Åsa Jinder

...är nu på plats.

De är otroligt söta. Kära.

På mornarna sjunger de serenader för varandra. Utanför vårt sovrum.

De bor precis utanför vårt sovrum i den öfvre hallen.

Ser ut över hela byn eftersom det mesta av väggen mitt emot dem är fönster.

När det är vindstilla och de inte utsättts för drag har vi balkongdörren öppen.

Då hör de alla hundratals fåglarna som sjunger utanför.

Jag har aldrig varit något fan av fåglar. Men är nu.

Vi kan sitta och titta på dem i timmar.

I stället för att meditera eller försjunka i andra tankar.

De visar ömhet mot varandra. Olga flyger in i redet och sitter med huvudet utanför och lockar på Otto. Otto närmar sig blygt. Så sitter han på pinnen utanför och så kysser de varandra.

Helt otroligt att se.

Att det finns sådan kärlek.

Man kan inte låta bli att tänka tanken.

Att om två fåglar i en bur klarar av all denna ömhet emot varandra, varför har fria människor så svårt att visa sin?

Å andra sidan.

Det är fel att tänka så.

Vad vore den här världen utan all ömhet? All ömhet vi människor visar varandra hela tiden.