Åsa Jinder

Jag är på turné. Sverige är fantastiskt. Det är en sannerligen en gåva att få uppleva det. Se alla vidder, alla små glömda ställen.

Jag befinner mig då och då här och där och jag njuter. Bärs av tacksamhet över mitt liv.

Är glad över den egenskapen. Att jag med sådan lätthet känner den. Tacksamheten.

Jag låter inte sorgens fåglar bygga bo i mitt hjärta. Vill inte ständigt känna plågan rasa inom mig. Gör därför vad jag kan för att hela tiden söka ljus.

Det funkar. Det strålar som oftast i mitt hjärta och de dagar det skymmer vet jag att solen snart är tillbaka. Jag tror att vi alla måste vila oss till styrka igen. För visst finns det sorger.  Stora sorger.

Sårigheter. Svårigheter.

Men. Jag vill inte förintas av tanken på att det inte blev fler barn, att jag ärvt en kronisk sjukdom min mamma dog av, att jag ...listan kan göras lång. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss.

Det kan dock bli bra ändå.

Därför har jag slutat tänka. Sorgerna får leva som de vill. Jag föder dem inte. Jag vill ha makten över mitt liv. Jag vill inte ge den till det som icke är icke blev.

Och så älskar jag att ägna mig åt tanken – på perspektiv. Jag har alltid tyckt att det finns en magi i perspektiv. Det finns de som inte vågar detta. Det krävs mod att se bort från sin egen smärta.

Ibland kan dock smärtan förinta sig själv. När det inte går att bära mer smärta, vart placerar man all ny? När man inte orkar bära mer av rädsla , vart slår den då rot?

Läste en intervju med Natalie Schuterman. Jag kände igen mig i precis allt hon sa. Hon pratade om sin alkoholiserade mamma. Om hur hon inte längre räds något. Vad är väl ett misslyckande?

Livet blir plötsligt lika ofarligt som det en gång blev farligt då den enda som inte fick svika - svek.

Jag har tänkt så i hela mitt vuxna liv. Vad är väl ett misslyckande? Vad kan hända? Jag har levt i en krigszon. Nu lever jag i fred. Jag valde den.

Friden har dock inte valt mig, för så fungerar inte livet, livet gör lite som det vill med en. Men när jag snubblar, så vet jag vart jag skall vända näsan. Hur jag skall förhålla mig.

Jag kommer att fortsätta snubbla. Livet kommer fortsätta att kränga. Det går inte att önska bort. Vad vi alla måste önska oss är mer av perspektiv och tacksamhet. Våga lämna vår smärta då och då, låta vår tacksamhet bli något annat än den som plötsligt blänker till vid en lotterivinst.