Åsa Jinder

Nu skall jag tonsätta en text.

Göra tvärtom alltså.

Jag skriver alltid musiken först annars.

Musiken är grunden. Väggarna och taket.

Texten blir liksom innehållet.

I det hus som en låt kan liknas vid.

Ändå.

Är det lättare att tonsätta.

Borde därför jobba så helat tiden.

Men det är något i konstruktionen som går förlorat då.

Har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är.

Och.

Vem har sagt att allt skall vara så enkelt hela tiden?

 

Nu kommer det ändå att bli så.

Relativt enkelt. Utan det där som faktiskt går förlorat.

Är det kamp?

 

Jag drar mig mot motstånden i livet.

Vill kämpa.

Gillar inte räkmacka.

 

Det är nog det.

Man vill hugga tag i något. Få en utmaning.

Utvecklas.

Där.

Där ligger det.

Viljan att gå vidare. Hitta nya vägar.

Inte bara slira fram i medvind.

Nej, jag gillar verkligen inte det.

Jag vill hitta nya delar av mig själv i det jag gör.

Dessa delar som håller sig gömda, som inte alls påverkas eller visar skymten av sig själva i medvind.

Som inte regarerar på en vindpust.

 

Jag vill ha saker omkullvälta i storm.

I alla fall i mitt skapande.

Rejäla utmaningar.

 

Som att skriva en musikal. Själv.

Vilken utmaning.

Vilken idioti - känner jag somliga dagar.

Det är då jag sätter mig vid datorn med extra stor glädje.