Åsa Jinder

Nu undrar jag om Jonas inte smittat mig.

Det är svårt att avgöra eftersom min kroniska sjukdom ger förkylningssymtom.

Ni vet, snorig, täppt, tung i kroppen och huvudvärk.

Men jag får svårt med andningen också.

3 dagar av 7. I veckan. Året om.

Linnea som skrev fint igår till mejlen undrar hur jag orkar med att vara sjuk jämt.

Det blir ett tillstånd.

Ett sätt att leva. Jag vet inget annat. Minns inte.

Men ibland känns det naturligtvis tyngre.

Men men.

Ork är en konstig undran egentligen. Vi frågar oss det hela tiden.

Hur orkar du?

Hur orkar jag?

I alla sammanhang.

Ork finns inte. Ork är. Är livet.

Är att andas. Att förshålla sig. Att vara.

Ork är.

Inget man kan ifrågasätta.

Vi orkar alltid.

På våra egna sätt. Utifrån våra egna förutsättningar.

Alltid oerhört mycket.

Det finns inget alternativ.

Att inte orka. Vad är det. Vad är det man inte orkar?

Märkligt att tänka på. Det är så subjektivt.

Alla som reser sig upp varje morgon. Orkar.

Alla som andas.

Vi lär oss blixtsnabbt våra villkor och lever i dem.

Är det detta vi kallar att orka?

Intressant att tänka på.

Varenda gång jag fått frågan har jag undrat; om där fanns något val och vad det var?

Vi kanske skall prata mer om att må.

Hur vi mår i det vi orkar.

Orkar gör vi ju.

Men hur mår vi? Hur mycket omsorg behöver vi?

Det är alltid frågan.

Hur mycket omsorg?

Nu skall jag packa det sista innan jag sätter mig på tåget till Stockholm. Hotellet.

I morgon är det konsert på Kulturskolan i Tyresö. Pluggvägen.

Välkomna!