Åsa Jinder

När jag 1997 flyttade till en liten träkåk på Östermalm, ett så kallat k-märkt hus, var det många som tyckte det var fint.

 

Jag tyckte om huset för att min familj bodde i det. Det var det stora förtjänsten. En av nackdelarna var att huset, pga sin litenhet och att vi var tre unga och två vuxna plus hundar, blev så stökigt och smutsigt fort.

 

På en liten yta stökas det till snabbt. Smuts samlas gärna och sällar sig till gårdagens som man inte hunnit få bort p.g.a av en deadline. Eller för att man överhuvudtaget inte varit hemma och att övrig familj varit upptagen med annat.

 

Nu bor jag i ungefär tolv rum och kök. Det beror på hur man räknar.

 

När jag flyttade in var vännernas kommentarer väsensskilda dem de yttrade vid flytten till Östermalm.

 

-          Vad mycket att städa!

 

Jag såg ett vackert och mycket bra planerat hus från 1900. Beläget i en mycket vacker by med ovanligt trevliga människor omkring oss. Om människorna visste jag dock inget då.

 

Jag såg ett liv med ett större lugn och med både Bääh och Muuh som ljudfond i stället för buss 55 utanför husknuten. En evig ström av långtradare på Lidingövägen på väg till eller från Värtan.

 

Det där med städningen hade inte slagit mig alls.

 

Tyckte mest att det var en konstig tanke. Konstigt att det är det första som dyker upp i huvudet när man kommer till paradiset.

 

Nu har åren gått, städningen har jag blivit varse. Men det går bra, dels för att jag inte har tvångssyndrom när det kommer till mattfransar eller skinande fönster och dels för att jag inte lever ensam. Det är lika självklart för mig som för min älskade att man delar liv om man delar liv. Glädje sorg och smutstvätt. Lycka bördor och fönsterputs. Han är nu lite mer gift i mig än jag i honom då han faktiskt städar oftare.

 

Men fortfarande kommer frågan om städningen upp då och då.

 

-          Hur hinner du?

 

I dag har ju väldigt många valt att köpa den tjänsten.

 

Jag tänker tvärtom.

 

När livet kör ihop sig då vill jag bevara det av värde, allt som får mig att må bra. Jag funderar länge innan jag adderar nya uppgifter i mitt liv. Handlar det om arbete vet jag vad jag har kapacitet till och det är i arbetsbördan jag decimerar, inte i det övriga livet.

 

Jag vill ha balans.

 

För mig är inte köp av städtjänst något alternativ.

 

Inte av moraliska skäl dock. Jag fattade aldrig vad ( S) talade om när de döpte detta arbete, som ju städning är, till pigjobb.

 

Jag ser ingen skillnad i att städa andras hus, passa andras barn, eller byta andras växellådor på bilen. Man gör det man gillar och kan själv, man köper den tjänst man av olika skäl inte kan eller vill utföra själv.

 

Det finns ingen värdering av själva tjänsten i mitt beslut.

 

Nej, mitt val att inte köpa städning handlar om att behålla ett helt liv.

 

Det finns ingen romantik i nysåpade golv, eller det kanske det gör förresten, men det finns något djupt sittande, en primitiv känsla av att;

 

-           Nu kan vi leva här.

 

Jag känner samma sak då jag storhandlar.

 

Min älskade brukar skoja om att jag lägger ned blodpuddingen i kundvagnen som vore det Jesusbarnet i sin krubba.

 

-          Nu överlever vi.

 

För mig finns ingen stress i att vare sig städa eller storhandla. Det har det aldrig gjort. Detta är tvärtom fyllt av en känsla av liv för mig. Fortsatt liv. Själva förutsättningen till liv. Jag bär den känslan djupt och den är stark.

 

Jag skriver lyrik på dagarna, jag skriver krönikor. Jag komponerar musik, skriver sångtexter. Jag reser och spelar överallt, mest hela tiden.  I mitt skapande, i detta dränage av känslor och tankar behöver jag få landa. I en skurhink eller hög med tvätt som skall hängas på tork.

 

När jag har den balansen mår jag som bäst. Då kan åter landa. I en trevlig middag med vänner, i en resa på tu man hand, i umgänge med barnen eller i en konsert eller teaterföreställning.

 

Jag vill ha allt. Låter det hetsigt? Inte om man inte kräver perfektion.

 

Jag gör inte ett perfekt jobb. Vilket inte gör något eftersom mycket av glädjen i det jag gör handlar om utveckling. Jag har inte ett perfekt hem. Vilket inte heller gör något, eftersom det är jag som lever där och jag är ju långt ifrån perfekt. Jag är slarvig med mina fina vänner, jag soffsitter bort många chanser till kulturell stimulans. Om man säger så. Men det är jag och det är mitt liv och jag är förnöjd.

 

Jag äger inte något livspussel, denna framkrystade stressframkallande livslögn, som gjort det egalt att addera fler och fler bitar utan att någon förstår att bilden inte blir större utan bara krackelerar.

 

Mitt liv är en lite lagom bild.

 

Du kan se skurhinken alldeles tydligt i den.

 

 

I kväll repar vi hela ensemblen, för första gången den här veckan. Vi skall repa varje kväll och jag håller alla tummar för att det kommer att gå bra.

Något annat jag håller alla tummar för är vädret.

Innan repet för "Det hände i Hårga..." skall jag gigga på Hårga hembygdsgård med Nina Söderqvist, fantastiskt duktig sångerska med rockig utrycksfull röst. Hon sjunger "Hårgalåten" med den äran.

Direkt därifrån till mitt teaterrep.

Håll tummarna med mig!