Åsa Jinder

är inte samma väg som från den. Förlorad kärlek hittas inte där man vilset vandrat.

Sådan är inte kärleken.

Den hittas på nya stigar bland mossbelupna stenar och hundar åriga tallar.

I nytt ljus.

Fri från skuggor och demoner.

Eller.

Eller så är det i skuggorna och demonerna vi finner den. Om vi vågar vara där. Vågar längta oss ut.

Möjligen är det sanningen.

Utan en botten ingen väg upp.

Utan ett totalt mörker ingen strävan efter minsta stråle ljus.

Utan förluster, utan förnedring - ingen näsa för vinst.

Vittring på ljuvlighet.

Vägen till kärleken är svår.

Och outsägligt lätt.

Jag ropade i Kungsträdgården en sen septembernatt. Då kom han.

Fortfarande, efter 12 år , går han vid min sida.

Lätt? Nej outsägligt svårt ibland.

Men inget man bryter. Inte dessa band.

Det är för enkelt.

Det vore att lura livet på livet.

Hur vill man leva? Vem är man?

Vågar man se det? Vågar man se sig själv och sin lumpna längtan efter bekräftelse? Den som stundtals gör att man vill sälja sin själ?

Vågar man se det och erkänna- Hon är jag!

Det måste man nämligen.

Erkänna och stå kvar.

Eller. Måste och måste.

Är man begåvad med sann nyfikenhet så stannar man.

 

Måste ju veta hur det slutar.