Åsa Jinder

Har fått en massa frågor, en massa mejl och en massa sms efter drabbningen på bloggen. Fildelningsdebatten som flög all världens väg att utan knappt ha startat.

Vad hände?

Jag uttalade att jag var emot illegal nedladdning av musik.

Det borde jag inte gjort.

Inte för att jag fick kritik.

Utan för att jag inte har en sådan där kategorisk åsikt. För att jag tycker att det är mer komplicerat än så.

Varför skrev jag som jag gjorde?

Kan man fråga sig. Man gör…fel. Man kan också säga så här.

HADE JAG TÄNKT EFTER EN SEKUND TILL HADE JAG BEGRIPIT ATT DETTA ÄR EN STÖRRE OCH ALLVARLIGARE FRÅGA BÅDE FÖR MIG SJÄLV OCH FÖR MÅNGA ANDRA ÄN ATT BARA SLARVAS IGENOM I ETT BLOGGINLÄGG.

Jag tänkte inte efter. Jag bara skrev. Som jag skriver i min blogg. Tämligen spontant och ofta oigenomtänkt. För den handlar ju bara om mig och mitt liv. Det är ingen viktig politisk blogg.

Så jag skrev.

Och.

Jag fick kritik. Direkt. På bloggen och på mina fyra mejladresser.

I ett av mejlen uttalades ett hot mot mig.

I ett av mejlet antyddes en sak - jag vill inte ge fler människor idéer - vilket gjorde mig skogstokig av ilska.

"Du verkar förblindad av vrede" skrev en av de som höll sig på bloggen. Så sant. Så sant.

Det tog ett halvt dygn innan jag lugnade ner mig.

Det handlade inte om att jag är klimakteriehäxa, vidrig, obegåvad, fet som en ko, osmaklig, fattig, ful, hasbeen, surfitta, kärring, patetisk, usel eller ego. Jag har varit i offentligheten sedan jag var 13 år. Jag hetsar inte upp mig för dålig kritik.

Jag hetsade upp mig för ett hot.

Och tappade konceptet.

Reagerade känslomässigt och det skall man inte.

Om man inte vill ha känslomässig argumentation tillbaka.

Jag har inte för vana att kalla folk idioter.

Tor fick en del av reaktionen över det riktigt obehagliga.

Han blev samma. Alla blev samma.

Jag är en liberal person och jag tycker om att prata med folk med andra åsikter. Jag dömer inte en människa för en av hennes tankar. Jag är för yttrandefrihet. Jag tycker att det känns knepigt att man kriminaliserar en hel generation. Mina barn tillhör generationen som genom ett knapptryck kunnat tillgodose sig hur mycket musik som helst.

Den fanns där ett knapptryck ifrån dem.Nu är allt förändrat.

Vissa saker är värda att slåss för. Andra saker måste man släppa. I en värld och i ett samhälle som ständigt förändras kan det vara svårt att begripa vad man skall fortsätta att kämpa för och vilket som kan vara förgäves. Vi är i ständig utveckling vare sig vi vill eller inte. Jag är av naturen en människa som ser mer fram än bak. Jag är sällan eller aldrig rädd för det nya.

Jag får skylla mig själv för alla påhopp om att jag skulle vara teknikfentlig och gammalmodig och bakåtsträvare - jag uttalade inga särskilt tydliga argument för motsatsen. Men alla som känner mig vet att jag inte är någon bakåtsträvare. Tvärtom.

Vi befinner oss i en brytningstid. It - revolutionen har nått det skrå där jag verkar. Upphovsrätten är ifrågasatt.

Jag vill inte ha något storebrorsamhälle. Jag vill naturligtvis fortsätta arbeta med det jag gör. Jag står inte och faller med mina skivinkomster. Jag arbetar bredare men naturligtvis vill jag ha betalt för mitt arbete om en efterfrågan finns. Så har jag alltid levt.

Jag kanske sitter där en dag utan en enda människa som vill köpa min musik. För att upphovsrätten är upphävd och det inte finns något ekonomiskt värde i en komposition längre. Jag vet inte om vi kommer att hamna där, om den generation som jag själv fött kommer att kunna fortsätta som de kunnat fram till nu, eller om vi gemensamt kommer att väg som alla kan gå. Sida vid sida. Allt är i förändring. Vi måste handla. Tillsammans. Vi är inte bara upphovsmän och eventuella lyssnare, kunder. Vi är framför allt människor i samma samhälle, ett samhälle i en teknisk utveckling som går allt snabbare.

Jag tänker på när bondesamhället förändrades till industrisamhället. Är jag bonden som kanske måste släppa min harv? Eller kan just jag överleva? Om jag förändrar mitt jordbruk och följer med i utvecklingen? Det har aldrig funnits plats för alla som vill. Jag har haft en plats i musikbranschen, i 33 år. Om jag fortsättningsvis jobbar på lika bra så har jag en fortsatt plats. Men om inte? Kan jag skylla det på den tekniska utvecklingen? Nej.

Jag tycker - och det är min grundläggande åsikt och har varit hela tiden - att problematiken är svår. Att det är svårt prata om rätt eller fel.

Min kollega L sa apropå debaclet på bloggen

-         Hur klantig får man vara Åsa, du har fått alla att tro att du är rabiat motståndare till teknik. Till människor som laddar ner. Hade du pms eller har den där skallskadan du fick för en månad sedan börjat ta ut sin rätt?

Jag skrattade. Och skämdes. Jag gillar inte att göra dåligt ifrån mig. Vad det än må vara. Samtidigt är jag ju vän med mig själv, har inte förväntningar om att vara en sk. Perfekt människa. Vill bara göra så gott jag kan. Och det gjorde jag inte.

Pga av ilskan.

Tor fick sig en verbal snyting. Förlåt Tor. Den var ju inte till dig. Du fick den i farten. Jag tror inte att du är en idiot. Tvärtom. Du hade klara argument.

Men. Man blir arg när man hotas. Jag kanske skall skriva jag.  

Jag stängde av kommentarfunktionen för att jag var förbannad. Inte för att ingen skulle få tycka.

Förbannad och skrämd. Skrämd över tonen.

Jag antog en risig ton själv. I ilskan.

Dumt. Riktigt dumt.

Men mänskligt?

Det här är ju ingen nedladdningsblogg, något filderarforum eller ens en piratchat.

Det är ju bara min ibland måttligt roande blogg.

När man som jag bestämmer sig för att göra annat än att bemöta människors åsikter - skapar människor åsikter åt en.

Nu  påstås att jag är för domen mot människorna i Piratebay målet. Att jag tycker att längden på straffen är rimliga. Skadeståndet. Man jämför det med skadestånd för våldtäkt på barn och påstår att jag står bakom det.

Naturligtvis står jag inte bakom det. Det är så dumt att det saknar motstycke.

Jag är ambassadör för ECPAT.

Men det var väl de tog det som exempel. Suck.

Jag skrev, på Aftonbladets debattsida, för ett par år sedan om orimligheten i strafflängden för någon som berusad kört ihjäl två barn i trafiken. Den strafflängden var nämligen lika lång som om han olagligt skjutit en varg.

Det finns en massa orimligheter i strafflängder. Särskilt om man jämför dem med varandra.

Pirate bay domen och strafflängden har jag över huvudtaget aldrig uttalat mig om. Inte ipredlagen heller.

Den åsikt man lagt på mig stämmer naturligtvis inte.

Jag står heller inte för ”sanningen” i att varje nedladdad CD är en förlorad förtjänst. Jag tänkte på det senast när jag var på en nyöppnad matvaruaffär. De bjöd på en massa. Allt från frukt till mat och kaffe. Jag tog av allt.

Det hade jag inte gjort om det inte varit gratis. Då hade jag inte köpt något av detta. Jag var inte direkt hungrig. Blev bara glad och medryckt i en trevliga stämningen i affären. Jag gick tillbaka dagen efter och handlade.

Jag vet inte om den som satt i system att ladda ner verkligen köper skivor. Jag vet inte om skivförsäljningen gått upp när trafiken på nätet nu tydligen gått ner.

Vi måste definiera om en massa ord och värden, handlingar kan inte kallas för samma saker på nätet som irl  även om de påminner om varandra. Här finns nya begrepp i en massa nya gränsland vilket gör det svårt svårt svårt och vilket också manar till ödmjukhet.

Det totala föraktet mot upphovsmän är skrämmande kan jag tycka. Vi månar om våra verk av fler anledningar än att vi förlorar förtjänster om någon använder dem utan vårt medgivande.

På samma sätt som en generation lärt sig att musik bara är ett knapptryck ifrån, har generationer av upphovsmän lärt sig att leva med att de haft kontroll på sina verk.

Är vi alla förlorade? Förlorare?

Vet någon de exakta sammanhangen?

Jag tycker att det är svårt. Jättesvårt.

Det är vad jag borde skrivit. Det är vad alla som känner mig och hört mig prata om detta vet att jag står för.

Nu lämnar jag debatten. Här. I min blogg.

Jag kommer att återkomma i debatten men inte här.

Nu vill jag blogga som vanligt. Om papegojorna, hundarna, skrivandet och kärleken. Om arbetet med musikalen och mina gig. Om livet på landet och om mina tankar om stort och smått.

Detta är ju trots allt ingen politisk blogg.

Kan man skriva så trots att jag själv tog upp diskussionen? Ja.

Jag tror det.

Jag hoppas att jag har rätt.