Åsa Jinder

Pratar med en kompis som berättar att han skall ta en vit månad efter semestern.

Eftersom jag innan sommaren läst en artikel om vita månader, vilka enligt undersökningar är verkningslösa- berättar jag det.

Han vill i alla fall genomföra den. Vi pratar om skam och skuld.

Han berättar att det känns skamligt att ha druckit i princip varje dag under semestern.

Jag frågar om hur han kände då han var mitt i det där lediga och lösa vinsmuttandet som inte var någon stor sak, någon stor mängd men ändå ett faktum. Dagligen.

Om skammen fanns där då? Nej, svarar han.

Varför känna skam nu?

Han förklarar att det känns lite smårisigt att varit salongsberusad i en så lång period och nu vill känna mentalt att han ställer allt till rätta.

Vi är åter tillbaka i det verkningslösa och pratar länge om förhållningssätt till alkohol.

Han frågar mig hur jag känner, skrattar lite åt att jag inte precis haft någon semester, men, det har ju ändå varit sommar.

Jag försöker minnas de gånger jag druckit.

Avslutningsfesten på musikteatern...sen...minns jag inte. Jo men...det var någon gång där i början av sommaren då jag konsatetade att jag älskar öl.

Trodde jag blivit sprittjej, men öl är fruktansvärt gott.

Sprittjej låter ju bra på en kvinna som dricker färre ggr än båda händernas fingrar på ett år.

Varför?

Jag vet inte, uppriktigt sagt.

Jag...jobbar och mitt arbete vill jag inte förena med alkohol. Har alldeles för många kollegor som gjort det med mindre lyckade resultat. Så helgerna går liksom bort. Ofta. Mycket ofta.

På fritiden vill jag inte vara bakfull.

Alkohol är väldigt festförknippat för mig.

Jag slentriandricker alltså inte.

Jag bor i skogen och jag har lärt mig att sorger kan simma.

Jag skulle aldrig kunna genomleva fyra veckors semester och dricka kontinuerligt.

Jag gillar inte att vara berusad så ofta. Vara bakis. Inte ha en alert hjärna. Inte kunna köra bil.

Jag är så lite förtjust i följderna att jag hellre väljer bort dem än tar dem.

Det är ingen big deal för mig.

Det finns ingen skam inblandad, ej heller skuld.

Bara ett ganska utbrett ointresse.

Jag har en drinkvagn i biblioteket, där står en flaska av favorit-fördrinken Martini Rozzo. Där står Explorer och någon päronlikör. Där står en baginbox rödvin.

Det är trevligt att ha.

Jag har absolut ingen hang-up på alkohol.

Jag går bara förbi den, oftare än jag stannar vid den.

Behöver aldrig vita månader.

Jag tycker inte min vän skall känna skam. Det finns inga tendenser åt något missbrukshåll i honom. Han livsnjuter genom att ta ett glas vin till maten. En virrepinne på lördagseftermiddagen.

För att det är semester.

Han älskar att öppna en flaska bubbel, älskar att hålla tal.

Han är en förtjusande värd och make och far.

Engagerad och sund.

Jag sa att han skulle strunta i sin vita månad.

Ta en månad då han fortsatte att njuta av livet i allra möjligaste mån. En livsnjutar månad.

Bara för att.

Vi njuter alla av livet på olika sätt, men vi har så lätt att falla in i luther. Skam och skuld.

Vi borde låta oss vara.

Förlåta oss själva, tacka livet.

Det behöver inte handla om alkohol, inte alls. Jag livsnjuter och lyxar till vardagen och alkohol har sällan eller aldrig med det att göra. Det finns så mycket som ger känslan av förnöjsamhet, som ger känslan av total avkoppling.

Det kanske är viktigt att säga, vad vet jag, att man kan ha roligt utan sprit.

Det kanske är bra att flagga för att jag livsnjuter utan alkohol.

Men jag säger det inte därför.

Jag säger det för att det är sant. För mig i mitt liv.

Det finns ingen skuld skam eller annat.

Bara en insikt om vad som får mig lycklig.

Jag behöver inte koppla in alkohol för att nå den känslan.

Jag kanske är priviligierad.

Det kanske är unikt.

Eller så är det inte alls det.

Vi borde alla undersöka vägen till förnöjsamhet, vägen utan alkohol.

Inte minst för att det är billigare.

Och för att man mår som en prinsessa dagen efter.

Och kan köra bil.