Åsa Jinder

Första gången jag blev riktigt beklämd av människors fördomar om mig var när jag föreläst inför 400 socialarbetare i ett stort distrikt i västra Sverige och chefen avtackade mig med orden;
-          Att du var barn till en alkoholist kunde man ju inte tro?!
 
Han hade förväntat sig något annat. Någon annan än jag.  
 
Det där är 16 år sedan. 
 
Vad skapar en människa? Hennes barndom? Ja, delar av en människa är definitivt påverkade av hennes barndom. Men vilka delar? De sköna semestrarna och de traditionsfyllda helgerna? Eller. En mamma som var full?
 
Vad skiljer människor åt?
 
 
Förmågan att läka såren och använda ärren? Låta dem bli blommor i stället för spår av smärta? Låta blommorna dofta för andra som behöver bilder av sommarängar, frihet och lust? 
 
Modet att känna kärlek? Att ge av den. Att hela tiden välja den?
 
Vad vi gör av våra erfarenheter är avgörande för oss människor. Inte hur vi haft det.
 
Det händer hemska saker trots att vi inte önskar att de skall ske. Så. Förr eller senare måste livet omvärderas.  Men oftast måste människor insjukna i livshotande sjukdomar, eller mista någon de älskar eller liknande för att inse att stunden på jorden är ändlig, pressas till den yttersta gränsen för att inse att det inte går att vaccinera sig mot själva livet.
 
Jag vet inte vet exakt vad min erfarenhet av en alkoholiserad mamma gjort med mig. Var den erfarenheten tar slut och alla andra erfarenheter jag gjort i livet tar sin början.
 
En sak vet jag dock. Varje människa har ett ansvar. 
 
Ett ord som många instinktivt reagerar väldigt negativt på. Ansvar. Jag har aldrig förstått varför. Ansvar för mig har alltid betytt möjlighet.
 
Att ta ansvar har för mig inneburit att jag förverkligat mig. Inte krupit in i rollen som den där socialchefen ålagt mig i sina tankar.
 
Men. Visst tvivlar jag. Som alla andra människor. 
 
Men då frågar jag mig själv varför jag skall känna skuld och skam. Hittills har jag aldrig kunnat svara på det. Skuld och skam är en föreställning som bygger på att jag skulle haft något ansvar över vad min mamma gjorde. Men. Det har inget barn. Punkt.
 
Det finns absolut inga människor som lever sitt liv genom att perfekt balansera mellan fantastiska insikter och allmänna klokskaper. Det finns inga människor som lever i ständiga tillstånd av lycka eller framgång. Ingen människa sitter inne med sanningen. Ingen människa har alla svar. Ingen människa kommer undan sorgerna.
Det är ett väldigt sjå att vara människa. Men.  Hade jag själv velat vara utan min erfarenhet?
 
Svaret än enkelt.
 
Svaret är nej.
 
Min sorg är inte min barndom. Det är alla åren utan en mamma. Den sorgen är inte unik. I varje suck hör jag ekon av många andras likadana längtan. Så är livet. Precis så sorgligt och orättvist. För vad hade jag gjort för att först förlora min mamma i livet och sedan i döden? Ingenting. Naturligtvis. 
 
Tack och lov förstod jag det tidigt. Och utan den examen den höga socialchef vars fördomar jag avslöjade hade. Är det inte lustigt så säg?
 
Livet är verkligen livets bästa skola.