Åsa Jinder

Två gånger har jag suttit på golvet hos veterinären med en älskad hund i knäet. Två gånger har jag hört min dåvarande hund sucka djupt innan den somnat in. In i evigheten.

Eller hur vi nu föreställer oss döden.

Vår föreställning om döden är nyckeln till dess slutna rum. Detta mörker eller ljus. Detta något eller ingenting.

Vår förställning om oss själva är därför lika viktig det här avseendet.

Vilka är vi i förhållande till våra hundar?  Finns vi alls utan dem? Skapar våra hundar lika mycket förlust av oss själv som förlusten av dem?

Två gånger har jag tagit beslutet om avlivning. Jag kan inte säga att det var lätt, jag älskade mina hundar djupt.  Men det sunda förnuftet hjälpte mig, från den boja kärleken kan vara, fram till ett beslut som befriade både mig och hundarna från ytterligare smärta och svårigheter.

En av hundarna hade förslappad matstrupe.  Rester av den mat han inte direkt kräktes upp hamnade i lungorna. Efter två vändor till veterinären och insikten om hur fortsättningen av lille Gerards liv skulle gestalta sig fick mig att inse frånvaron av värdighet.

Hundar skall vara så pass friska att de klarar av att leva ett hundliv.

Den andre hunden,  en storvuxen vacker rottweilerhanne,  hade bland annat kastrerats för att inte anfalla andra hundar. Jag hade vid avlivningstillfället tandavtryck i en arm smyckad i regnbågens alla färger. Ivan hade anfallit mig då han inte lyckats med sitt för kvällens uttänkta angrepp på en liten schäfervalp.

Han brydde sig nämligen föga om det var en valp, tik eller hane. Han tog egna impulsiva och fullständigt oberäkneliga beslut. Anfalla eller inte. Oftast anföll han.

Efter besök hos tre olika hundpsykologer och lika många liknande diagnoser insåg vi att vi inte kunde behålla honom.  Alternativet, att omplacera honom, var inte aktuellt. Vi ville varken riskera att han skulle hamna hos någon som skulle straffa honom fysiskt, eller bli skadad själv.

Så efter 4 år av hundpsykologer, kurser och alla möjliga ansträngningar tog vi farväl.

Hade jag bara lyssnat till mitt hjärta och låtit min kärlek till dessa två hundar bestämma över deras öde så hade jag aldrig kunnat avliva dem. Aldrig någonsin. Hade jag låtit mina känslor styra, mitt jag, så hade beslutet varit alldeles omöjligt att ta.

Jag ville ju ha dem hos mig. De var så innerligt älskade.

Jag minns tårarna där på golvet. Ångesten över att döden var närvarande och att det var jag som påkallat den.

Plågsamt vackra minnen passerade revy framför ögonen på mig. Saknaden som jag visste skulle smärta. Länge.

Men så, plötsligt. Tanken som far genom huvudet. Tanken som gjort att jag kunnat välja att ta ansvar i stället för att fastna i viljan att inte vilja förlora en endaste del av mig själv.

Insikten om att jag gjort dem precis så älskvärda som jag velat ha dem.

I skuggan av den insikten jag kunde se dem. Se deras smärta. Deras kamp.

Se dem och inte ytterst min längtan att få bekräfta mig själv.

De var fantastiska hundar.

Men jag tror verkligen att det är först när vi låter bli att spegla oss i våra hundar, som vi ta beslut som befriar. När vi vågar skilja oss från dessa väsen och se att vi inte är ett,  som vi kan ta mänskligt ansvar. Trots smärtan i själen och känslan av oändligt svek, inte bara då man sitter hos veterinären med sin stora kärlek i sitt knä, utan en lång tid efteråt.