Åsa Jinder

Här ligger lille Klaus med lilla lilla Ingrid.

Jag har som god mormor introducerat henne i mozarellans land.

Det tyckte hon om. Parmaskinka var också gott.

Så gott att hon trodde att mina fingrar var parmaskinka.

Hon är ofantligt söt. Och duktig.

Social.

Klaus är naturligtvis världens snällaste kattpojke. Han har välkomnat henne med öppna armar.

Eller nåt.

 

Vi for ner till Stockholm och huset i fredags. Lite lätt ångestfyllt insåg vi hur mycket arbete vi hade framför oss. Sagt och gjort, efter 2 timmar långt möte hos vår revisor, började vi kl 20.00 och rensa.

Slänga i lådor och säckar, packa i andra lådor och säckar.

Halv elva stöp vi i säng. Eller på madrass.

Något som Toolväääiiiij tyckte var mysigt. Att få dela. Efter en halv natt hos husse släpade hon sig över till mig.

Att ligga på sig egen var det inte tu tal om...

 

Lördagmorgon ringde klockan redan kl 8.

Sen var det bara att fortsätta. Efter lunch åkte vi till soptippen i vanadisberget.

En hel släpvagn fylld till bredden.

Speciell värld det där. Alla sopor. Och all ordning.

Alla regler - som kan ruckas på- om man bara ber snällt.

Det enda de inte tog emot var ett par däck.

 

Efter en lååång timma med sopsortering och illalukt var det dags för se lunch. Vi åt indiskt och betraktade alla likadana familjer som strosade förbi utanför fönstret på restaurangen i vasastan.

Sen lyxade vi till det och gick tvärs över gatan till Lindqvists konditori och firade lite. Det blev en gigantisk bakelse. Jag höll på att börja må lite illa innan jag var klar.

Men. Firar man så firar man.

 

Sen var det bara att fortsätta.

Nu kunde vi börja packa in i släpvagnen. Undan för undan städade vi. Såpade golven.

Rum för rum tömdes, allt medan radion surrade i bakgrunden.

Minnena tornade upp sig.

 

Första gången jag var där.

När vi flyttade in.

Första julen.

Hundarna vi haft. (Doris är uppväxt i huset och har bott där tills vi flyttade upp. Hon är 10 år och hittade direkt sin gamla plats under bänken i köket och där låg hon från att hon kom tills att vi åkte. I huset levde hon först med Ivan, rottweiler och sedan ett mycket kärleksfullt äktenskap med Frank. De fick 6 valpar. De älskade varandra uppenbart. Efter Frank kom Solveig. Ni som läser bloggen vet att de inte är några såta väninnor. De varken gillar eller ogillar varandra.)

Barnens uppväxt. Johannes var 11 när han flyttade dit. Han bodde där till för några veckor sedan. Han är 23.

Födelsedagar i trädgården, Johannes och Jonas fyller ju på sommaren. Tjejerna på vinter och höst. Jag på hösten.

Har en film där tjejerna startar ett vattenkrig med Jonas, på Johannes födelsedag. De är väl ungefär 13 år. Jag började filma och de lekte. Sen urartade det och blev upplopp. Fantastiskt att ha kvar på film!

Sånt gick genom mitt huvud.

Kvällarna i soffan då Jonas dotter låg med huvudet i mitt knä framför tv:n.

Josefines musikaliska resa som började där, med en elbas en julafton.

Johannes, när han ropade genom badrumsdörren att han kommit in i Luleå och skulle bo där och göra lumpen i 13 månader.

Deras vänner.

Min xtra pojke - C - Johannes bästa vän från 7:an- en pojke som varit hos oss mycket och sovit över, följt med till Oppigården, tillhört familjen på något sätt, i alla fall mitt hjärta- denna fina pojke har just kommit in på polishögskolan.

Johannes närde den drömmen tills han hittade säljtarmen inom sig.

Vem vet vad som sker i framtiden. Roligt att C fixade det.

Nej, jag var inte orolig. Inte ens sekund. Jag hade starkt ifrågasatt intagningsjuryn om han inte klarat det.

Han är av rätt virke. Finaste stabilaste starkaste och lugnaste killen. En sån man litar på.

Otroligt roligt!

 

Gick där i huset och mindes.

Plockade ner inramade foton från Liseberg.

Minns dagen. Vi satt, jag Johannes och C, och käkade lunch efter att jag och Johannes fixat nya pass.

Började prata om Liseberg. C hade aldrig varit där.

-Men, det måste man, sa jag. Vi far dit!

-Nu, sa C.

-Japp. Skall bara hyra en bil. (Oklart varför vi hyrde bil, vi hade två i familjen...)

Så vi hyrde en bil, Johannes övningskörde hela vägen till Göteborg, där vi tog in på ett hotell på avenyn och gick på Liseberg.

 

Tiden i huset, tillsammans, minns jag som en bra tid. Mina barn har varit kloka och snälla. Inga uppträden, eller revolutioner.

Jag har litat på dem och låtit dem vara. Jag har sagt att jag älskar dem och att jag tror på dem. De har växt upp med skilda föräldrar som inte haft som huvudsyssla att prata skit om varandra.

 

Vi har pratat oerhört mycket.

 

Jag minns varje morgon från vår till höst, kaffet på trappen till huset. Det mjuka gräset under fötterna. Hundarna som kunde softa i trädgården.

Ändå bara 5 min till Stureplan. Men på andra sidan vägen ekopark med sjö och betande får.

De härliga promenadstigarna.

Underbart.

Om man skall bo i Stockholm är det inget fel att bo så.

Men nu är allt lämnat.

 

För skall man bo någonstans skall man bo här.

Detta är oslagbart.

Detta hus, denna by. Denna landsände.

Den energi miljön skänker är oslagbar. Det lugn.

Man känner det efter en helg i Stockholm.

Herregud. Att folk orkar kasta bort så mycket energi. På ingenting!

Det stjäl så mycket. Myllret. Stressen. Hetsen.

Nu blir jag här ett tag.

 

Sen vet jag ingenting om. Det är det som är så härligt.

Och stressen finns ju där, när man vill uppleva den. Så att säga.

 

Jag har ju växt upp där.

Levt mina unga år och småbarnsår där.

Haft kärlekar och varit passionerat förälskad och blivit sviken.

Jag har älskat myllret.

Nu fattar jag det inte.

Det är så skönt att vara här. Och jag vill ha det skönt ett tag.

 

När barnbarnen kommer ordnar jag ett boende i Stockholm. Då kanske det är dags att bo där. Åtminstone varannan vecka. Eller något.

Men fram tills dess - detta underbara.

Denna balsam för själen.

Detta äventyr.

Det känns bra i dag.

Denna första dag utan ett hem i Stockholm.

Riktigt bra.