Åsa Jinder

Vi lever i en konstig tid. En tid då vi alla jagar lyckan genom förändring.

Inget är så förknippat med lycka som förändring. Senast på stjärnhimlen över mer eller mindre märkliga fenomen är intimkirurgi. När man opererat läppar bröst mage näsa och panna finns där inte mycket mer att göra. Vem tror ni fick panik? Vem tror ni kom på att,

-          Det måste finnas något mer vi kan skapa komplex kring. Något mer vi kan tillåta människor tro att de behöver förändra.

Detta samtidigt som den som längtar perfektion och ännu inte fått det trots operationer skattar sig lycklig när hon kommer på en plats på kroppen som ännu är orörd. Obesudlad av marknadskrafter och lögner om vår ofullkomlighet.

Ja! Inre blygdläpparna! Dem är det väl ändå lite fel på? Dem skulle man väl kunna….men stopp och belägg!

När jag vaknat på fel sida, vilket jag hade häromdagen då man pratade om detta på Nyhetsmorgon och visade bilder på vaginor halv nio på morgonen, ja jag satte kaffet i halsen, då kan jag tänka

-          Inte dags att operera hjärnan i stället?

Men alla andra dagar tänker jag något mer ödmjukt att det inte är konstigt att det är som det är. Marknadskrafterna är starka. Den lögn som sägs tillräckligt många gånger blir snart en sanning.

Vi duger inte som vi är. Vi måste förändras. 

Det finns uppenbart en mall att gå efter, någon har den och har skapat en armé av människor som vill hjälpa oss att bli bättre. Det är perfektion som hägrar.

Jag tänker på den där fyrkantiga lådan med hål av olika storlek och form som små barn stoppar klossar i. Det finns dem som direkt ser att fyrkantsklossen skall in i fyrkantshålet. Så finns det barn som pressar och pressar, men hur de än tar i så få de inte in den runda klossen i trekanten.

Lite så är livet. Utan de där mejslade hålen skulle alla kunna ligga i en härlig olik hög och trivas, utanför klossens väggar. Detta likriktade fängelse. Men vi har bestämt att man skall passa in och när vi gör det, belönas vi med samvaron innanför lådans väggar.

Men?

Sen då?

När man är där med alla som liknar en själv? Med samma form, samma färg?

Kom igen. Det blir inte kul.

Vad är det vi säger om kärlek? Jo, att motsatser attraheras.

Vad är det kompositörer säger om låtskriveri? Att musik behöver både salt och socker.

Vad är det inredare säger om design? Att olika material spelar fint ihop. Trä, sten, textilier tillsammans skapar en intressant och vacker miljö.

Varför är det kontrastfyllda bara accepterat i konstärliga sammanhang? 

Om vi i kärleken, musiken och i vår miljö njuter av de olika slagen, varför vågar vi inte se på oss själva just så? Med känslan av och tanken på att vi är av olika slag men att vi gör skillnad och att det är vackert.

Jag tror inte på perfektion. Jag tror att önskan om perfektion är en skada, ett plåster över en ångest att finnas till. Jag tror att ångesten föds i skuggan av längtan efter perfektionen, det är ett skavande moment 22.

Vi måste snarare än att sträva efter perfektion sträva efter att vara vi. Vara vårt jag. Med högt buret huvud.

Den enda trösten i vår tröstlösa strävan efter perfektion är den människa som erkänner sitt svaga jag. Sina brister och fel. Vi älskar de människorna. Vi identifierar oss med dem, en stund, innan vi är inne på att förändra oss för att bli så perfekta som möjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag själva fått höra att jag är precis som en ”vanlig människa”.  Folk pustar ut i lättnad över att jag inte beter mig som de förväntar sig att jag skall göra efter en kvarts miljon sålda skivor, grammisar guldplattor platinaplatta årets låt på Svensktoppen nobelfest och eurovisionvinst.

Listan kan göra lång av framgångar. Och man kan välja att se den.

Men jag som lever i detta ser ju det andra också. Allt av att växa upp med en mamma som var alkoholist, allt av övriga vuxna människors svek, allt av mäns svek, allt av vänner svek. Allt av tunga motgångar och alla de gånger jag försökt och misslyckats. Det vill säga - en vanlig människas vanliga liv.

Jag har aldrig försökt dölja detta. Jag har skrivit böcker om min mamma, min skilsmässa och barnlösheten jag drabbades av i 30 års åldern då jag trodde att det bara var att skaffa några barn till.

 Jag har aldrig fattat poängen med att polera ytan intill perfektion. Perfektionen blir en förbannelse om man inte kan blixthandla på Konsum för att man inte duschat, har den hundhårigaste mysdressen på och är inte hinner få på sig strumporna i träskorna trots att det är 20 grader kallt.

Man måste kunna leva. Vi måste kunna leva. Vi vet alla vad livet är. Vi behöver därför inte låtsas inför varandra.

Människor är så mycket mer än sin eventuella ångest, eventuella övervikt och eventuella långsamhet. Men människor är detta också och så måste det vara.

För.

Lycka är inget tillstånd, det är en fläkt, en bris. Den måste passera ångest för att överhuvudtaget kännas.

Livet är sannerligen ingen dans på rosor, men det har sina poänger och låt oss möta dessa utan att förminska oss ett otvättat hår eller en hundhårig mysdress. Du behöver ingen förändring. Du behöver 7 min till stängning och jädra lust till lite glass. Just  go for it!