Åsa Jinder

Om 8 dagar hämtar vi Yvonne. Vår nya Olde English Bulldog.

Samma ras som Arnold.

Jonas började ganska snabbt efter att Doris gått bort att prata om en ny hund.

Jag var inte intresserad.

Jag sa det till honom, jag sa det till den övriga familjen.

Jag skrev det på facebook.

Inte intresserad.

Så gick en kort tid, några veckor. Jag började uppleva Arnold som väldigt ensam.

Han som börjat sin tid i vår familj med att leka med Solveig hela dagarna. De var hack i häl dygnet runt. Älskade varandra.

När hon avlivats pga sjukdom tydde han sig till den mindre roade Doris.

Doris var senil och inte den bästa förebilden för en unghund som Arnold. Han tydde sig allt mer till mig och Jonas.Följde vår väg i huset.

När vi lämnade honom för att handla, eller annat, kändes det lika illa varje gång.Jag vet att hundar sover och inte har tidsuppfattning, det var ändå fel. Arnold skulle ha någon vid sin sida.

Vid det här laget hade Jonas sluta prata om ytterligare en ny hund i familjen.Han visste att jag inte var mogen. Jag sörjde/sörjer Solveig än.Men hur det var så insåg jag att jag alltid kommer att göra det.Hon var hunden med stort H för mig. Min flicka.

Jag är tvungen att leva med det, borde dock inte hindra Arnold att få en ny vän.

Jag kollade lite och hittade ...Yvonne! Visade Jonas som blev KÄR vid första ögonkastet.Vips var hon tingad.

Det skall bli roligt med en liten flicka.En ny liten flicka i huset.Det är ingen ny Solveig, det skall det heller inte vara.Detta är en ny liten individ, en ny liten vän till Arnold.En ny hund med egen personlighet.

Hon är varmt välkommen, jag längtar efter stunden då Arnold skall visa henne runt här hemma.Visa henne hundgården, alla soffor och fåtöljer man kan sitta i. Hans promenadstråk. (Efter rehabiliteringen efter operationen)

Det känns bra, det känns naturligt.

Två killar, två tjejer.

Vår nya familj.