Åsa Jinder

Jag ser inte poängen med att vara nåbar dygnet runt. Mitt liv fungerade utmärkt innan mobiltelefonen kom.

Jag ser inte poängen med att ha kontakt med 300 personer på facebook. Jag känner inte 300 personer och hinner knappt med dem jag vill ha kontakt med.

Jag förstår inte hur människor hinner med att blogga twittra och facebooka och samtidigt ha ett liv, min energi räcker inte till för allt detta.

Jag är otroligt selektiv med kontakter och känner mig fri av att inte vara uppkopplad och nåbar och iaktagen hela tiden.

Jag behöver min tid själv. Jag behöver min energi till familjen. Jag behöver hinna med mina riktiga vänner.

Jag ser en massa skapade behov som vi rusar benen av oss efter. Vi vill vara där och se och höra och veta och reagera på. Varför?

Det blir bara beigare och ljummare och mer världsfrånvänt allt, ju mer världsorienterat allt blir.

Vi läser böcker om lycka för att vi inte längre förstår hur vi skall uppnå den i detta nya samhälle där vi mer och mer fjärmar oss från varandra och ersätter en kopp kaffe och en pratstund med ett massmejl med roliga bilder.

Jag är inte alls förtjust i detta nya "Ett knapptryck ifrån" samhälle.

Det krävs ingenting längre och ju mindre det krävs ju mer dumheter tar plats. Opinioner skapas på facebook bland en massa människor som med ena handen klickar ut vilka städer de besökt och med andra handen trycker på en knapp för något som kräver medvetenhet och engagemang.

Allt blir allt mer oengagerat i takt med att det är lättare än någonsin att engagera sig.

Förr fick man ta på sig stövlarna och jackan och gå ut och in i en lokal där man samlades och skrev plakat och gick tillsammans och demonstrerade. Det krävde något.

Nu sitter vi framför datorn och är engagerade. I saker vi inte vet ett dugg om. För vi fördjupar oss inte i något längre. Vi trycker på knappar. Lätt som en plätt.

Tror att engagemang är en grupp på facebook.

Jag undrar vart allt kommer att ta vägen. Vad mina barns barn kommer att ha för uppfattning om vänskap engagemang och liv.

Hur kommer de att leva sina liv? Hur kommer denna nätoffentlighet som vi har i dag att utvecklas? Kommer vi att vara rädda om varandra och vår integritet i framtiden eller kommer våra liv att pruttas ut i samma takt som facebookgrupper i dag? Twittrar? Kommer Katrin Zytomierska verkligen att föda med en webkamera mellan benen? Vilket hon lovat om någon bara är intresserad?

Vad är faran med det? Vad händer med oss när allt blir offentligt i ett brus där samtidigt nästan ingenting bryter igenom? Vad föder detta på riktigt?

En våldsam ensamhet? Ett bråddjupt behov av bekräftelse?

Får alla plats på nätet?

Jag drar mig för att facebooka.

Twittra.

Jo, jag bloggar. Vad betyder det? Varför slutar jag inte?

Jag har kommit fram tull att jag gör det jag har tid med och känner lust inför.

Tvång och press och stress går bort.

Samla "vänner" på facebook.

M sa - Du har hela ditt nätverk samlat, Åsa. Hur smidigt som helst.

Jag har hela mitt nätverk i huvudet. Jonas Josefine Johannes och Isa.

Det där andra nätverkandet har jag aldrig någonsin pysslat med. jag har vänner som är experter på nätverk. Jag har träffat samhällets toppar hos några av mina vänner.

Själv har jag inget behov av detta ytliga kontaktknytande. Jag tar kontakt med den jag behöver ta kontakt med när jag behöver. Så att säga.

Fördelen med detta samhälle är att alla är lätta att få tag i.

Men vem behöver jag få tag i?

Jag behöver ingen minister för att skriva mina krönikor. Ingen toppidrottsman för att skriva min musik.

Jag anser att allt det där är obra för själen. Obra för hjärtat. Obra för det mentala.

Vad vi behöver omkring oss, för att leva, är lojala människor som får oss att skratta.

Människor man kan ringa halv tolv på allhelgonaafton och be om skjuts då Solveig ätit råttgift.