Åsa Jinder

Skillnaden mellan att jobba med inspiration och utan är enorm.

Många tror ju att vi kompositörer/poeter/textförfattare sitter och väntar på någon slags inspiration.

Allt enligt den gamle myten om konstnären. Den dimmiga bilden av febrigt födande av ord och toner.

 

Om man skall leva av sin konst måste man jobba. Oavsett.

 

Jag har levt av min konst sedan jag var 15 år. Då blev jag sveriges yngsta riksspelman genom tiderna på nyckelharpa.

Några år senare skrev jag min första melodi. 1986 släppte jag första plattan med eget material.

Per Andreasson (skriver all musik åt makarna Nutley/Bergströms filmer) producerade.

Vi gjorde tre plattor på lika många år. Samtliga blev grammisnominerade. Jag fick grammisen för den sista vi gjorde tillsammans. "Men inom mig log hjärtat". Det skulle dröja enda tills 2001 tills jag fick min andra grammis. I konkurrens av BAO.

Den smakade.

"Av längtan till dig" som var hitten på skivan blev även årets låt på Svensktoppen.

 

Jag har "alltid" skrivit musik. Nästan alla mina plattor har genomlysts av min egen musik. Mina texter.

Ändå har kolleger skickat musik till mig. Musik som de undrat om jag kan göra något av.

Jag höll mig konsekvent till mitt egna fram till 2000 talet.

Då bjöd jag in andra kompositörer.

 

Nu är jag tillbaka och vill jobba med mitt eget. Enbart.

Inspiration var det.

Det känns knepigt när man läser om kolleger som gärna sitter på en stubbe i skogen för att finna inspirationen. Knepigt för att man är mellan två blöjbyten, har sovit 0 timmar i sträck och maken är på tjänsterresa, och man har en deadline inom några veckor.

För mig har det mycket sällan handlat om inspiration. Eftersom jag fick barn tidigt i livet och mitt i karriären har det handlat om att skapa när som. När man släpper iväg sin lilla i ruchkanan. Oups, där kom en slinga. Hoppas hoppas hoppas den finns kvar inom mig när vi lekt klart, när jag lagat lunch till barnen och lagt dem att sova middag.

 

Pratade med Benny Andersson om det där.

Han sa att jag inte skulle oroa mig för att tappa mitt livs största hit mellan vällingen och spjälsängen.

-Det som är bra finns kvar inom en. Man har inget annat val än att lita på det.

Ett av de bästa råd jag fått av någon.

Ett annat av de bästa råd kommer från min lärare, numera bortlidne Mats Kuoppala-Liljeholm.

-Gå din väg, den kommer att leda dig hur långt som helst. Skit i skitpratarna. Visa dem!

När jag började spela hade jag,enligt en självutnämd sanningssägar skara, utomordentligt duktiga på allt vad nyckelharpospel och tradition, nämligen alla fel man kunde bära.

Jag spelade på fel sorts nyckelharpa, jag kom från en förtort till Stockholm och som lök på laxen hade jag en lärare som inte ville lära sig veta hut. Han var minsann både kommersiell (spelade in skivor som folk ville köpa, var med i tvprogram som folk såg på) och otraditionell. Han spelade allt möjligt vackert på nyckelharpan. Inte bara låtar från nyckelharpstraditionen.

Varför begränsa sig?

Ja, jag älskade honom. Han gav mig allt mod jag har.

Och ett av två utomordentligt bra råd.

 

Jag har kämpat hårt genom åren. Hittat min tid, funnit inspiration och kraft i att vara mamma. Mina barn har gett mig jord att ställa fötterna på. Även om min son ibland fortfarande surar över att jag tackade nej till Las Vegas.

- Fan, morsan, vi kunde varit där....(Han älskar spel liksom jag)

-Men du var 8 månader hjärtat. Fniss.

-Jag vet. Men ändå.

-Du får bara anpassa dig. Din mamma ÄR som hon är. Jag ville hellre sitta under korkeken och lukta på blommorna.... Typ. Nej men i sandlådan med min nya solhatt. Det var min längtan ut till just sandlådan, där och då, framför spegeln i hallen med dig på armen- iklädd min nya solhatt- som fick mig att säga nej när de ringde. Vad skulle jag där att göra? Min plats var i sandlådan med dig. Där och då. Och så lite Skövde och Luleå och Göteborg, mellan varven.

Man kan finna en balans. Det är utomordentligt viktigt att finna den.

Jag mår lika dåligt varje gång jag läser om nyblivna mammor och pappor som börjar jobba som tokar då de fått barn. Särskilt pappor. Den där gamla bilden av att kvinnan skall vara hemma med ömmande bröstvårtor och pappan flänga runt och dra in stålar (förverkliga sig själv) måste motarbetas. För vad man missar är den ljuvligaste tiden i ens liv. Den största utmaningen samt den mest enorma utveckling man kan få som människa.

Inga skivrecensioner slår detta.

Man måste inte sluta jobba. Man bör inte sluta jobba.

Men finna balans.

Jag tvingade till mig en balans. Med våld. Jag hade kunnat jobba hur mycket som helst. Men vid en blick i min sons stora blå kärleksfulla ögon visste jag att det jag bestämt var rätt.

- Mamma är mamma. Jag är den jag är, Johannes. Jag skall spela för människor. För jag älskar det och människor vill, kan du tänka dig, höra på mig! Jag skall gå mellan den bästa världen, din, och den näst bästa, spelandet. Och jag skall göra det med glans. Jag skall alltid välja dig, när jag känner att jag måste välja. Men. Jag har redan valt. Allt är du och jag anpassar mitt liv efter dig.

Men jag slutar inte spela. Okay?

Jag har aldrig haft svårt att ta plats i mitt eget liv. Jag har styrt mitt eget skepp. varit min egen kapten. På ont och gott. Bara jag har kunnat säga, efteråt, om jag gjorde rätt.

Tills barnen kom.

Johannes tycker att det varit okay. Han är bara sur för det där med Las Vegas.

Så. Jag skall bjuda honom dit.

Det skall jag.

Han kan få den resan när han fyller 25. 25 är en minimilstolpe. Bör firas. Innan krisen. Vid 30. Fniss.

 

Jag har alltså skrivit på nätter, på dagar, i kassakön på Ica, på fester, på promenader. Överallt har jag kommit på grejer och det som varit bra har stannat kvar. Måste jag tro. Allt enligt B.A.

Ju äldre barnen blivit ju mer tid har jag fått. Ju mer plats har jag tagit i mina produktioner. Det är logiskt. I början skrev jag all musik.

Sen texter.

Sen började jag producera och arrangera.

Sen började jag sjunga.

Nu är jag 30 årig riksspelman. har varit det i 30 år. Barnen vuxna.

Nu är tiden min.

 

Jag har gett ut skivor på -80 talet, -90 talet och -2000 talet.

Jag skulle vilja ge ut en del av skivmaterialet igen. I ny tappning. Sjunga in mina sånger.

Jag känner mig inspirerad.

Jag känner lust.

Det är lätt att jobba då.

Man passar på. Passar på att rita upp linjer. Planer. Man fokuserar och tar tag i en massa.

Det är enklare då.

Men man är ju piskad att göra det samma utan inspiration. Annars blev inget gjort.

Det är bara lättare när man är uppfylld av en känsla av att man kan förverkliga vad som helst inom en vecka. Att allt är möjligt.

En sak skall man dock låta bli.

Att prata med skivbolag eller produktionsbolag. Hehe.

De har låååång läggningstid, låååång tid mellan möten, låååång tid att reagera.

Märkligt nog.

 

Nu pratade jag med Bonniers i alla fall. För att jag vet att J är bra på att ta mig. Mina idéer. Han får allt allt att låta möjligt. Även om det inte är det.

Det är hans roll och han spelar den utomordentligt bra. Man blir ännu mer positiv när han lyssnat.

 

Vad än beskedet blir så skall jag genomföra projektet.

 

Inspiration. Denna underbara gåva.

Oj vad den har flutit över allt mittarbete i dag.

Vilka linjer den dragit.

Vilka strofer den fött.

Har redan valt en melodi som jag skall skriva text till. Som skall bli en av de nya sångerna på plattan.

Sitter och för in de plattor jag inte har i mitt musikbibliotek i datorn. Visste att den (melodin) skulle funka, men inte vad den bar för budskap. Jag har aldrig hittat det förr.

Nu visade det sig helt oblygt för mig.

Varje melodi bär nämligen sin sång.

Sitt budskap.

Jag vet precis vad den skall handla om.

Vet vad den skall heta.

 

Inspiration.

I morgon är det säkert som vanligt.

Rätt tungt, men jag är van. Det är så det är detta jobb. Ett jobb. Blod svett och tårar. Det är alls ingen överdrift.

Men tack för dagar som denna.

Då övertygelsen slår som underströmmar i ens medvetande. Då allt är möjligt.

 

Möjligen... är det lika lätt i morgon(!).

Möjligen skakar jag nu av mig det sista av den prestationsångest som föddes i olyckan i februari.

Den har varit ett enormt motstånd. men som sagt. Man jobbar ju på ändå.

Möjligen är jag tillbaka i gammal fin form.

Möjligen blir allt en smula lättare nu.

Även utan denna översvallande skimrande inspiration och följt genom morgonen och dagen.

Möjligen.