Åsa Jinder

Dags för promenaden med flickorna.

Skall passa på att ringa K angående begravningen jag skall spela vid på fredag.

Vi skall bestämma låtar.

Annars har jag mest suttit här och snorat med huvudvärk. Glömde alldeles av mig och gick på toaletten på badhuset. Omklädningsrummet vimlade av vackra damer som omsorgsfullt sprutat sig fulla med all sköns dofter.

Skall passa på att ringa maken också. Och berätta för honom att jag älskar honom oändligt mycket.

För, som Mathias Holmgren sjunger numera, tänk om jag dör i natt?

På tal om den ja. Döden.

Jag tog sprutan mot svininfluensa i går. jag tillhör ju, med min kroniska sjukdom, riskgrupperna.

Sjuksköterskan skojade och frågade om jag var rädd att gå ut baklänges. Det är en av skrönorna kring denna influensavaccination. Att någon börjat gå baklänges efter sin vaccinering.

Jag tänker kring detta som kring det mesta i livet. Försöker placera saken i ett ljus och sedan omfamna det med förnuft.

Ja, jag är extremt oneurotisk.

Det blir som det blir.

Nu värker det i armen men inte mer.

Jag hade inte tänkt att at sprutan, jag kommer mig sällan för såna här försiktighetsåtgärder, men Jonas ville att jag skulle göra det. Så vad gör man inte?

Tar sig till hälsocentralen, skrattar lite tillsammans med de trevliga sköterkorna, och åker sedan till badhuset med D.

Som om inget hänt.

För att inget skall hända.

Tänk.

Om livet vore så enkelt.