Åsa Jinder

Minnesskärva- Jag sitter i skolbänken. Min klasskamrat,

vi kan kalla henne Maria, går fram till katedern för att vässa pennan.

Mobbaren i klassen uppmärksammar henne och väser elakheter.

Fröken säger ingenting.

 

När Maria skall gå tillbaka till sin plats sätter han krokben

på henne så hon flyger fram till sin bänk och slår sig.

Tyst sätter hon sig ner. Fröken säger ingenting.

 

När det är 10 min kvar till rast börjar mobbaren väsa till

sina underhuggare - Vi tar henne på rasten.

 

Jag tittar på Maria, ser att hon har ångest.

När Pia frågar fröken om man får vara inne på rasten

och fröken säger-Nej, alla skall ut, förstår jag att det är

kört för Maria. Jag ser mig om i klassen, ingen verkar se det jag ser.

Eller är det bara så att alla är tacksamma över

det faktum att det inte är de som är utsatta?

 

När det ringer ut frågar fröken om jag kan följa med henne

för att hämta böcker i ett annat klassrum.  På väg dit frågar

hon plötsligt hur det fungerar för den nya tjejen, Kristin,  i klassen. 

Jag blir stum. Förstår inte hur hon kan undvika att se vad

som händer med Maria. Jag svarar att det fungerar jättebra för Kristin,

överväger att ifrågasätta varför hon inte skyddar Maria

men vågar inte riktigt.

 

När vi kommer tillbaka till kapprummet utanför klassrummet

är det oroligt och rörigt. Det pratas om  att Maria låst in sig

på toaletten, att någon hällt något på henne. Fröken fortsätter

in i vårt klassrum, jag knackar på dörren till toaletten. Maria

öppnar och jag får komma in.

 

Mobbarna har tagit lim och tömt pennvässaren och

blandat detta till en kletig sörja vilken de hällt i Marias hår.

 

Jag funderar över vad jag skall göra. Plötsligt knackar fröken på dörren.

Maria vill inte öppna. Skammen är för stor.

 

-          Åsa, kommer du med böckerna?

 

Där och då bestämmer jag mig.

 

Jag går ut och lämnar böckerna till fröken. Återvänder ut till kapprumet

där mobbaren står och försöker se tuff ut. 

Jag går fram till honom och säger,

 

-          Du, om du så mycket som rör Maria igen skall jag se till att

mina bröder ger dig så mycket stryk att du inte vet vad du heter.

 

Jag är livrädd och den livrädslan driver mig. Killen rusar direkt till

fröken och skvallrar. Han känner till mina bröder. De är absolut inga busar,

men mycket äldre

än honom alla tre och det skrämmer honom.

 

Jag får en tillsägelse, kvarsittning och hemanmärkning,

men mobbaren är inte på Maria efter det där.

 

Jag tappar fullständigt förtroende för lärarinnan, min pappa

säger att man inte får hota folk, men att men andemening var strålande.  

 

-          Du stod upp för någon som hade ingen.

 

Jag har träffat mobbaren i vuxen ålder.

 Jag har påmint honom om Maria, han säger att han inte riktigt minns

det han gjorde men mitt hot- det minns han.

 

Han har sagt att han ångrar sig.

 

Jag, som har lite kontakt med Maria har framfört det.

 

-          Han släckte min livslåga. Jag ville inte leva.

 

I alla år har jag ångrat att jag hotade mobbaren, man skall inte möta fel

med ännu mer fel.

 

Men efter att jag förstått hur illa det var med Maria, hur illa hon

mådde djupt i själen, så tänker jag att jag ångrat mig i onödan.

 

Det där tomma hotet var ju milt i jämförelse.

 

Att släcka någons livslåga, att göra så att en annan människa

inte längre vill leva  vid 11 års ålder…

 

det är oförlåtligt.

 

Maria förstår, Maria vet vem han är och vad han kom  ifrån.

Det fanns inte så många andra vägar för honom där och då

med det han hade att förhålla sig till och utgå ifrån.

Han var släppt vilsen för vinden och helt utan förebilder och var själv mobbad.

 

Maria kan förstå allt detta.

 

Men inte förlåta.

 

Inte förlåta vår fröken som inte lyfte ett finger för att göra hennes

tillvaro i skolan tryggare.Det fungerar ju ofta så, att vi känner ett större

svek från den som kunde ha skyddat oss än den som  gjorde tillvaron otrygg.

 

Vi har alla ett ansvar. Ett stort ansvar för varandra. Vi kan inte göra

allt men var och en kan göra något.

 

Det enda vi måste förhålla oss till är vad som i grunden är rätt och fel.

 

Så enkelt och så svårt är det.

 

Jag rekommenderar naturligtvis ingen att hota någon, jag var 11 år

och hade omdöme därefter.  Däremot rekommenderar jag alla att

öppna ögonen och agera. I tid.

 

Livslågor som slocknat kan tändas på nytt.

 

Under kan ske, vi måste bara våga tro att vi kan göra skillnad.