Åsa Jinder

...och jag tror att jag känner mig som många kände sig då jag skrev om min alkoholiserade mamma för 20 år sedan.

Det var tabu.

Folk blev chockade.

Nu är det visserligen en alkoholproblematik som är grunden till många problem men också en gränslöshet som jag känner mig obehaglig till mods av.

Som jag helst inte vill veta om.

Veta av.

Jag vill vända mig om.

Blunda.

Det är för vämjeligt.

Privat.

Det är så jag känner.

Samtidigt vet jag att det är viktigt.

Att höja sin röst.

Att säga sin mening.

Men.

Ändå.

Vämjeligt är vad det känns.

Tabu.

Det är inte helt oproblematiskt att gå över ett nyss brutet sådant. man kliver liksom inte över det helt obehindrat.

Även om man vet att vägen är öppen nu.

För många andra. Som tror att också de är ensamma.

Jag vet att det är viktigt att få känna sig mindre ensam.

Jag vet att vi måste bryta tabun. Ett efter ett.

Men det är f-n inte lätt att vara åskådare.

Att vara med.

I vämljeligheten.

 

Jag känner med Anna. Jag känner med Felicia.

Jag kan omöjligt se världen i svart eller vitt.

Det har jag aldrig kunnat.

Ingen är rakt igenom ond, eller god.

Allt är mycket svårare än så.

 

Boken är viktig.

Jag hoppas allt kan bli bättre nu. För alla.

Jag vet att det är hart när omöjligt.

Men ändå.