Åsa Jinder

Söndag betyder ledighet för många. För mig har aldrig dagarna sett ut så. Jag sitter här med mitt uppdrag för Kulturrådet. Min musikal. Pappersarbetet och planeringen är oändlig kan jag säga. Dessutom skall jag leverera två krönikor i början på veckan, men då är jag på Kulturrådsmöte så de måste skrivas i dag. Lite fakturering efter fredagens föreläsning och lite av sista manuskorrigering/musikalen innan jag skickar ut det. Solen skiner och jag längtar ut. Bilen står där jag tog bussen i tisdags, den måste hämtas.

Ändå- ett stort varmt lugn i mitt inre. Stress har jag alltid varit tålig inför. Press likaså.

Jag får ofta höra att jag är stark. Det är jag. Jag har aldrig kunnat formulera riktigt vad det är som gör att jag alltid reser mig. En genuppsättning? Förhållningssätt

Jag tror framför allt att det handlar om min förmåga att se det positiva, jag är en problemlösare. Låter inte känslorna styra mitt liv. Det kommer dagar som är så sanslöst långt ifrån mening ibland, men så har jag lärt mig att livet är. Har aldrig haft en tanke på att förvandla dessa till något annat -enligt någon Mia Thörnblom teori.

Jag förväntar mig helt enkelt inte ljus och glädje 24/7. Jag vet att det inte existerar. Det finns de som vill tjäna pengar på människor tro att de gör det. Mina får de dock inte.

Vad som existerar är livet. Livets palett av olika färger. Det svarta är tydligt i sin kontrast till det ljusrosa. Det vita. Det ljust lindblomsgröna. Det svarta finns, är starkt och regerar ibland. Men det gör ju alla de andra färgerna också. Och de är fler. Även om de inte alltid kontrasterar så himla starkt.

Man måste bara titta lite mer noga för att se dem.

Jag har den förmågan. Jag upptäcker det tunna, skira. Jag uppfylls av de livsfärgerna. Känner dem innanför huden.  Alltid har jag varit så. Minsta ljusstråle befriar. Minsta skimmer sprider glädje. Det svarta kan aldrig riktigt segra över den minsta skärva av ljusrosa.

Glöm aldrig det.

Fånga den där lilla skiftningen. Den är livet. Den där snabba känslan av lycka. Det är det hela. Sedan jag fattade det, lättade trycket. Slutade jag att oroa mig. Det skedde tidigt i mitt liv. Jag är glad för den förmågan.

Lättheten till tacksamhet. För det är den jag talar om. Jag vet, utåt sett ser det ut som jag har en hel del att vara tacksam för.

Men ni vet, liksom jag, att en grammis inte skapar trygghet. Att en platinaskiva inte förmår att mota bort det svarta. Att ljuvliga barn inte garanterar god sömn. Att en djupt älskad make inte förmår ändra ens mörkaste minnen. Att ett vackert inrett hus inte garanterar fri lejd. Allt det där som kan visas upp som en sköld är ju meningslöst i mening av sannhet, kött och blod. Liv.

Det är tanken som skapar livet. 

Ändå faller vi. Trots rätta vägar, rätta takter. Det som betyder något är att vi hanterar minnen, upplevelser och dagarna som kommer trots att vi är oförberedda. Dagarna vi inte tror oss om att orka med eller förstå.

Det som betyder något föds i våra hjärtan.

De goda tankarna om livet. Glädjen över det som är skirt. Skört. Inte perfekt eller särskilt dyrbart. När dessa tankar kommer är det aldrig på grund av en grammis eller ett vackert inrett hus. När de kommer, så är det ur det skrymsle där inga yttre framgångar når. Ur det som är jag och ur mitt förhållningssätt till livet. Till det svarta. Till det skira. De finns, båda sidorna.

De bär båda mitt namn.

Det är så livet är. Jag är min förmåga att se det. Jag är min förmåga att förstå det. Jag är aldrig det du ser. Så mycket större än oss är livet.

Så magisk är tacksamheten.