Åsa Jinder

När jag luftar mitt tvivel i bloggen eller på min facebook skriver vänliga människor alltid att jag inte skall känna så.

Att jag inte borde tvivla som är så duktig. Och så berättar dem om texter eller låtar som betytt eller betyder mycket för dem,  bekräftar  mig å det grövsta.

Jag tror att vi människor behöver tvivla. Jag tror att vi behöver tvivla mer, allihop. Jag tror nämligen att tvivel är en av de viktigaste egenskaper ett mänskligt väsen kan ha.

Vad vore en människa utan tvivel?

Vi måste tvivla, förhålla oss kritiskt till saker, annars går vi under. Förlorar under vilka krafter som helst.

Jag ser tvivlet som resultatet av ett kritiskt öga. Och för övrigt. Känslan av fullkomlighet har inte gjort en enda människa charmig.

Visst måste det finnas gränser, allt totalitärt är av ondo, men inom rimlighetens vackra vingar är tvivlet en bra livskamrat.

Jag tvivlar på en massa saker. Allt hokuspokus, jag menar New Age, tvivlar jag på. Håller jag mig ifrån.

Jag tvivlar på att det är spöken som sätter på tv:n mitt i natten. Jag förhåller mig väldigt jordnära till saker som elektriska apparater. Jag tycker att de är större mirakel någonsin än något spöke som eventuellt skulle finna en mening i sin existens genom att sätta på min tv. För mig låter det bara tråkigt. Omagiskt om något.

Förhåller mig på samma sätt till golv som knakar, dörrar som öppnas, eller går igen. Kan tala länge och fascinerat om träd som vi sågat ned för att lägga golv av, göra dörrar. Tala länge om temperaturer, om livet i en planka långt efter att vi anser den död.

Jag förhåller mig således kritisk till att förhålla sig till en 2000 år gammal skrift. Jag förhåller mig väldigt kritisk till att kärleken skulle vara ett uttryck skapat av Gud. Jag förhåller mig kritisk till den kvinnofientlighet som skriften bjuder, den exkluderande kraft som bär de orden.

Jag är kritisk till privatägd skola och omsorg och till människor om inte håller sina hundar kopplade där dem skall.

Jag tror att det är bra att inte fall rätt in, förlora sitt jag och sin tro på mänskligt  till förmån för något som kostar pengar eller på annat sätt vill åt något som är ditt, som är du.

Visst kan man förloras i något man tycker ä vackrare än det man redan har, men det kritiska ögat skall man vara vän med, skall man ha låtit lysa. Så tror jag.

Vem blir jag i detta? Denna fantastiska människa som är jag. Denna ganska bristfälliga människa om är jag.

Jag blir den som är driven av tvivel.

Tvivlet är min drivkraft. Varje text, varje melodi är en hård kamp förbi mitt stora tvivel. Ibland, när jag är på humör, kan jag dribbla mig förbi tvivlet med en snygg passning till mig själv och sedan driva det jag vil skapa i mål. Men alldeles för ofta är det så mycket svårare än så.

Det är inte enkelt att driva en tanke förbi bestämdheten i det skapade faktum att jag förmodligen skrivit min sista text, min sista melodi. Att den magiska kraften är slut och att jag borde förstå detta.

Det är oftare långa brottningsmatcher än snygga dribblingar som gör att jag till slut kan leverera och komma i mål. Långa svettiga kamper mot all sköns tvivel.

Och vet ni? Det som ger mig kraften, det som gör att jag till slut vinner är inge mindre än tvivlet på att jag faktiskt inte skulle kunna skriva eller komponera mer.

Jag menar, hur rimligt vore det?