Åsa Jinder

I morgon fyller min älskade dotter 21 år.

Klok som en bok. Rolig. Stark.

Vacker.

Jag är så stolt över henne.

Min guldhjärtade, empatiska, mogna och rättvisa lilla flicka.

Lojala energiknippe.

21 år.

Jag hade fyllt 25. Johannes var 16 månader.

Mamma levde. Hon skulle leva i ett år till.

Min pappa skulle ringa efter några månader för att berätta att jag skulle bli storasyster.

Jag var stark och glad. Lycklig över att vara småbarns mamma. Att vara mamma.

Det var det bästa jag gjort. Är.

Inget har gjort mig så glad. Inget har utvecklat mig så. Inget har skänkt sån harmoni.

Jag är så ofantligt glad över mina barn.

Jag hade ingen tanke om att min dotter skulle bli mitt sista barn. Tvärtom.

Men det blev hon.

Och det är okay. Hon fyller platsen av varje efterlängtat barn. Hon finns. Det gör inte de jag längtade efter. Och så tänker jag kring det.

Jag förhåller mig överhuvudtaget till livet på det sättet. Ser det som finns. Sörjer inte det som inte är. Det som inte blev.

Det finns så mycket som inte blev som det skulle. Det gör det alltid.

Så många val man gjort som var rätt risiga. Så mänga människor som skadat en. Men.

Jag tänker på valen som faktiskt fört mig framåt. På människorna som faktiskt tycker om mig.

Jag tänker på allt som blev så som jag aldrig kunnat drömma om.

För kanske är det så att vi inte skall fundera så mycket. Försöka ta kontroll. Utan mer vara i det som sker.

Kanske är det så att man inte skall göra alla möjliga planer. Utan ta emot livet lite som det kommer.

Ta smällarna. Men också leva djupt i glädjen.

Jag fick min älskade lilla stjärna. Min fina fina Josefine.

För 21 år sedan.

Jag tycker att hon är fantastisk. Alla sorger jag bär försvinner i ett dunkel då jag tänker på henne.

Mitt allt och mitt ankare. Ändå alldeles fria och självständiga både hon och jag.

Finare dotter finns inte.

Grattis min ängel.

Grattis.