Åsa Jinder

Han log emot mig och sa:

-Du är precis lika varm och trevlig som jag föreställt mig.

Jag vimsade bort med champagnen jag beställt till vännen som fyllde år! Men slogs snart av tanken på hur vacker han var. Främlingen.

Gick ett varv. Spanade efter den mörkhåriga blåögde. Vackre.

Inte ett spår av honom.

Tvingade in Jan Johanssen på herrtoan.

-Kolla om det är en kille i din längd, med grå tjock stickad tröja och kängor. Mörk page, jätteblå ögon.

Inget resultat.

Plötsligt visste jag. Han hade gått.

Jag gick ut från Cafét. Ut i Kungsträdgården.

Under lyktorna vid "Vickan" kunde jag se silhuetten av honom. Jag tog sats för att ropa.

Men.

Jag visste inte vad han hette.

Kunde jag...? Ja. Det kunde jag.

Det gällde ju livet. Resten av livet.

Man får offra sig.

Jag tog i för att slippa förnedra mig ytterligare en gång.

-HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!

Han vände sig om. Stod stilla alldeles för länge. Jag kände septemberkylan bita i skinnet. Jag hade kortärmad blus i siden. Den var iskall.

Mitt hjärta stod i brand.

Plötsligt började han gå emot mig. När han hade bara några meter kvar fram till mig sträckte jag ut handen.

Han tog den och jag ledde honom in till mina vänner.

Där började vi prata.

Vi pratar än.

 

Jag älskade honom från första stund.

Jag är så ofantligt tacksam över mitt mod. Min oblyga person. Mitt jävlaranamma.

Utan det hade jag fått nöja mig med en vanlig trevlig man.

 

Nu har jag en improvisation på två ben.

Ingen är lyckligare än jag.