Åsa Jinder

Såg en minut av Debatt i repris.

Det diskuterades huruvida skattemedel skulle gå till "landet" eller om man bara skulle ha alla rättigheter i "staden".

Alla har ju "rätt" till skola omsorg och sjukvård.

De som tex arbetar som bönder, som producerar mjölken till latten som storstadsmänniskorna dricker, måste ju bo där markerna är. Det vill säga på landet.

Många måste ju bo där för att själva produktionen kräver detta.

Det är svårt att producera el på Stureplan.

Någon hävdade att folk på landet var avundsjuka. Att det var avundsjuka som drev deras krav på samma rättigheter som alla andra.

Vilket resonemang.

Av samma slag som de som hävdar att den som hävdar att det är rätt kasst för unga flickor att växa upp med kraven på perfekt utseende och möjligheten att förändra det som något helt naturligt och gjort på en kafferast.

För att?

Vad vill man ha för samhälle. Hur hårt skall det vara att leva egentligen?

Vi måste alla fundera på det.

Vart drar vi gränserna? Vem drar gränserna? Hur fort har de inte förflyttats de senaste 10 åren? Vem tjänar på detta?

Förutom plastikkirurgerna.

Om man bara nystar lite i härvan av måsten, krav och ideal hamnar man så småningeom i någons plånbok.

Det finns alltid någon som tjänar pengar på våra ideal.

Tål att tänkas på.

Kanske avskräcker det någon att veta att det faktum att ett ideal finns möjligen varken är naturligt eller bra utan bara någon någon kommit på för att kunna åka i en 450.000 kronors bil.

Vill man bidra?

Vad vill vi bidra till?

En levande landsbygd? Ett helt Sverige?

Hur mycket kan man kräva? Vad krävs?

Vad kan vi själva göra?

Många frågor blir det. Viktiga frågor.

Som skäl för att staden är bättre än landet och som skäl till att landsbygdsborna skulle vara avundsjuka svarade en tjej

- Det finns ju allt. Man kan shoppa, fika, gå på stan...

Och när man gynnat D&G, NK och något dyrt latteställe?

När man sett till att folk tjänat pengar?

Då skall man se till att folk tjänar ännu mer pengar.

Vi är dåliga på det här på landet.

Jag måste åka 1,5 mil för att komma in i en stad. 8 km för att fika.

Att fika är inget man slentriangör.

Man fikar hos varandra. Eller fikar själv. Sittandes vid köksbordet, spejandes ut över ängar och åkrar. Skymtar ett par hästar och några får.

Blå berg i horisonten.

Och känner att själen är uppfylld av lugn och en kraft som gör att jag kan vänta två minuter i tobaksaffären utan att få stressutslag.

Det finns något i det.

Någon som gör gott, mycket godare än en chailatte på NK för 45 spänn.

Man måste kunna få välja. man måste skapa system för alla människor. jag behöver inte ha ett sjukhus inom bussavstånd. Kanske kan jag få subventionerade resor 3-4 ggr om året så att jag tar mig smidigt till bröstkontroll, årshälsokontroll, tandläkare...jag vet inte. Jag tror att vi kan skapa ett samhälle där det finns liv överallt. Och där människor kan välja liv utan att välja bort sina rättigheter.

Jag betalar ju skatt. Som alla andra.

Visst är detta intressant?

Man kan naturligtvis inte bosätta sig långt bortistan och kräva saker, men man kan kräva att de samhällen som lever och behöver lite hjälp för att överleva får den hjälpen. De onda cirklar som skapas i form av avflyttning och nedläggning är ju otroligt svåra att vända. Man kan kanske vända dem innan de tar fart?

Tänker på byfesten igår. Vi hade fest i byskolan. Där några av de äldre i byn gått som små. Det var oerhört roligt. fantastisk underhållning av en gjuten underhållare som spelade sjöng och drev med folk med stort hjärta. Jag skrattade så tårarna rann.

Tänk er en blandning av Änglagård och Jägarna. Det var jägarbyxor och kepsar blandat med festlika urringningar och blonderade slingor. Värme och hjärta och gemenskap.

Otroligt genuint och äkta.

Jag bor i världens bästa by. Med världens bästa grannar.

Jag är noll avundsjuk på shopping i Stockholm.

Det finns helt andra värden som blir oerhört tydliga när man bor så här.

Jag älskar att bo så här.

Den här byn ger mig en enorm kraft.

Ger mitt liv en kvalité som är svårslagen.

Även i mörka dystra november.

Mitt hus blir min värld och kakelugnarnas sprakande är vackert och tryggt.

Här är det ofantligt skönt att leva.

Såg Marie Göransson i tv4 i morse.

Mer Marie i tv. Henne vill jag höra mer av.

Vilken klok människa.

Hennes analys och förklaring av verkligenheten och konsten och möjligheten att förstå och få ett samband där livet i sig själv brister - utomordentligt glasklart.

Blev lycklig när jag hörde och såg henne.

Nu skall jag flytta ner datorn till biblioteket.

Vill sitta vid brasan och jobba.

Senare skall jag titta på de tre sista avsnitten av "Svenska hjärtan", har köpt hela serien genom Aftonbladet i höst.

Karin Mannheimer. Hon borde få alla pris som går att få för den serien. Igen.

Hon är ett geni.

Vad vore världen utan alla underbara och kloka kvinnor slår det mig.

Ja, vad vore den?