Åsa Jinder

I dag handlar mycket om försoning.

Förlåtelse.

En vän har gjort fel, en annan blivit drabbad.

En tredje står som en åsna mellan två hötappar.

Vill inte förlora någon, är inblandad men egentligen inte.

Vill förlota men inte såra den som ännu inte kommit till försoning.

Vad är att vara människa?

Vad skiljer oss från djuren? Gudarna?

Vår fullkomlighet kontra ofullkomlighet.

Jag som inte gärna förhåller mig i de självklara ytterkanterna, jag som ser det svarta och det vita och det grå, känner att det som gör oss till männiksor är vårt konsekvenstänk, vår analysförmåga och vår vilja till kärlek.

Den viljan är utgångspunkten för oss alla. Den yttrar sig bara tämligen olika.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Framför allt gör vi fel när vi tror vi gör rätt. Gör rätt när vi tror vi gör fel.

Det ständiga förhållningssättet till fel och rätt håller oss inte på något sätt på rätt kurs.

Vi gör rätt och vi gör fel.

Och det är snarare det vi måste förhålla oss till trots att det kan skava.

Får vi göra fel?

ja, säger en del. De förlåter.

Nej,säger andra och låter bli att förlåta.

Då tänker jag att det måste vara hårt att vara den människan, för rimligtvis tillåter hon inte heller sig själv att göra fel.

Hur lever man ett sånt liv?

För om ingen får göra fel ingår man själv i den gruppen.

Det är därför jag själv alltid försöker förstå och förlåta.

Jag vill själv bli förstådd och förlåten.

Jag skulle vilja kunna räkna med det.

Det skulle ge mig trygghet. Att jag vfår vara den jag är och förlåten mina brister.

Förlåten då jag brister.

Men det är svårt.

Det skavar ofta.

I vägen står vinnare och förlorare.

Vi inbillar oss ofta att vi förlorar någon om vi förlåter. Att vi säljer vår stolthet. Rear ut den.

Men det är i själva verket tvärt om.

Vi fyller våra hjärtan med mod. Det är i försoningen vi blir stora.

Det är i förlåtelsen vi växer.

Vi måste försöka se på omgivningen så som vi ser på oss själva.

Vill vi vara sedda för dem vi är, förlåtna våra brister.

Då måste vi söka oss under ytan på vår omgivning, ge dem frihet att vara sig själva.

Precis som de är.

Och när de brister och ber om förlåtelse, det vackraste som finns, så skall vi öppna våra hjärtan, för vår egen skull.

När vi förlåter andra, förlåtar vi oss själva och försonas ännu en liten bit med detta svåra vi kallar livet.

Vi bör göra så- föär vår egen skull.

För att ge oss en chans att växa som människor.

Ingen vinner, ingen förlorar, men på något märkligt sätt blir livet större.

Vi borde alla bestämma oss för att inte besudla våra själar med oförätter.

Vi borde tycka att vi är för vackra för att släpa omkring på dessa känslor.

Det borde vara varje människas största drift, att hålla sina sinnen rena och klara.

Förlåtelsen är som finaste såpa.

Den gör rent, på ett naturligt och väldoftande sätt. Långt bort från tillgjorda kemikalier.

Förlåtelsen är att säga att livet är äkta, att vi är äkta.

Att vi håller för försoning. Håller för bristande och förfall.

Att inget någonsin försvinner, att inget någonsin behöver försvinna- förlåtelsen bygger.

Ger styrka inför fortsatta dagar i livet då ytterligare människor kommer behöva ditt hjärta.

Ditt ord.

Förlåt.

Det finns egentligen bara en fråga att ställa sig.

Får man göra fel?

Får man själv göra fel?

Om man faller.

Ber om förlåtelse.

Vad är rätt att göra?

Vända sig om och låta människan som brustit, inte bar en gång utan nu två, lida?

För att han/hon gjorde fel mot just dig/mig?

Vi måste börja med oss själva.

Hur långt skall vi behöva falla pga att vi är människor? Människor brister. Faller. Falerar.

Skall vi behålla stupet och låta människor rasa och slå sig sönder och samman eller skall vi famna dem.

Få dem att begripa det vi förstått.

Att alla kan göra fel.

Närsta gång är det jag.