Livet på farmen

En av fördelarna med att vara bonde är att man till viss del kan styra över sin egen tid. Som att man på en vanlig onsdag kan ta ett gäng kollegor med sig ut i den åländska skärgården för att äta julbord. (Sen får man förstås stå där och jobba på söndagen när alla andra är lediga... )
Detta har vi gjort idag, vi var åtta stycken som gav oss iväg ut till ön Silverskär för att äta det mest fantastiska julbord i den mest makalösa miljön.
 

Vi for med bil ut i ingenstans längs med ringlande, smala grusvägar, ner till en liten privat hamn. Där blev vi hämtade av en liten öppen båt med styrhytt. Tio minuters färd genom den otroligt vackra åländska skärgården som fick en att inse vilken vacker plats man faktiskt bor på! Som om inte det räckte så ställde vädrets makter till med det mest otroliga vädret man kan få på en sådan här utfärd. Solen sken från en klarblå himmel, vattnet låg spegelblankt och marken var frostig av den första riktiga vinterdagen. Helt magiskt!
Så här såg det ut när vi påbörjade vår färd ut till ön.

Silverskär själv är en liten ö med ett gammalt fiskehemman på som renoverats upp till restaurang och hotell av hög klass.  Det är en helhetsupplevelse som innebär så mycket mer än bara väldigt god mat. En övernattning därute är nog inte helt fy skam, vi var in och tittade i den nybyggda ladugården som var full av små övernattningsrum med fyrstjärnig standard. Bara den idén, att när man ska bygga ett hotell så väljer man att bygga en ladugård... Inte att renovera en gammal dylik till att bli hotell, utan att bygga en ny! Någon har tänkt till. En korridor i mitten och ”bås” åt sidorna med skylt över dörren med kossans namn på. Man får bo i Rosas bås eller i Stjärnas eller varför inte i hästens Bruntes spilta? Allt utformat med en så hög smakfaktor att inredningsprogrammen i TV mest liknar kattskit om ni ursäktar uttrycket!
Här anländer vi till ön.

Uppe på ”höskullen” finns det helt otroliga konferensutrymmet, även det med så mycket detaljrikedom och utsökta materialval så man höll på att smälla av. Allt från bord och golv i kärnvirke till handsmidda klädhängare vittnade om en grundidé rotad i det genuina och äkta avsedd att på ett modernt sätt föra oss tillbaka i tiden, sopa undan all stress och varsamt föra våra fötter tillbaka till moder jord.
När så jag, som ju ändå lever nära naturen med fötterna stadigt förankrade i dyngan, reagerar på detta sätt så kan jag ju bara tänka mig vilken effekt denna ö får på en stressad 08! Det måste ju bara bli en upplevelse för livet!

Idag på förmiddagen hämtades fårskocken hem från betet.
Vi har nog världens snällaste får, för de kom i möte med traktorn, gick in i fållan och direkt upp på vagnen, som om de visste att nu fick de komma hem till människorna igen.
 

Väl hemma fick de flytta in i utrymmet där vi förut hade vår mjölkgrop. Världens finaste fårhus kanske, med vita kakel på väggarna... En foderfront hade lagats av plankor, provisoriskt fastsatta så att vi skulle kunna justera höjden så det passade fårens nackar.
 
När vi kom till ladugården ikväll tyckte vi att den övre plankan kanske skulle vara lite högre upp, så att de nådde lite längre fram med huvudena. Vi flyttade upp den och gick ut i lösdriften för att göra kvällens sysslor. När så han som skulle utfodra korna kom tillbaka till gamla delen för att fylla på fodervagnen möttes han i dörren av hela fårskocken.... Plankan vi flyttat på hade tydligen hamnat lite väl högt, fåren hade krupit under och voilá så var det party, party i ladugården! Som tur var hade de inte hunnit med så mycket rackartyg och snälla som de är följde de snällt med husse in till sin avdelning igen.

En del av dem är otroligt keliga, speciellt Dolly och lilla Mini (som inte är så Mini längre!). På bilden ses de när de står och njuter av att bli klappade på kinderna, de står då blickstilla och viftar på svansen för allt vad det går. Det är den svarta som är Mini och den vita som är Dolly.

Igår så kom då kvigorna hem igen.

De var lite trögstartade, ville inte börja gå hemåt. Men när skocken väl kom i rörelse hade vi inte några problem med att valla hem dem över kobetet. Sedan var det lite spring, spring hemma på backen innan vi fick dem övertalade att gå till kvighallen. Men när de väl fick nys på att porten dit stod öppen så gick hela raddan på femtio djur raka spåret in.

Igår var vi till mejeriet på höststämma. Inga märkvärdigheter med det, ganska lugna prognoser med tanke på världsläget. Efteråt fick vi lyssna på en föreläsning av träningscoachen Cristoph Treier som är mental tränare till finska OS-laget. Han skulle peppa oss lite med tanke på den negativa attityd jämtemot bönder som vi utsätts så mycket för här på Åland.

Han tröstade oss med att vi inte är ensamma om detta skitpratande, det var ett typiskt fenomen för yrken som samhället inte kan klara sig utan. Lärare tog han upp som exempel som många är avundsjuka på och pratar mycket skit om. Han ansåg att människan idag har kommit så långt från verkligheten att de inte längre fattar att de överlever helt tack vare oss bönder, utan bönder – ingen mat. En veckas strejk från Eu:s mjölkbönder skulle nog få folk att vakna till ansåg han.
 

Imorgon blir en dryg dag, först har vi ett möte på f m och sedan ska vi plocka hem våra kvigor från skogen! Äntligen säger jag, alltid lika kul att få hem dem till mer kontrollerade former. Fast ett himla jobb blir det, för väl hemma i kvighallen skall alla sorteras in i de olika avdelningarna vilket brukar bli ganska svettigt...

Kossan Fina som kalvade i fredags är sjuk. Hon har mastit, eller juverinflammation på ren svenska. Hon är hängig, trött och vill inte riktigt äta. Farbror Doktorn var hit igår och tittade på henne, mastiten var inte så himla tydlig så han gjorde en ordentlig undersökning av henne för att se att hennes trötthet inte berodde på något annat. Men uteslutningsmetoden avgjorde att det nog var den lilla förändringen vi såg i mjölken som var orsaken. Så ett mjölkprov togs och en penicillinkur påbörjades i väntan på provsvaret.
 

När en ko får penicillin så ger man det i form av injektion i stora bogmuskeln, 50 ml om dagen ska hon ha och det är rejäla sprutor det! Inget för den spruträdde inte!  Första sprutan ges alltid av en veterinär men de följande tre dagarna så är det bonden själv som ger. Ibland kan det vara förenat med livsfara att ge sprutan, men för det mesta är djuren lugna. Fina var lugnet själv, hon ryckte inte ens till när jag gav andra sprutan i morse. Hon var redan piggare, åt med bättre aptit och febern var på nedgående. Ett samtal från veterinären angående provsvaret bekräftade att hon fått rätt behandling, det växte duktigt av en bobba som var känsligt för det penicillin hon nu får. Så vi hoppas hon är på benen snart igen.

Fina är annars vår äldsta ko nu sedan Singa gick bort. Hon fyllde åtta år här i september och har genomgått sex kalvningar som resulterat i åtta kalvar. Ja, hon har alltså fått tvillingar två gånger, bägge gångerna var det dubbla tjurkalvar som kom. Men tre döttrar har hon också fått, den äldsta av dem, Nina (en Lirkkodotter), har redan mjölkat i två laktationer och är ett mycket bra djur. De yngre, Dina och den nyfödda Gina, hyser vi stort hopp till då de också har fina pappor. Dina är en Rakuunadotter och Gina efter Summerboy. (För den oinvigde kan nämnas att Rakuuna är en finsk tjur som uppnått världskvalitet! Och vi har lyckats få tio döttrar från honom, jippie! )

Fina själv är en mycket bra mjölkko. Ja, rent avelsmässigt värderas hon inte så högt men för mig som håller i plånboken är hon super! Hon har i genomsnitt producerat 12 352 liter mjölk per år vilket inte är så illa pissat (ursäkta uttrycket.. ). Sammanlagt har hon fått ur sig 73 755 liter mjölk under sin livstid och ska nu förhoppningsvis bli frisk och trycka ur sig en skvätt till innan det är färdigt. Men någon ”hundratonnare” tror jag inte hon har kapacitet att bli, hennes juver ser inte ut att hålla hela vägen. Men man vet aldrig, Singa som blev hundratonnare dömde vi ut redan vid 50 000 liter och trodde att detta går aldrig...

Kalvningar är det gott om men inte alla går som de ska... 
 

Vi hann bara tänka tanken så satte hon igång och kalvade... alldeles för tidigt! Men ut kom en levande kalv, en liten tjurkalv som fick namnet Zlatan. Så där var inte felet. Magarna fungerade också som de skulle och Ylina kom igång att äta bra. Hon blev piggare när hon varit instängd några dagar så förmodligen var det bakvagnen som var problemet och som i lösdriften fått henne att gå för sällan till maten helt enkelt.

Men nu fick vi problem nummer två... hon satte inte igång sin mjölkproduktion!   Ingenting fick vi ur henne, ja som mest fick vi 1 dl av någon gulaktig sörja som de brukar ha i juvret innan kalvningen gör att de börjar producera riktig mjölk. Ganska snart fick vi inse att det var kört, hon hade kalvat för tidigt för att mjölkproduktionen skulle knalla igång... så för Ylina var hoppet ute. Så nu ligger hon ute i BB-avdelningen i halmen pga sin dåliga bakvagn och väntar på slakteribilen...  ingen höjdarkarriär som mjölkko där inte.

Men två dagar senare kalvade kon Miriam och där gick allt som det skulle. Hon fick en tjurkalv hon också som döptes till Smirnoff.
Och i morse fanns två nya kokalvar i BB-avdelningen! Det var kossan Fina som kalvade för sjätte gången och Levina som kalvade för andra gången. Allt hade gått bra och kalvarna fick namnen Gina (vänster) och Lovisa (höger). Sån´t är livet på en bonnagård, you win some and you lose some...

Är gräsänka idag... Han som alltid annars är på plats har idag farit iväg med mejeriets styrelse på stormöte. Ja, han sitter med där som vice ordförande och idag var det budgetmöte med samkväm efteråt, övernattning och allt för att de riktigt ska hinna bry sig om varandra, skapa band eller va di kallar´t.
 

Själv fick jag bli hemma och ta hand om det planerade strömavbrottet som pågick en timme här på eftermiddagen, vi fick lapp om det i brevlådan igår. Ja, ett strömavbrott är aldrig välkommet i en robotladugård... och en timme långt... suck. Till på köpet krockade det med att det var tanktömning precis efteråt med tillhörande diskning och då far det trekvart till!
Så två timmar före avbrottet började jag köra in kor i roboten manuellt, för att på så vis styra vilka kor som blev mjölkade först. Alla med höga mjölkmängder in till mjölkning och resten fick gå till maten omjölkade. Detta för att ingen ko skulle stå med mycket mjölk i juvret under det två timmar långa stoppet. Jag hann få undan bra och ingen ko behövde lida av stilleståndet.
Sedan blev det lite problem vid igångsättandet igen, datorn fick fnatt och började skicka larm oavbrutet, ca 12-15 larm i minuten!!   Blev att stänga av allt igen och göra omstart... datorer! Men allt löste sig och nu tuffar det på som vanligt där ute igen.

Medan jag väntade på ström igen gick jag ut till alpackorna och tog lite kort. Lilla Alfonso har nu hunnit bli fyra månader gammal och är hur söt som helst. Börjar få en del ull i ansiktet som gör att han ser mycket kramgo ut. Nyfiken är han också, det blev en del väldigt närgångna bilder där han nästan äter upp kameran. Sätter med en för att visa hans ljuvliga ögon!

Vi har en liten procedur Alfonso och jag. Varje gång jag kommer till dem så böjer jag mig ner med armarna på ryggen (armar är läskiga!) och ”bjuder” mitt ansikte. Då kommer han fram, tittar mig djupt in i ögonen och ger mig en försiktig liten puss i ansiktet! Man bara smälter!!!

Förra veckan så började äntligen vår nyanställda kille här hos oss! Så det blev en ganska rörig vecka, för mitt huvud i alla fall...
För när man är van att trava på ensam i ladugården utan att ha någon annan att tänka på så blir det lite rörigt att helt plötsligt ha någon med sig som ska läras upp. Ja, kor har han med sig i modersmjölken grabben, så det kan han, men vår ladugård och våra rutiner är nya. Och att förklara vad och hur man gör och varför är inte alltid så lätt, man gör saker på gammal rutin och tänker inte så mycket på vad man gör egentligen. När man sedan står där och ska förklara så kommer man plötsligt på att man själv inte vet hur man gör... man måste liksom göra det först... suck.

Två kalvar har det fötts också. Först kalvade kossan Tia för tredje gången och hon fick en kokalv som döptes till Tea. Sedan var det kossan Vieno (inköpt djur, därav det finska namnet) som igår morse hade fått sin andra kalv. En bamsestor tjurkalv blev det som fick heta Viggo. Det är han som kikar fram ur halmen på bilden nedan till vänster.

Annars är jag mest grävmaskinsänka just nu... Han som har julafton alla dagar nu far iväg till sin älskade Grävinna så fort det blir lite tid över. Han sitter där ute på en åker och gräver bort en stenkulle som retat honom länge, ja varför köra i krok på en åker när man kan köra rakt som han så vist uttrycker sig? Stenen han gräver fram så grävs ner på annan plats där det behöver fyllas upp. Sedan kommer han hem lyckligt berättandes om hur stora stenar han hittat och hur bra han börjar kunna hantera skopan nu... Och som den förstående hustru jag ju ändå är  så lyssnar jag tålmodigt... eller, ja, ser ut som jag lyssnar i alla fall...

Sent igår kväll anlände denna manick till gården...
Han som just nu ser ut som ett barn på julafton for till Sverige igår kväll och hämtade den tillsammans med en annan bonde som även han tindrar lyckligt med ögonen. Den tredje bonden, ja de är tre som köpt den tillsammans, kom hit ikväll och satt och brummade i den en stund, lika lycklig han.
 

Jag har varit mycket inne idag, städat och fått undan lite pyssel på kontoret och så. Och med jämna mellanrum har jag hört hur manicken gått igång, körts lite fram och tillbaka och skopan har haft något slags låtsasjobb med att släta till den redan släta grusplanen...  Ryktet har nämligen gått och det har varit en strid ström hit med lekglada grabbar som förstås måste få prova lite och säga sin åsikt. Man kan nästan ta på den, den där känslan av lekglädje som legat över gårdsplan.

Planer smids om allt som nu ska grävas och diken som ska rensas, men själv ställer jag mig lite skeptisk till det hela, säger att ”far nu först ut i skogen någonstans och flytta på nå´n stenhög eller nå´t”. Ser framför mig hur vi annars har hål i ladugårdsväggen eller nå´t värre.
Undrar förresten hur länge man som kvinna kan leva på hållhaken ”du fick ju köpa en grävmaskin”...?

Jahapp, så var man tillbaka på holmen igen då.
 

Efter två dagars föreläsningar med en blandning av allt från sömnpiller till AHA!  Men så är det ju ofta på kurser, en del material har man mer nytta av än en del. Och i detta fall var det definitivt föreläsningen igår e.m. som följde med mig hem i form av både inspiration och nytt vetande.

Ta en så´n sak som att vi ofta klappar våra småkalvar under tiden som vi matar dem. Ja, det gör vi ju för att vi tycker de är rara och gärna umgås med dem. Men nu fick jag lära mig att man har tre dygn på sig från kalvens födsel att prägla kalven på människan, sedan stängs det fönstret. Detta ska man göra genom att.... just det, klappa kalven under matning... eller ”köra” den i huvudet som hon sa. Då minns detta djur för resten av sitt liv att människan är en i flocken och inte ett rovdjur!
Och vad har man för nytta av det då? Jo, för det första får man lugna och tama kor. Men det mest matnyttiga sker när kvigan kalvar in för första gången och ska mjölkas in av sin skötare. Om hon då ser sin skötare som en i flocken istället för ett rovdjur så har hon en helt annan möjlighet att släppa ut det hormon från hjärnan som gör att juvret går att mjölka! TADA!! Bara för att du ”kört” kalven i huvudet under de första tre dygnen! Fantastiskt!

Vad hon mera pratade om skulle jag kunna skriva en hel uppsats om, men nu ska jag inte trötta ut er med det. Dags att inta soffläge och smälta mina nyförvärvade kunskaper om hur mina kossor därute egentligen fungerar i huvudet!

Imorgon far jag till Sverige på fortbildning för egenseminörer.
En egenseminör är en bonde som inseminerar sina kor själv istället för att ta en ”riktig” seminör till gården. Jag gick en kurs för ett par år sedan för att lära mig detta ”hantverk” (??) vilket inte var det lättaste minsann! Det blev en lång tid av tragglande och idel misslyckanden här hemma innan pengen äntligen trillade ner och saker och ting började flyta på som de skulle.

Så nu är det dags att fara på lite fortbildning då, en teoretisk sådan. Vi är tre ålänningar som far till Rättvik vid Siljans strand och programmet är fyllt med fruktsamhetstrender, genomisk selektion (???), hur gör kor och varför, stressyttringar, smittskydd och en massa annat matnyttigt. I två dagar ska vi drillas ihop med ett femtiotal svenska egenseminörer, ska bli riktigt roligt att göra något annat och förhoppningsvis ha med sig lite ny kunskap och inspiration hem.
 

På bilden syns det senaste nytillskottet i besättningen, kalven Blenda som föddes här när jag hade lite bloggstrejk igen. Hon är en av ”mina” kalvar, made by me liksom. En jättesöt liten tjej som är ett välkommet tillskott bland de i vår besättning alltför sällsynta röd/vita kossorna.

Igår kom slakteribilen och hämtade fem kor hos oss. De hade alla för dålig mjölkkvalitet och var på så vis en smittorisk i besättningen. Sedan fick vi avliva en sjätte. Det var kossan Mitzi som insjuknade i helgen när vi hade det som stökigast. Hon fick akut kolimastit, alltså juverinflammation med kolibakterier, som utvecklades till blodförgiftning. Inget att göra åt det, hon hade dött inom ett dygn om vi inte avlivat.
 

Och i söndags morse, innan vi for iväg för att ta hem kvigorna, fick vi även avliva vår allra äldsta ko Singa... Bara elände nu känns det som...
Singa var den ko som för en tid sedan uppvaktades då hon lyckats bli en s k ”hundratonnare”, alltså producerat mer än hundra ton mjölk under sin livstid. Hon lyckades ju också med bedriften att helt och hållet trampa av sig en spene här tidigare, men fick det att läka fint.
Men för en tid sedan fick hon tokigt i magen, hon fick diarré och minskade i mjölkmängd. Vi satte henne på hödiet men ingenting hjälpte. Hon fick inte behålla maten och magrade snabbt av. Så kom hon till den där gränsen då vi måste ge upp, det var inte längre humant att fortsätta försöka. Så i söndags, två månader före sin 12-årsdag, lät vi henne vandra vidare.

Singa var den sista av de kor som fanns på gården när vi tog över, resten av besättningen har fötts under vår tid. Hon fanns här när det var traditionell båsladugård och fick sedan vara med när vi byggde om till lösdrift och mjölkade i mjölkgrop. Sedan fick hon lära om sig ytterligare när vi installerade vår mjölkningsrobot och även det accepterade hon galant. Så hon har varit med om mycket gamla Singa, nio kalvar har hon fött, sex kokalvar och tre tjurkalvar. Hon har överlevt fyra av sina döttrar, bara två av de yngsta är i livet idag.
 Inte ofta man får vara med om så gamla damer längre tyvärr. Vår näst äldsta är ”bara” 8 år, så det dröjer nog innan vi har en så gammal dam i besättningen igen. Och Singa kommer vi alltid att minnas.

Det var lördag, klockan var nio på morgonen och jag stod i dörren på väg till affären för att handla. Såg fram emot en lugn helg med så lite jobb som möjligt, skulle på en föreläsning som jag länge sett fram emot men annars inget inplanerat.
Då ringer telefonen.... djur på rymmen i Bomarsund (vi har bete där).... Jaha, bara att svänga tillbaka in, byta om till arbetskläder, ringa ”svärisarna” och så for vi alla iväg för att bedöma situationen.
 

Men så plötsligt skärrade hela flocken till sig och blev helt omöjliga att stoppa, de drog iväg och en lång och tung arbetsdag tog sin början....

Men till sist, med en noga uttänkt strategi och mycket trötta djur, lyckades vi få dem dit vi ville. Djuren gick äntligen ut över vägen och in på betet på andra sidan! Det hela var inte över men de var bakom staket igen! Vi for hem och tog lunchpaus för att återkomma med djurtransportvagn och boskapsgrindar. Sedan fick vi ägna eftermiddagen till att valla dem igen runt på betet och försöka styra dem in i fållan. Efter många, många försök lyckades vi även med detta och djuren fick äntligen påbörja resan hem! Vet inte vem som var tröttast, djuren eller vi...

Detta blev nu en hopplös situation, en skygg och lite lurig tjur ensam ute i skogen... Bara en sak att göra, vi ringde in en jägare. Hela eftermiddagen gick tre karlar runt och sökte tjur, hittade honom ibland men fick inte in något skottläge på honom. Till sist fick de ge upp och fara hem. Då kom vi fram med en sista desperat idé. Vi lastade tre gamla kor som var i sin på vagnen och körde iväg med dem ut till betet. Lastade av dem där tillsammans med en storbal ensilage som vi visste att de skulle stanna vid. För om tjuren kom tillbaka så stod vårt hopp till att tre gamla tanter skulle lugna ner honom och få honom att släppa ”kung i baren”-känslan. Det var nu sen söndagskväll och vi kunde inte göra annat än vänta... om möjligt ännu tröttare än på lördagskvällen!

Och tro det eller ej, vår strategi funkade!! Idag på förmiddagen stod han där bland tanterna! Fortfarande mycket vaksam mot folk men han stack inte iväg. Med mycket tålamod och stor försiktighet så vallades gruppen sakta, sakta in mot fållan och vagnen. Några steg i taget bara så han inte kände behov av att försvara sig. När han väl var innanför lastningsfållans väggar så gick han rakt upp på vagnen som om han var trött på detta och nu ville fara hem!
Vi kunde äntligen andas ut och lättnaden vi kände är svår att beskriva! En svår och tämligen farlig situation var under kontroll igen, ingen var skadad och alla djuren hemma igen. De går nu ute på åkrarna här hemma och betar av dem inför vintern. Ja, alla .... utom tjuren... han släpper vi inte ut igen!

Efter en lång och jobbig arbetstopp har det nu äntligen lugnat ner sig i ladugården för oss. Från ena dagen till den andra drogs plötsligt tempot ner och vi kunde börja gå en person i ladugården igen. Superskönt!
 

Då jag under denna period blivit ordentligt trött på att bara jobba, jobba, så passade jag på att gå i strejk några dagar, jag tog helt enkelt ut lite kompledigt eller vad fasen man nu kallar det.
Ja, helt lediga dagar existerar ju inte i denna bransch men jag kom undan med att jobba någon timme på morgonen och någon på e.m eller så. Resten av tiden var jag ute och gick höstpromenader med hunden eller for till simhallen och simmade eller bara låg på soffan utan det minsta dåliga samvete! Kontoret stod i o f s och skrek efter uppmärksamhet men ingenting där som dog av att vänta någon dag till, alltid bra att låta saker och ting mogna lite...
 

Men han som verkar ha en löpande prenumeration på projekt kunde inte sitta still. (Inte för inte som några av hans vänner kallar honom för Duracellkaninen...) Nä, han drog igång projekt fårstall.
Inne i gamla ladugården har vi en utbyggnad där vår gamla mjölkgrop står till ingen nytta. Med en stor grop i golvet så är denna byggnad tämligen oanvändbar så nu skulle gropen fyllas fast och golvet bli helt. En bit av ytterväggen revs ner, där ska en port installeras för intag av halmbalar och uttag av ströbädd. Genom den öppningen kör de idag in grus som sakta men säkert fyller den stora gropen i golvet. (Där for mina planer på en framtida spa-anläggning, attans... ) Sedan ska ett lock gjutas och voíla så har vi ett formidabelt fårstall till Bengan och damerna!

Om ni inte läst dagens Aftonbladet så har ni missat detta;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/karinahlborg/article5884827.ab

Halleluja, muuuu!