåter. Att vi säljer vår stolthet. Rear ut den.

Men det är i själva verket tvärt om.

Vi fyller våra hjärtan med mod. Det är i försoningen vi blir stora.

Det är i förlåtelsen vi växer.

Vi måste försöka se på omgivningen så som vi ser på oss själva.

Vill vi vara sedda för dem vi är, förlåtna våra brister.

Då måste vi söka oss under ytan på vår omgivning, ge dem frihet att vara sig själva.

Precis som de är.

Och när de brister och ber om förlåtelse, det vackraste som finns, så skall vi öppna våra hjärtan, för vår egen skull.

När vi förlåter andra, förlåtar vi oss själva och försonas ännu en liten bit med detta svåra vi kallar livet.

Vi bör göra så- föär vår egen skull.

För att ge oss en chans att växa som människor.

Ingen vinner, ingen förlorar, men på något märkligt sätt blir livet större.

Vi borde alla bestämma oss för att inte besudla våra själar med oförätter.

Vi borde tycka att vi är för vackra för att släpa omkring på dessa känslor.

Det borde vara varje människas största drift, att hålla sina sinnen rena och klara.

Förlåtelsen är som finaste såpa.

Den gör rent, på ett naturligt och väldoftande sätt. Långt bort från tillgjorda kemikalier.

Förlåtelsen är att säga att livet är äkta, att vi är äkta.

Att vi håller för försoning. Håller för bristande och förfall.

Att inget någonsin försvinner, att inget någonsin behöver försvinna- förlåtelsen bygger.

Ger styrka inför fortsatta dagar i livet då ytterligare människor kommer behöva ditt hjärta.

Ditt ord.

Förlåt.

Det finns egentligen bara en fråga att ställa sig.

Får man göra fel?

Får man själv göra fel?

Om man faller.

Ber om förlåtelse.

Vad är rätt att göra?

Vända sig om och låta människan som brustit, inte bar en gång utan nu två, lida?

För att han/hon gjorde fel mot just dig/mig?

Vi måste börja med oss själva.

Hur långt skall vi behöva falla pga att vi är människor? Människor brister. Faller. Falerar.

Skall vi behålla stupet och låta människor rasa och slå sig sönder och samman eller skall vi famna dem.

Få dem att begripa det vi förstått.

Att alla kan göra fel.

Närsta gång är det jag.

När jag luftar mitt tvivel i bloggen eller på min facebook skriver vänliga människor alltid att jag inte skall känna så.

Att jag inte borde tvivla som är så duktig. Och så berättar dem om texter eller låtar som betytt eller betyder mycket för dem,  bekräftar  mig å det grövsta.

Jag tror att vi människor behöver tvivla. Jag tror att vi behöver tvivla mer, allihop. Jag tror nämligen att tvivel är en av de viktigaste egenskaper ett mänskligt väsen kan ha.

Vad vore en människa utan tvivel?

Vi måste tvivla, förhålla oss kritiskt till saker, annars går vi under. Förlorar under vilka krafter som helst.

Jag ser tvivlet som resultatet av ett kritiskt öga. Och för övrigt. Känslan av fullkomlighet har inte gjort en enda människa charmig.

Visst måste det finnas gränser, allt totalitärt är av ondo, men inom rimlighetens vackra vingar är tvivlet en bra livskamrat.

Jag tvivlar på en massa saker. Allt hokuspokus, jag menar New Age, tvivlar jag på. Håller jag mig ifrån.

Jag tvivlar på att det är spöken som sätter på tv:n mitt i natten. Jag förhåller mig väldigt jordnära till saker som elektriska apparater. Jag tycker att de är större mirakel någonsin än något spöke som eventuellt skulle finna en mening i sin existens genom att sätta på min tv. För mig låter det bara tråkigt. Omagiskt om något.

Förhåller mig på samma sätt till golv som knakar, dörrar som öppnas, eller går igen. Kan tala länge och fascinerat om träd som vi sågat ned för att lägga golv av, göra dörrar. Tala länge om temperaturer, om livet i en planka långt efter att vi anser den död.

Jag förhåller mig således kritisk till att förhålla sig till en 2000 år gammal skrift. Jag förhåller mig väldigt kritisk till att kärleken skulle vara ett uttryck skapat av Gud. Jag förhåller mig kritisk till den kvinnofientlighet som skriften bjuder, den exkluderande kraft som bär de orden.

Jag är kritisk till privatägd skola och omsorg och till människor om inte håller sina hundar kopplade där dem skall.

Jag tror att det är bra att inte fall rätt in, förlora sitt jag och sin tro på mänskligt  till förmån för något som kostar pengar eller på annat sätt vill åt något som är ditt, som är du.

Visst kan man förloras i något man tycker ä vackrare än det man redan har, men det kritiska ögat skall man vara vän med, skall man ha låtit lysa. Så tror jag.

Vem blir jag i detta? Denna fantastiska människa som är jag. Denna ganska bristfälliga människa om är jag.

Jag blir den som är driven av tvivel.

Tvivlet är min drivkraft. Varje text, varje melodi är en hård kamp förbi mitt stora tvivel. Ibland, när jag är på humör, kan jag dribbla mig förbi tvivlet med en snygg passning till mig själv och sedan driva det jag vil skapa i mål. Men alldeles för ofta är det så mycket svårare än så.

Det är inte enkelt att driva en tanke förbi bestämdheten i det skapade faktum att jag förmodligen skrivit min sista text, min sista melodi. Att den magiska kraften är slut och att jag borde förstå detta.

Det är oftare långa brottningsmatcher än snygga dribblingar som gör att jag till slut kan leverera och komma i mål. Långa svettiga kamper mot all sköns tvivel.

Och vet ni? Det som ger mig kraften, det som gör att jag till slut vinner är inge mindre än tvivlet på att jag faktiskt inte skulle kunna skriva eller komponera mer.

Jag menar, hur rimligt vore det?  

Pratar med en kompis som berättar att han skall ta en vit månad efter semestern.

Eftersom jag innan sommaren läst en artikel om vita månader, vilka enligt undersökningar är verkningslösa- berättar jag det.

Han vill i alla fall genomföra den. Vi pratar om skam och skuld.

Han berättar att det känns skamligt att ha druckit i princip varje dag under semestern.

Jag frågar om hur han kände då han var mitt i det där lediga och lösa vinsmuttandet som inte var någon stor sak, någon stor mängd men ändå ett faktum. Dagligen.

Om skammen fanns där då? Nej, svarar han.

Varför känna skam nu?

Han förklarar att det känns lite smårisigt att varit salongsberusad i en så lång period och nu vill känna mentalt att han ställer allt till rätta.

Vi är åter tillbaka i det verkningslösa och pratar länge om förhållningssätt till alkohol.

Han frågar mig hur jag känner, skrattar lite åt att jag inte precis haft någon semester, men, det har ju ändå varit sommar.

Jag försöker minnas de gånger jag druckit.

Avslutningsfesten på musikteatern...sen...minns jag inte. Jo men...det var någon gång där i början av sommaren då jag konsatetade att jag älskar öl.

Trodde jag blivit sprittjej, men öl är fruktansvärt gott.

Sprittjej låter ju bra på en kvinna som dricker färre ggr än båda händernas fingrar på ett år.

Varför?

Jag vet inte, uppriktigt sagt.

Jag...jobbar och mitt arbete vill jag inte förena med alkohol. Har alldeles för många kollegor som gjort det med mindre lyckade resultat. Så helgerna går liksom bort. Ofta. Mycket ofta.

På fritiden vill jag inte vara bakfull.

Alkohol är väldigt festförknippat för mig.

Jag slentriandricker alltså inte.

Jag bor i skogen och jag har lärt mig att sorger kan simma.

Jag skulle aldrig kunna genomleva fyra veckors semester och dricka kontinuerligt.

Jag gillar inte att vara berusad så ofta. Vara bakis. Inte ha en alert hjärna. Inte kunna köra bil.

Jag är så lite förtjust i följderna att jag hellre väljer bort dem än tar dem.

Det är ingen big deal för mig.

Det finns ingen skam inblandad, ej heller skuld.

Bara ett ganska utbrett ointresse.

Jag har en drinkvagn i biblioteket, där står en flaska av favorit-fördrinken Martini Rozzo. Där står Explorer och någon päronlikör. Där står en baginbox rödvin.

Det är trevligt att ha.

Jag har absolut ingen hang-up på alkohol.

Jag går bara förbi den, oftare än jag stannar vid den.

Behöver aldrig vita månader.

Jag tycker inte min vän skall känna skam. Det finns inga tendenser åt något missbrukshåll i honom. Han livsnjuter genom att ta ett glas vin till maten. En virrepinne på lördagseftermiddagen.

För att det är semester.

Han älskar att öppna en flaska bubbel, älskar att hålla tal.

Han är en förtjusande värd och make och far.

Engagerad och sund.

Jag sa att han skulle strunta i sin vita månad.

Ta en månad då han fortsatte att njuta av livet i allra möjligaste mån. En livsnjutar månad.

Bara för att.

Vi njuter alla av livet på olika sätt, men vi har så lätt att falla in i luther. Skam och skuld.

Vi borde låta oss vara.

Förlåta oss själva, tacka livet.

Det behöver inte handla om alkohol, inte alls. Jag livsnjuter och lyxar till vardagen och alkohol har sällan eller aldrig med det att göra. Det finns så mycket som ger känslan av förnöjsamhet, som ger känslan av total avkoppling.

Det kanske är viktigt att säga, vad vet jag, att man kan ha roligt utan sprit.

Det kanske är bra att flagga för att jag livsnjuter utan alkohol.

Men jag säger det inte därför.

Jag säger det för att det är sant. För mig i mitt liv.

Det finns ingen skuld skam eller annat.

Bara en insikt om vad som får mig lycklig.

Jag behöver inte koppla in alkohol för att nå den känslan.

Jag kanske är priviligierad.

Det kanske är unikt.

Eller så är det inte alls det.

Vi borde alla undersöka vägen till förnöjsamhet, vägen utan alkohol.

Inte minst för att det är billigare.

Och för att man mår som en prinsessa dagen efter.

Och kan köra bil.

Vi lever i en konstig tid. En tid då vi alla jagar lyckan genom förändring.

Inget är så förknippat med lycka som förändring. Senast på stjärnhimlen över mer eller mindre märkliga fenomen är intimkirurgi. När man opererat läppar bröst mage näsa och panna finns där inte mycket mer att göra. Vem tror ni fick panik? Vem tror ni kom på att,

-          Det måste finnas något mer vi kan skapa komplex kring. Något mer vi kan tillåta människor tro att de behöver förändra.

Detta samtidigt som den som längtar perfektion och ännu inte fått det trots operationer skattar sig lycklig när hon kommer på en plats på kroppen som ännu är orörd. Obesudlad av marknadskrafter och lögner om vår ofullkomlighet.

Ja! Inre blygdläpparna! Dem är det väl ändå lite fel på? Dem skulle man väl kunna….men stopp och belägg!

När jag vaknat på fel sida, vilket jag hade häromdagen då man pratade om detta på Nyhetsmorgon och visade bilder på vaginor halv nio på morgonen, ja jag satte kaffet i halsen, då kan jag tänka

-          Inte dags att operera hjärnan i stället?

Men alla andra dagar tänker jag något mer ödmjukt att det inte är konstigt att det är som det är. Marknadskrafterna är starka. Den lögn som sägs tillräckligt många gånger blir snart en sanning.

Vi duger inte som vi är. Vi måste förändras. 

Det finns uppenbart en mall att gå efter, någon har den och har skapat en armé av människor som vill hjälpa oss att bli bättre. Det är perfektion som hägrar.

Jag tänker på den där fyrkantiga lådan med hål av olika storlek och form som små barn stoppar klossar i. Det finns dem som direkt ser att fyrkantsklossen skall in i fyrkantshålet. Så finns det barn som pressar och pressar, men hur de än tar i så få de inte in den runda klossen i trekanten.

Lite så är livet. Utan de där mejslade hålen skulle alla kunna ligga i en härlig olik hög och trivas, utanför klossens väggar. Detta likriktade fängelse. Men vi har bestämt att man skall passa in och när vi gör det, belönas vi med samvaron innanför lådans väggar.

Men?

Sen då?

När man är där med alla som liknar en själv? Med samma form, samma färg?

Kom igen. Det blir inte kul.

Vad är det vi säger om kärlek? Jo, att motsatser attraheras.

Vad är det kompositörer säger om låtskriveri? Att musik behöver både salt och socker.

Vad är det inredare säger om design? Att olika material spelar fint ihop. Trä, sten, textilier tillsammans skapar en intressant och vacker miljö.

Varför är det kontrastfyllda bara accepterat i konstärliga sammanhang? 

Om vi i kärleken, musiken och i vår miljö njuter av de olika slagen, varför vågar vi inte se på oss själva just så? Med känslan av och tanken på att vi är av olika slag men att vi gör skillnad och att det är vackert.

Jag tror inte på perfektion. Jag tror att önskan om perfektion är en skada, ett plåster över en ångest att finnas till. Jag tror att ångesten föds i skuggan av längtan efter perfektionen, det är ett skavande moment 22.

Vi måste snarare än att sträva efter perfektion sträva efter att vara vi. Vara vårt jag. Med högt buret huvud.

Den enda trösten i vår tröstlösa strävan efter perfektion är den människa som erkänner sitt svaga jag. Sina brister och fel. Vi älskar de människorna. Vi identifierar oss med dem, en stund, innan vi är inne på att förändra oss för att bli så perfekta som möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag själva fått höra att jag är precis som en ”vanlig människa”.  Folk pustar ut i lättnad över att jag inte beter mig som de förväntar sig att jag skall göra efter en kvarts miljon sålda skivor, grammisar guldplattor platinaplatta årets låt på Svensktoppen nobelfest och eurovisionvinst.

Listan kan göra lång av framgångar. Och man kan välja att se den.

Men jag som lever i detta ser ju det andra också. Allt av att växa upp med en mamma som var alkoholist, allt av övriga vuxna människors svek, allt av mäns svek, allt av vänner svek. Allt av tunga motgångar och alla de gånger jag försökt och misslyckats. Det vill säga - en vanlig människas vanliga liv.

Jag har aldrig försökt dölja detta. Jag har skrivit böcker om min mamma, min skilsmässa och barnlösheten jag drabbades av i 30 års åldern då jag trodde att det bara var att skaffa några barn till.

 Jag har aldrig fattat poängen med att polera ytan intill perfektion. Perfektionen blir en förbannelse om man inte kan blixthandla på Konsum för att man inte duschat, har den hundhårigaste mysdressen på och är inte hinner få på sig strumporna i träskorna trots att det är 20 grader kallt.

Man måste kunna leva. Vi måste kunna leva. Vi vet alla vad livet är. Vi behöver därför inte låtsas inför varandra.

Människor är så mycket mer än sin eventuella ångest, eventuella övervikt och eventuella långsamhet. Men människor är detta också och så måste det vara.

För.

Lycka är inget tillstånd, det är en fläkt, en bris. Den måste passera ångest för att överhuvudtaget kännas.

Livet är sannerligen ingen dans på rosor, men det har sina poänger och låt oss möta dessa utan att förminska oss ett otvättat hår eller en hundhårig mysdress. Du behöver ingen förändring. Du behöver 7 min till stängning och jädra lust till lite glass. Just  go for it!

Teatern avslutad.

Vi toppade förra året, vad gäller skådespel och sång. Vad gäller själva organisationen kring teatern. Vad gäller spelglädje och gemenskap.

Vi hade en galet rolig slutfest.

Hann vakna till liv och få huvudet upp och fötterna ned lagom till en spelning utanför Norrköping.

Arnold fick åka med och ligga i ett slottskök från 1700 talet när vi spelade och sjöng. Sonen var där och det kändes väldigt bra.

Min fina 26 åring.

Vädret var ljuvligt bara publiken var ljuvligare.

Väl hemma, efter en natt på ett hotell, stöp vi båda i säng för att gå upp tidigt och åka till veterinären med Arnold.

Samtal om allergin mot kvalster samt smärtstillande.

Veterinärbesök 7/8 9.30 Bagarmossen, operation veckan efter.

Mitt i allt detta skall vi spela på Öland samt hämta hem lilla Yvonne.

Det blir lite mekkigt att hålla Arnold från att leka med henne, men även hon är ju lite skör den lilla damen så valp hon är, så det är väl en bra combo trots allt. Avhållsamhet från båda håll ett par veckor.

- Har du det lungt nu?

Denna ständiga fråga från alla håll.

'Nej. Nu börjar det. Kulturrådet heltid, samt skolföreställningar varje vardag hela september.

I oktober lugnar det ned sig. Då har jag kontroll på tillvaron igen, dvs kan själv bestämma över mina arbetsdagar.

Har två bokprojekt jag vill sätta tänderna i, en spännande antologi och en annan lite hemlig bok.

Jag har musik jag vill ge ut. har en plan med en producent, vi skall jobba på under hösten och vintern, kanske finns det en CD att ge ut i vår.

Jenny och Erik skall ge ut radiosinglar. Låtarna är klara. Jennys låt skall min dotter grundproducera.

Det finns härligheter att sätta tänderna i.

Men så är det jämt och det går bra så länge jag själv håller i rodret och kan jobba som jag vill, när jag vill.

Så oktober.

Sköna oktober- jag ser fram emot dig!

http://helahalsingland.se/bollnas/kilafors/1.4913858-solig-premiar-for-det-hande-i-harga

Söndag betyder ledighet för många. För mig har aldrig dagarna sett ut så. Jag sitter här med mitt uppdrag för Kulturrådet. Min musikal. Pappersarbetet och planeringen är oändlig kan jag säga. Dessutom skall jag leverera två krönikor i början på veckan, men då är jag på Kulturrådsmöte så de måste skrivas i dag. Lite fakturering efter fredagens föreläsning och lite av sista manuskorrigering/musikalen innan jag skickar ut det. Solen skiner och jag längtar ut. Bilen står där jag tog bussen i tisdags, den måste hämtas.

Ändå- ett stort varmt lugn i mitt inre. Stress har jag alltid varit tålig inför. Press likaså.

Jag får ofta höra att jag är stark. Det är jag. Jag har aldrig kunnat formulera riktigt vad det är som gör att jag alltid reser mig. En genuppsättning? Förhållningssätt

Jag tror framför allt att det handlar om min förmåga att se det positiva, jag är en problemlösare. Låter inte känslorna styra mitt liv. Det kommer dagar som är så sanslöst långt ifrån mening ibland, men så har jag lärt mig att livet är. Har aldrig haft en tanke på att förvandla dessa till något annat -enligt någon Mia Thörnblom teori.

Jag förväntar mig helt enkelt inte ljus och glädje 24/7. Jag vet att det inte existerar. Det finns de som vill tjäna pengar på människor tro att de gör det. Mina får de dock inte.

Vad som existerar är livet. Livets palett av olika färger. Det svarta är tydligt i sin kontrast till det ljusrosa. Det vita. Det ljust lindblomsgröna. Det svarta finns, är starkt och regerar ibland. Men det gör ju alla de andra färgerna också. Och de är fler. Även om de inte alltid kontrasterar så himla starkt.

Man måste bara titta lite mer noga för att se dem.

Jag har den förmågan. Jag upptäcker det tunna, skira. Jag uppfylls av de livsfärgerna. Känner dem innanför huden.  Alltid har jag varit så. Minsta ljusstråle befriar. Minsta skimmer sprider glädje. Det svarta kan aldrig riktigt segra över den minsta skärva av ljusrosa.

Glöm aldrig det.

Fånga den där lilla skiftningen. Den är livet. Den där snabba känslan av lycka. Det är det hela. Sedan jag fattade det, lättade trycket. Slutade jag att oroa mig. Det skedde tidigt i mitt liv. Jag är glad för den förmågan.

Lättheten till tacksamhet. För det är den jag talar om. Jag vet, utåt sett ser det ut som jag har en hel del att vara tacksam för.

Men ni vet, liksom jag, att en grammis inte skapar trygghet. Att en platinaskiva inte förmår att mota bort det svarta. Att ljuvliga barn inte garanterar god sömn. Att en djupt älskad make inte förmår ändra ens mörkaste minnen. Att ett vackert inrett hus inte garanterar fri lejd. Allt det där som kan visas upp som en sköld är ju meningslöst i mening av sannhet, kött och blod. Liv.

Det är tanken som skapar livet. 

Ändå faller vi. Trots rätta vägar, rätta takter. Det som betyder något är att vi hanterar minnen, upplevelser och dagarna som kommer trots att vi är oförberedda. Dagarna vi inte tror oss om att orka med eller förstå.

Det som betyder något föds i våra hjärtan.

De goda tankarna om livet. Glädjen över det som är skirt. Skört. Inte perfekt eller särskilt dyrbart. När dessa tankar kommer är det aldrig på grund av en grammis eller ett vackert inrett hus. När de kommer, så är det ur det skrymsle där inga yttre framgångar når. Ur det som är jag och ur mitt förhållningssätt till livet. Till det svarta. Till det skira. De finns, båda sidorna.

De bär båda mitt namn.

Det är så livet är. Jag är min förmåga att se det. Jag är min förmåga att förstå det. Jag är aldrig det du ser. Så mycket större än oss är livet.

Så magisk är tacksamheten.

Det är ju inte så att jag bara producerar en musikal den här sommaren.

turnerar och levererar mina krönikor till uppdragsgivarna.

Jag jobbar också för kulturrådet. Ett mkt omfattande arbete som kräver fullt fokus och mycket energi.

Det är ett stort ansvar och man måste verkligen vara närvarande i allt man gör.

I alla ansökningar skall vi förutom kvalitén på de som söker, läsa in de kriterier som Kulturrådet ställt för att man skall få det man sökt.

Fundera kring om de verkligen uppfylls.

Det är ett digert arbete.

Ett stort ansvar.

En alldeles vanlig dag för mig, denna sommar, består alltså inte sällan av en konsert, ett teaterrep, några timmars arbete för kulturrådet samt en leverans av en krönika. 14-16 timmars arbete.

Ja, jag har stor arbetskapacitet. En extra växel.

Men jag har förstånd också.

1 oktober kliver jag därför efter att ha kört skolföreställningar varje dag under september, in i en kreativ bubbla. Då skall jag vara kreativ på fler plan - skrivandet, komponerandet och kroppen.

Skall skapa och skapa nya förutsättningar.

Skala och forma nytt.

Damma av och kreera.

Det innebär ett inre lugn för mig.

Känns så himla underbart att det knappt känns som en verklighet.

 2013 kommer förhoppningsvis ett antal babys i form av skrift och musik.

Vi lever i en konstig tid. En tid då vi alla jagar lyckan genom förändring.

Inget är så förknippat med lycka som förändring. Senast på stjärnhimlen över mer eller mindre märkliga fenomen är intimkirurgi. När man opererat läppar bröst mage näsa och panna finns där inte mycket mer att göra. Vem tror ni fick panik? Vem tror ni kom på att,

-          Det måste finnas något mer vi kan skapa komplex kring. Något mer vi kan tillåta människor tro att de behöver förändra.

Detta samtidigt som den som längtar perfektion och ännu inte fått det trots operationer skattar sig lycklig när hon kommer på en plats på kroppen som ännu är orörd. Obesudlad av marknadskrafter och lögner om vår ofullkomlighet.

Ja! Inre blygdläpparna! Dem är det väl ändå lite fel på? Dem skulle man väl kunna….men stopp och belägg!

När jag vaknat på fel sida, vilket jag hade häromdagen då man pratade om detta på Nyhetsmorgon och visade bilder på vaginor halv nio på morgonen, ja jag satte kaffet i halsen, då kan jag tänka

-          Inte dags att operera hjärnan i stället?

Men alla andra dagar tänker jag något mer ödmjukt att det inte är konstigt att det är som det är. Marknadskrafterna är starka. Den lögn som sägs tillräckligt många gånger blir snart en sanning.

Vi duger inte som vi är. Vi måste förändras. 

Det finns uppenbart en mall att gå efter, någon har den och har skapat en armé av människor som vill hjälpa oss att bli bättre. Det är perfektion som hägrar.

Jag tänker på den där fyrkantiga lådan med hål av olika storlek och form som små barn stoppar klossar i. Det finns dem som direkt ser att fyrkantsklossen skall in i fyrkantshålet. Så finns det barn som pressar och pressar, men hur de än tar i så få de inte in den runda klossen i trekanten.

Lite så är livet. Utan de där mejslade hålen skulle alla kunna ligga i en härlig olik hög och trivas, utanför klossens väggar. Detta likriktade fängelse. Men vi har bestämt att man skall passa in och när vi gör det, belönas vi med samvaron innanför lådans väggar.

Men?

Sen då?

När man är där med alla som liknar en själv? Med samma form, samma färg?

Kom igen. Det blir inte kul.

Vad är det vi säger om kärlek? Jo, att motsatser attraheras.

Vad är det kompositörer säger om låtskriveri? Att musik behöver både salt och socker.

Vad är det inredare säger om design? Att olika material spelar fint ihop. Trä, sten, textilier tillsammans skapar en intressant och vacker miljö.

Varför är det kontrastfyllda bara accepterat i konstärliga sammanhang? 

Om vi i kärleken, musiken och i vår miljö njuter av de olika slagen, varför vågar vi inte se på oss själva just så? Med känslan av och tanken på att vi är av olika slag men att vi gör skillnad och att det är vackert.

Jag tror inte på perfektion. Jag tror att önskan om perfektion är en skada, ett plåster över en ångest att finnas till. Jag tror att ångesten föds i skuggan av längtan efter perfektionen, det är ett skavande moment 22.

Vi måste snarare än att sträva efter perfektion sträva efter att vara vi. Vara vårt jag. Med högt buret huvud.

Den enda trösten i vår tröstlösa strävan efter perfektion är den människa som erkänner sitt svaga jag. Sina brister och fel. Vi älskar de människorna. Vi identifierar oss med dem, en stund, innan vi är inne på att förändra oss för att bli så perfekta som möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag själva fått höra att jag är precis som en ”vanlig människa”.  Folk pustar ut i lättnad över att jag inte beter mig som de förväntar sig att jag skall göra efter en kvarts miljon sålda skivor, grammisar guldplattor platinaplatta årets låt på Svensktoppen nobelfest och eurovisionvinst.

Listan kan göra lång av framgångar. Och man kan välja att se den.

Men jag som lever i detta ser ju det andra också. Allt av att växa upp med en mamma som var alkoholist, allt av övriga vuxna människors svek, allt av mäns svek, allt av vänner svek. Allt av tunga motgångar och alla de gånger jag försökt och misslyckats. Det vill säga - en vanlig människas vanliga liv.

Jag har aldrig försökt dölja detta. Jag har skrivit böcker om min mamma, min skilsmässa och barnlösheten jag drabbades av i 30 års åldern då jag trodde att det bara var att skaffa några barn till.

 Jag har aldrig fattat poängen med att polera ytan intill perfektion. Perfektionen blir en förbannelse om man inte kan blixthandla på Konsum för att man inte duschat, har den hundhårigaste mysdressen på och är inte hinner få på sig strumporna i träskorna trots att det är 20 grader kallt.

Man måste kunna leva. Vi måste kunna leva. Vi vet alla vad livet är. Vi behöver därför inte låtsas inför varandra.

Människor är så mycket mer än sin eventuella ångest, eventuella övervikt och eventuella långsamhet. Men människor är detta också och så måste det vara.

För.

Lycka är inget tillstånd, det är en fläkt, en bris. Den måste passera ångest för att överhuvudtaget kännas.

Livet är sannerligen ingen dans på rosor, men det har sina poänger och låt oss möta dessa utan att förminska oss ett otvättat hår eller en hundhårig mysdress. Du behöver ingen förändring. Du behöver 7 min till stängning och jädra lust till lite glass. Just  go for it!

...längtar efter henne.