Åsa Jinder

I dag har vår papegoja Otto namnsdag.

Undrar om Olga vet det. Hon är ju den enda som skulle kunna kvittra grattis!

Vilken samling.

Doris

Solveig

Arnold

Otto

och Olga.

5 raringar att ta hand om.

Otto och Olga är ju extremt självgående för att vara djur som inte just går så mycket. Fniss.

 

Snart har vi bebis.

Fick underbara bilder häromdagen då Arnold sover middag.

Det är något med den där slutna ögonen. Så fridfullt. Sårbart.

Mammainstinkten går igång.

Precis som pappainstinkten väcktes hos Jonas när det stod klart för honom att Arnold skulle bli hans.

- Den som vill honom något illa åker ut.

Jaha? Hur skall vi tolk.....nä det ska vi inte.

Här åks inte ut. Här vets bara hut.

 

Vi skall åka nu. Arken Zoo väntar. Vi skall köpa hundskålar och bebibädd. Koppel.

Sen bär det av mot Klippan.

Jonas tänkte klämma in ett besök hos släkten i Helsingborg på det.

Jag gillar dem. Allihop. De är superrara. Man får liksom mammaopappa feeling på dem.

Det är väl konstigt? 47 år och så...känner man sig trygg som ett barn. Önskar man vore ett.

Vad var det som inte blev klart en gång?

Ganska mycket tyvärr.

Jag har dock ägnat mig mer åt att vara mamma än att sakna en.

Jag tror på det. Att ge det man hade velat fått. En fin och läkande medicin.

 

Och att tacksamt ta emot de känslor av trygghet som liknar den sort trygghet man alltid saknat.

Utan sårig bitterhet, men med öppet hjärta.

 

Det behöver inte vara svårare än så.

Så nu. I kväll.

Han kommer att ligga på min arm och jag kommer att känna att det är jag.

På ett sätt.

Jag som får all den där omsorgen och det kommer stärka mig.

Jag ger mig själv - genom Arnold. Det är  hela grejen med djur.

Den där gränslösa kärleken som öses.

 

Jag gör om och rätt.

För mig själv. Åt mig själv.

Det hjälper och det helar och det stärker och det slår aldrig fel.

I stället för att gråta över den spillda mjölken köper jag ny. Åt andra.

 

Nu vet jag att somliga av er är med. Fattar.

Och andra inte.

Kram på er alla. I alla fall.

Man behöver inte förstå varandra. Alltid.

Förstå allt.

 

Jag tror att det är bra att låta bli att försöka. Ibland.

Bara vara i det som är och koncentrera sig på att överleva.

Och sen.

Skapa det liv man vill ha.

Och vara glad för de bitar man lyckas foga samman.

Träna tacksamhetens gränser.

 

Jag är fullkomligt tacksam över denna dagen till exempel.

En hund tänker någon.

Ett liv tänker jag.