Åsa Jinder

Finns det mirakel?

Klart det gör.

Fantastiska händelser, oförklarliga.

Livet är ett enda mirakel.

Om man låter bli att förklara det.

Utan låter sig sköljas med, bland vågor.

Låter sig spolas upp på land.

Och tillbaka i det djupa blå.

 

Livet är ett mirakel.

Jag slutar aldrig att förvånas över alla kvav och stormar.

Vågor man liksom surfar på, alla bråddjup och allt glittrande.

Nu är jag en annan än igår.

I dag föddes jag på nytt.

Jag som inte ens tror.

Inte ens ägnar mig new age.

Ändå ny.

Utan stenar eller kort. Utan gud.

 

Det var ett ögonblicksverk.

Jag satte på Magnus Carlssons julskiva, den jag skrivit fyra texter på.

Plötsligt slog det mig.

Vem jag är.

Vad jag gör.

Varför.

Visst visste jag det. Det hade dock gömt sig bakom en massa strunt som inte velat flytta på sig.

Jag trängde mig ändå fram, men det var övermäktigt ibland.

Det var som att spegla sig i en blank sjö.

Men nu. Plötsligt såg jag mig.

Såg.

Vem jag var.

 

Och lika plötsligt förstod jag hur kontoret skulle möbleras. En sak jag funderat på i åratal.

Så nu är det ommöblerat. Så att allt kan flöda.

 

Nu flödar det och jag vet exakt vad jag skall ägna mig åt.

Livet ut.

 

Visst visste jag.

Men utan att se mig i allt.

Utan att känna min självklara plats.

Nu ser jag mig klart i det som skall göras och nu kommer det bli gjort.

Nu är jag öppen som ett spjäll och har förklarat Jonas nästa projekt för honom. Det han skall göra.

Själv kom jag ju på vad jag skall göra i veckan.

Det jag gör, musikalen , kommer att ta riktig fart nu. Skall dessutom boka tid med mentorn för att få extra boost.

Detta märkvärdiga liv.

 

Tänk att man kan födas på nytt.

Vilket mirakel.

Vilket sant mirakel.