Anonym skrev;

21 nov kl 14:49, 2009

Skrivet av asajinder under kategorin Kärleken | 4 Kommentarer | Permalink

bland annat;

...jag kan inte hålla med om att vilja vara älskad ska              
likställas med en sjukdom. Det känns för tragiskt.

 

Jag skrev inte så.

Jag skrev att "att bli älskad av alla".

Det är en stor skillnad, tycker du inte?

 

Jag tror att ens egna skiljelinjer, konturer och kanske själ försvinner om man hela tiden hänvisas till vad andra eventuellt tycker, eftersom man inte ens vet vad folk tycker så måste man ju anta. Och att leva i ett enda antagande och att göra det till ens livsregel - vilket man gör om man hela tiden anpassar sig så att precis alla skall kunna älska en- det kan inte göra någon lycklig i längden. 

Jag tror att människan växer ju närmare hon kommer sig själv. Och ju närmare hon står sig själv ju närmare kan en annan människa komma. Jag tror att det är enklare att bli älskad om du står för ditt unika jag och inte försöker att anpassa dig till 100%.

Jag tror du fattar vad jag menar.

« Vägen till kärleken | Hem | "Himmel i advent" »

Kommentarer:

Älskar du dig inte själv lär ingen annan göra det heller.

Jag är fruktansvärt kär.
I mig.

Det underlättar.

Skrivet av Sus den 22 november, 2009 kl. 17:47 #

Är en balansgång... Att kunna anpassa sig till situationer och människor man möter är ett tecken på mognad. Man får däremot inte bli en kameleont som direkt passar in i alla sammanhang. Man får helt enkelt ta sitt lilla jag och göra så gott man kan. Man kan inte bli älskad av alla, likväl som man inte kan älska alla man möter. Man kan göra så gott man kan för att folk ska acceptera en, men att hela tiden anstränga sig till det yttersta för att alla ska älska en, det blir bara jobbigt i lägden. För både en själv och alla andra. Man måste vara ärlig mot sig själv och helt enkelt acceptera vad man tycker om vissa och vad de tycker om en, även om man kanske inte behöver bli otrevlig och hatisk för det.

Skrivet av Maria Persson den 22 november, 2009 kl. 17:47 #

Efter att ha blivit mobbad från 2-9:de klass så har jag verkligen lärt mig de båda extremerna på spektrumet. Under 7 år så försökte jag anpassa mig, vara alla till lags & vara allt utom mig själv, eftersom jag tydligen inte dög. För om "alla" sa att jag var så ful & dum så måste ju dom ha haft rätt, och inte jag, eller hur?

Men så började jag in gymnasiet; kunde lämna "bagaget" bakom mig & få vara mig själv utan att alla "visste" vem jag var & att jag var en så'n som inte dög & skulle ha stryk.

Och fjärilen kröp ur kokongen, återföddes & insåg att jag dög; jag var fin, duktig & älskvärd - precis som jag var, mitt riktiga jag!

Idag är jag omgiven av många, underbara, vänner, som älskar mig precis som jag är, och det har också gett mig styrkan att inse att jag duger, att jag inte behöver kyssa rumpa & jamsa med, jag är jag, och jag duger!

Jag blir hellre älskad av en handfull som ser mig som jag är, en att alla älskar mig för den jag gör mig till för att duga...

Skrivet av Ninnibeth den 22 november, 2009 kl. 17:47 #

Jag förstår vad du menar.

Men oavsett om man strävar efter att bli älskad av några få eller av alla är det ju bara gradskillnader av kärlek.
Och försöka leva för någon annan då och då istället för att enbart leva för sig själv känns mer nödvändigt nu än någonsin i vår egocentriska tidsanda.

För mig känns det viktigare att diskutera och lägga fokus på hur vi agerar mot varandra än att kriminalisera en symptom av ett naivt kärleksanspråk. Hur vi tar oss rätten att bruka varandra under parollen "kritik".
I dag finns liksom inga gränser för kritiken. Det mesta som skrivs är inget annat än rena elaksheter. Ofta en onyanserad vuxenmobbing, framförd enbart för att framhäva sin egen person i sann störd, narcissistisk anda.

Många som blir utsatta för dessa "kritiska" röster och granskande, självutnämda slussvaktare vill nog inte i första hand bli älskade av hela världen, och de reagerar nog inte starkast därför att de bemöts av motstånd. Det handlar nog mer om att de helt enkelt blir så där cyniskt besvikna över vad människor, det vi skapar och legitimerar kan förvandlas till.

Men vad fan vet jag. =)

/ F.

Skrivet av Ofrivilliga ben den 22 november, 2009 kl. 17:47 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg