Åsa Jinder

Jonas kommer med en gammal tidning i högsta hugg.

-Det här borde du blogga om!

Jag blir extremt nyfiken. Han har aldrig haft åsikter om vad jag skall blogga om. han läser knappt min blogg. Han lever ju med mig.

Det är det här han vill att jag skall blogga om.

Jag kan känna med henne, hon som flippade ut.

Man blir GALEN på människor som VET att de sabbar min nästa arbetsdag och ändå kommer till mig och luktar.

Jag skriver kommer till mig, för mitt hem är det enda ställe i världen där jag kan bestämma mig för att få vara frisk.

Även om jag hela tiden misslyckas.

Jag behöver ju bara bjuda hem folk. Så kommer det det folk som liksom ursäktar sig med att ;

- Vi skall inte kramas, jag har spray i håret!

Då har jag lust att säga

-Vi skall inte träffas för att du gör mig sjuk. Du förstör kvällen för mig nu och morgondagen. I morgon kommer jag att vakna med tung andning och rinnande ögon. Det kommer att göra att jag inte kan jobba. För att jag inte ser då. Huvudvärken du ger mig när du är mig närmare än 5 meter är jag så van vid att jag knappt reagerar. Du förkortar mitt liv. Min mamma kvävdes ihjäl. Du trampar på mig. Jag blir oerhört kränkt...och trött.

Fattar inte hur människor kan vara så. Fattar det inte.

Jag har haft min sjukdom i 10 år. Alla jag känner vet om den. Alla jag känner doftar.

Nej, det finns ingen medicin. Det vore ju nenas problemas.

Jag förstår mycket väl den stackars kvinnan.

Hon var inte utrustad med en ängels tålamod.

Det är nämligen bara det som gör att man inte försöker strypa folk.