Åsa Jinder

Vi gifte oss i Stockholm för 13 år sedan.

Ett snötyngt vackert Stockholm.

Kingen sjöng At last (Etta James) och allt var mycket vackert med det dova ljuset och de enorma ljusprydda granarna vid altaret.

Alla sjöng "Stilla natt" som psalm.

Efteråt åkte vi ut på Djurgården, jag Jonas bestman och tärna. I en vit limousin satt vi och betraktade alllt det vackra och drack champagne innan middagen.

Det var en fint bröllop. En fin dag.

En början på ett äventyr som varat i 13 år, i dag.

Vi fick ett liv, men inga barn tillsammans.

Vi fick enorma framgångar men också bakslag.

Vi fick mängder av kärlek och skratt.

Livet.

Upp och ned.

Som livet är.

 

Inte en enda gång har jag tänkt att jag vill leva utan Jonas.

Inte en enda gång har jag tvivlat på hans kärlek.

Eller min.

 

Nu räknar jag inte tiden då jag var fullproppad med hormoner vid IVF.

Då var jag helt bortkopplad från vett och sans.

Också det en erfarenhet.

Ofantligt sorglig.

Det är detta som gör oss till människor.

Alla olika lager av glädje och sorg.

Det är det som spetsar vår empati och ödmjukhet.

Människor utan motgångar är inte särskilt spännande.

Utan perspektiv.

Det är så lätt då, att tycka och tänka. Att utgå ifrån sig själv och sin orubbade värld.

Det märks väldigt tydligt när människor inte har någhra håligheter eller stora sorger bakom sig.

Det är så lätt att framstå som brr/syster duktig då. Som tycker att om alla bara levde som jag blev det bra.

Liv ser så olika ut.

Förhållingssätten är flera miljarder.

Vi försöker alla överleva.

Det som är lycka för mig, registrerar inte en annan.

Har man nått botten är allt ljusare. Är allt bättre.

Gör väldigt lite skillnad.

Det finns de som fastnar på botten.

Jag vet inte vad skillnaden är, men skillnad är det. På oss människor.

Och det är viktigt att förstå.

I det stora och i det lilla.

I relationen.

Jag har aldrig försökt att ändra på Jonas.

Vi förändrar varandra i varandras närvaro.

Jag kommer aldrig att bli lika allmänbildad som han, men han intar mer och mer av mitt lugn.

Jag lär mig mer och mer om omsorgen kring detaljer.

Han ser att den lilla guldkanten kring vardagen ointe är omöjlig, jag lär mig att hitta min tanke.

Vi lär varandra och vi låter bli varandra.

Vi älskar.

Det har gått 13 år och det har hänt så ofantligt mycket.

Som om vi hade varit gifta ett liv.

Jag vill vara gift ett helt liv.

Med Jonas.

Med Jonas resten av livet.

Bara för att det är så roligt. Spännande.

Vi har det bra. Det rör på sig.

Vi behöver vbarandra och vi gillar varandra och det är vackert.

Trots att han aldrig tar med sig sopppåsen då han går.

Det gör jag å andra sidan inte jag heller. Jämt.

Där. Är vi lika.

Också.