Åsa Jinder

Den här sommaren har levererat en hel del regn. Somliga ändar av landet har ofrivilligt fått välkomna oändliga mängder. Det talas om naturkatastrofer.

Jag satt på en scen för ett par veckor sedan och när det regnade som värst och jag tänkte att – Nu kan det inte bli värre, ja då regnade det än mer. Jag blev tvungen att avbryta mitt i en mening då strömmen till slut gick.

Mil efter mil i turnébussen- i regn.

Mig gör det inget. Jag tänker alla andra. Som arbetat ett helt år. Som nu har semester. Jag tänker på alla de förhoppningar de här få semesterveckorna bär.

Förhoppningarna om den korta friheten, om alla möjligheterna. Lugnet och avkopplingen. Närheten till varandra.

Så öser det ner.

Dag efter dag. Mil efter mil.

Jag sörjer inte regnet, som sagt. Inte bara för att jag jobbar. Regn har alltid påverkat mig positivt. På samma sätt som jag älskar att storhandla (Nu överlever vi allt) och att rensa (Man skall inte ha tung packning i livet) så älskar jag att det regnar.

Det där jämngrå som inte lyckas trycka undan trädens grönska eller markens, men väl himmelens blåhet. Det skapar en slags harmoni i mig. Jag känner mig ett med det där grådimmiga. Det är som ett band av sammet runt mitt hjärta.

Ger ett lugn jag aldrig känner under en strålande sol, en molnfri himmel.

Jag gillar till och med regnkläder. Mina regnkläder står för årets dyraste klädköp. Nu köper jag inte mycket kläder, är en usel shoppare på alla plan, men väderkläder tycker jag om att inhandla. Regnkläder. Höstkappor. Mössor och halsdukar.

När väderkläderna för årstiden inhandlats blir jag lugn. Nu kan inget överaska. Jag bär en känsla av kontroll. Nu finns inget dåligt väder bara fantastiska väderkläder. Inget väder håller mig från att gå ut. Jag äger fortfarande min frihet. Gör som jag vill.

Det är så skönt att inte hindras. Hindras av lite regn.

Å andra sidan är väl få saker så ljuvliga som att låta sig göra det. Låta bli. Skippa alla måsten. Jag är bra på det. Ta beach 2012, tänk om jag låtit den ambitionen landa bland övriga denna vår. Om det varit ett måste samtidigt med förberedelserna av teaterpremiären, sommarturnén och alla skribentjobb? Det hade ju verkligen varit en onödig ambition.

Jag är ju ändå ensam på stranden. I detta regn, i detta eviga regn behöver jag inte smyga i vassen. Jag får viken för mig själv. Vattnet.

När jag tänker på livet, vad det gett och vad det krävt, vad jag längtat och vad jag har så slörjer jag främst att jag inte har ett badkar.

Då jag bodde i Stockholm hade jag ett. Jag älskade att ligga där, kunde njuta i timmar varje dag. Jag liknade känslan vid tanken på att ligga i själva moderlivet. Under vattenytan i tystnaden med ljuset som en skugga undrade jag ofta om det är så vi kommer till världen?

Vattnets tystnad bär så många vackra ljud. Den tystnad jag förr förväxlade med tomhet. Jag undvek den av rädsla att förlora min själ i den. Det är konstigt att tänka att det är just i tystnaden vi blir till. Tomhet är något helt annat. Och regn är så långt ifrån tomhet man kan komma.

Regn intar. Jag välkomnar. Upplever således en ganska fantastisk sommar. Inte trots utan på grund av regnet.

Visst är det är så vi kommer till världen. Som glödande själar ur den våta tystnaden.

Jag älskar tanken på att liksom födas på nytt, under varje droppe, genom varje regn.

Att skära genom ytan både i vattnets spegel, i regnets fall.

Älskar föraningen om liv.