Livet på farmen

Så blev det sol och värme igen efter det häftiga regnandet. Drygt 60 mm lär vi ha fått se´n i tisdags! Alpackorna fick vara inne under ruskvädret, först enbart flickorna av hänsyn till lille Alfonso som fölungen har blivit döpt till. Men efter en natts regnande fick även hingstarna komma in, deras nyklippta ull var inte mycket att komma med i så´nt väder.

När de efter två dygns innevistelse äntligen fick komma ut igen blev det fart på Alfonso, han hade mycket spring i benen visade det sig. Runt, runt i full galopp med den lilla svansvippan i vädret! Jag drog efter andan flera gånger, rädd för att han skulle snubbla i någon grop eller fara in i någon sten. Men han var mycket säker på benen, klarade galant av att parera alla hinder i högsta fart!

Han är tuff annars också, kommer helt orädd fram och undersöker mig när jag sätter mig ner i hagen. Smakar på kläderna och puffar runt med sin lilla nos i mitt ansikte. De makalösa ögonen tittar nyfiket rakt in i mina, som om han undrar vad för konstig figur jag är. Ja, vad kan man göra annat än falla pladask för detta otroliga charmtroll?

Han som annars är ledig bara när han sover har tagit timeout idag, han for iväg till Sverige imorse med sin kära Corvette på någon utställning i Norrtälje. Så jag har gården för mig själv idag vilket brukar betyda kalvning eller maskinhaveri av något slag. Men det ser lugnt ut, jag har ingen som kan kalva och än så länge fungerar allt därute!
Jag har nyss varit ut och seminerat tre kor, för kor bryr sig inte om att det är helg, de blir brunstiga ändå. Men lite trött blev jag när det var tre stycken brunstiga imorse, det kunde ju få vara lite måttligt ändå när det är lördag och allt. Men nu är det gjort och bra gick det, så nu tänkte jag vara ledig ett par timmar innan det är dags att knalla ut och ta ett ladugårdspass igen...

Idag gick min lilla alpackaflock och utökades från fem medlemmar till sex.... För mitt bruna sto Chiquita nedkom med ett litet hingstföl!

Ja, jag trodde inte att jag skulle få något föl i år, Chiquita skulle var tom, men det är en annan lång historia. När vi klippte Chiquita så upptäckte vi att hon nog allt var dräktig!  Så idag var det äntligen dags.

Jag lyckades få syn på henne när de första krystningarna börjat, så jag fick vara med riktigt från början. Först blev fosterblåsan synlig och sedan kom det ut en nos... men bara en nos. Det är meningen att det ska komma två fötter först under nosen..... Hela huvudet kom ut men fortfarande inte några ben! Paniken kom krypande och han som är min ständiga backup tillkallades. Vi stängde in Chiquita i en liten fålla för att kunna assistera och då, helt plötsligt, sa det plopp och två fötter kom ut!! Helt så där bara så såg läget helt normalt ut igen! Puh!!

Så Chiquita fick föla ifred på helt normalt sätt och en kvart senare var den lille ute. Klockan var prick 13.00 och jag kunde konstatera att det lilla sprattlet på marken var en grabb. Jag satte mig andlöst ner för att vänta och se om allt stod rätt till med den lille, man kan inte vara säker så där med en gång...
Efter tio minuter kom det första tecknet på fullt normalt föl, han lyckades resa huvud och hals upp av egen kraft. Tätt följt av förmågan att resa kroppen upp i ett mer upprätt läge från att ha legat platt på sidan. Min andning började fungera lite bättre... Sedan kom det avgörande, tjugo minuter gammal började han göra vingliga försök till att resa sig upp! Jag kunde andas ut, detta var ett synnerligen normalt och livsdugligt föl! 

Efter ett oräkneligt antal försök så stod han till sist upp och det väckte något med uppståndelse hos hela flocken. Alla skulle dit och nosa och humma oroligt, det stackars lilla fölet fick inte mycket svängrum inte! När det lugnat sig lite började hans sökande efter mat. Det blev en serie av try and error vilket oftast slutade med att huvudet kom ut på andra sidan utan resultat men prick en timme gammal hittade han mjölkbaren och stod och diade för fullt! Äntligen! Jag hade äntligen, efter tre tidigare fölningar med den ena komplikationen efter den andra, fått en fölning som var rena rama skolexemplet! Allt var väl och jag vågade lämna alpackorna att sköta sig själva redan 1,5 timme efter fölningen! Rekord för mig som fullständigt bosatt mig i hagen vid tidigare fölningar för att rädda livet på för tidigt födda och allt vad det varit.

Fast när denna blogg är klar så pilar jag nog allt ut igen för att kolla läget.... men så är det ju att vara hönsmamma.

Grässkörden höll på i tre dagar och dagen efter kom regnet... puh! Vi fick stå i regnet och täcka silon men det gjorde inget, gräset var bärgat och det blev mycket och helt superbt! En otrolig tillfredsställelse när första skörden lyckas bra, den är viktigare än de andra två man tar senare på säsongen. Det är liksom första skörden som det är krut i och som får kossorna att mjölka bra.
Nu väntar vi bara på stadigare väder så att gård nummer fyra i maskinsamarbetet ska få in sitt gräs. Det är en köttgård som gärna tar sitt gräs lite senare än oss, men vi hoppas ändå på att det svänger snart, inte kul att få vänta för länge.
 

Idag och inatt har det regnat oavbrutet så vi bestämde oss att nu var det läge att klippa lite alpackor. Jag fick in dem passligt igår kväll när regnet kom, så de var torra idag. Vi började med Nala, det svarta stoet. Hon är den absolut snällaste i flocken och perfekt att mjuka upp sig med. Sedan tog vi Chiquita, den bruna och till sist lilla Kajsa, det svarta fjolårsfölet.
Klippningen gick otroligt bra, inget krångel med klippmaskinen, betten höll sig vassa förvånansvärt länge och flickorna, ja de var underbara! Utom lilla tonåringen Kajsa då möjligtvis... hennes första klippning.... jättesnäll att lägga ner och verkade inte bry sig det minsta. Han som assisterar mig i dylika lägen satt och höll hennes huvud i knäet när jag började klippa. Då ilsknade Kajsa till och la iväg en spottloska... rakt i ansiktet på assistenten!!   En säregen lukt, en som nog bara alpackaägare kan identifiera, spred sig i stallet och assistenten... ja, han såg inte riktigt glad ut!   Det verkade som om Kajsa just sjunkit några pinnhål på popularitetsstegen i hans ögon... 

Det ligger en slags dramatik i luften när väderprognosen lovar regn.  Ja, i alla fall om man är bonde och befinner sig mitt i grässkörden...
 
Och det gör vi nu, befinner oss mitt i grässkörden alltså. I tre dagar har den pågått men ej ännu på vår egen gård, gård ett i maskinsamarbetet är färdig och gård två så gott som färdig. Eftersom man inte vill ha regn på gräset så följs väderprognosen på nätet med stor noggrannhet. Sista dygnet har det hängt en viss stress i luften, när kommer regnet, hur mycket gräs kan slås så det hinner köras in före regnet kommer?
Nu ikväll är allt gräs inkört som låg på slag och prognosen säger att klockan 23:00 ska det regna över hela Åland. Bra timat grabbar!
 

Så nu blir det ett par dagars (minst) uppehåll i skördandet. Det ska regna i två dagar och risk för regnskurar hela nästa vecka. Med en sådan prognos kommer nästa stressfaktor... kommer vi att kunna skörda gräset i tid??
Jo, för det är nämligen så att det är skillnad på gräs och gräs. Det är inte bara att skörda gräs när man känner för det, nä, det ska tas i rätt mognadsstadie, när det innehåller som mest näring. Och den prognosen säger att det sker NU. Inte lätt detta inte....

En annan lite mindre faktor som regnet berör är klippningen av mina alpackor. Det ska ske så fort vi bara har tid och då måste alpackorna vara snustorra! Så när jag fick höra att regnet kommer ikväll fick jag eld i rövva, packorna skulle in under tak! För regnuppehåll i skördandet innebär att det finns tid över för klippning. Så nu står de tryggt installade i stallet allihop, alldeles snustorra och fina och redo för klippning! Eller demolering av alpackor som jag brukar kalla det.... för när de fluffiga, mjuka, sockervaddslika varelserna blir klippta förvandlas de plötsligt till en blandning mellan giraff och tandpetare! Jodå, se själva! På ena bilden är Chiquita oklippt och på nästa klippt. Håller ni inte med om att det är att förstöra dessa djur??

För några dagar sedan fick alpackorna flytta ut i sin nya hage på grannens mark. De trivdes som fisken i vattnet från första da´n, men vi insåg ganska snabbt att fyra alpackor inte skulle hinna med att äta allt grönt som nu väller upp ur marken. Så i lördags beslöt vi att lammen skulle få mellanlanda där innan de for ut på sitt riktiga bete.
Men hur skulle det gå att blanda ihop dem med alpackorna?
För säkerhetsskull gjorde vi så att vi först satte upp en fålla i hagen av våra mobila fårgrindar, så kunde parterna vänja sig vid varandra i lugn och ro. Sedan började jobbet med att flytta dit alla femton småttingarna då...

Vi tog varsitt lamm i famnen och började den korta promenaden till hagen... för att konstatera att ”Oj, vad de har växt!!” För mig var de lite i tyngsta laget får jag erkänna. Det gick bra de första metrarna, men utmed vägen blev mina armar längre och längre och kroppen krokigare och krokigare. Greppet om lammet blev sämre och till sist såg det ut ungefär som när en treåring ska bära en katt... Den ergonomiska riktigheten för lammets del kunde helt klart ifrågasättas om vi säger så... 
Så jag hämtade hundkopplet och provade att promenera dit med lammen... med varierad framgång. Det blev mycket puttande kan jag säga. 
Men till sist var alla femton lammen ute i sin fålla som de genast verkade helt överlyckliga över.
 

Så igår var tiden inne för att släppa ut lammen ur fållan, jag började med några stycken för att se alpackornas reaktion. Mötet blev helt odramatiskt så jag släppte ut allihop. Men då tyckte alpackorna nog att det blev lite rörigt, de såg allmänt förnärmade ut när lammskocken kom för nära och fnyste ogillande. Men nyfikna som de är så tog den instinkten snart över och hälsandet var i full gång. 

Sedan dess har de gått där sida vid sida, en brokig skara av lamm och alpackor som väckt stor uppskattning hos förbipasserande. Lammen leker akrobater då de hoppar upp och ner på stenarna i hagen och ser ut att ha hysteriskt roligt! Och alpackorna har fullt sjå att hålla reda på detta myller av småttingar men ser ut att trivas med det spännande sällskapet. Själv slår jag mig gärna ner på en sten mitt i hagen och betraktar skådespelet ett tag. Bättre meditation än så kan man inte få!

Idag har vi satt upp staket för glatta livet! Det är alpackorna som ska få en ny hage inne på grannens mark. De har länge velat ha sin plätt betad men vi har dragit oss lite för det. Marken är nämligen full med berg och något besvärlig att stängsla.
 

Men nu har vi samlat mod, borrat en massa hål i berget, satt ner armeringsjärn i dem och idag har vi då satt upp nät. Nätet najar vi fast med tråd i armeringsjärnen och det har varit liiiite pill med det kan jag säga. Ett rent helsike att få fason på det, att nätet faktiskt hängde rakt och stramt liksom.   Men efter att ha släpat dit svetsen och svetsat stödpinnar och lite andra arrangemang så sitter nu nätet där och det ser riktigt snyggt ut!   Vi hann inte färdigt, det är 200 meter nät som ska upp, men någon gång nästa vecka ska nog alpackeflickorna få komma ut på sitt nya bete med en massa gräs.
Men innan dess ska hingsten Winston få ha lite kul, det börjar nämligen bli dags för betäckning...

Wow!! Idag får man vårkänslor så det ryker om det! Strålande sol och vårvärme!

Men sedan, när våren och värmen väl kommer, då slår vi mitt gamla fosterland Sverige med hästlängder då det gäller sommarvärme och solskensdagar. Fast som bonde är man ju inte alltid så himla glad över det inte... När man ser på TV hur det regnar och spelar på svenska sidan.. medan det här är torka och vi dansar regndans i trädgården alla kvällar.
När sedan hösten kommer så är man himla glad över havet runt omkring, för om det på våren håller kvar kylan på kobben så gör det samma sak med värmen på hösten. Långa, sköna höstdagar och ofta en väldigt mild start på vintern.

Men nu har man alltså våren framför sig, en underbar tid! Alpackorna ligger ute och njuter i solen och börjar se ut som sockervadd då deras päls börjar bli väldigt lång. Snart är det dags för klippning, så fort värmen kommer så ska all ull bort. Då brukar mitt hjärta gråta en skvätt, för de fluffiga, mjuka djuren förvandlas då till pingliga sprattelben. Inte mycket kropp under den pälsen inte!
En gång om året klipper man alpackor och detta gör jag själv. Måste ha hjälp med att få omkull dem, de är relativt tunga djur. Största hingsten väger nog en 70-80 kg, så det tippar jag inte omkull själv inte! Sedan får man se upp lite, för en alpacka är inte alltid helt nöjd med att tippas omkull och kan nog ta till sitt försvarsvapen – spottning! Inte trevliga saker att få på sig, för det är egentligen inte spott utan galla....
Ullen, som är världens främsta och varmaste, går sedan till en hantverkare här på ön som kardar och spinner. Hennes alster finns sedan att köpa i en hantverksaffär, i begränsad upplaga förstås då jag bara har fem djur.
Men än så länge får alpackorna ha sin ull ifred, det går nog in i maj innan värmen är tillräcklig för dem att klara sig utan päls. Lägger med en bild på ”före” och ”efter” så förstår ni varför jag bävar för detta ingrepp...

Vilken vinterdag! Marken är full av ett tjockt lager nysnö och solen skiner från en klarblå himmel! Wow!
 

Ute i hagen stortrivs alpackorna, de ääälskar snö! Framförallt hingsten Winston, bilden, han blir helt tagen när han kommer ut i snön. Så fort jag kommer utanför stalldörren med honom så sjunker han ihop och lägger sig i snön. Ligger där och gnider halsen mot snön och bara njuuuter! Jag får snällt stå i andra ändan av grimskaftet och vänta. När jag får upp honom igen kan vi gå några meter och så upprepar sig proceduren... Så där håller vi på såna dagar som idag och den korta vägen ut till hagen blir plötsligt betydligt mycket längre! Men jag tar det som ett sant nöje, att få se honom bete sig på detta sätt är den bästa underhållning en alpackatokig människa som mig kan få!
 

Själv får jag hålla mig inomhus idag. Det är deklarationstider, pappren ska vara inlämnade senast på måndag kl. 24.00 och jag är ute lite i sista minuten som vanligt. Jag sköter gårdens bokföring och deklaration själv, är lite av gårdens ekonom och pappersidiot. Något jag ångrar varje år när tiden inte riktigt vill räcka till och det magiska datumet närmar sig med stormsteg. Men idag ska det ske, deklarationen ska plockas ihop så jag har några dagar på mig sen att justera om jag uppdagar något fel. Det brukar höra till att allt ska göras om ett par gånger innan jag är nöjd, hittar alltid någon liten grej som är satt på fel konto eller något avdrag jag glömt bort. Och sånt kan man ju aldrig hitta före själva utskriften är gjord, trots att jag noggrant går igenom allt som förberedelse. Nä, då missar man ju nöjet med att få skriva ut nya luntor!

Så solen får skina bäst den vill därute, jag ska vända papper mest hela dagen. Men jag har ju nöjet av utsikten genom fönstret där alpackorna ligger och njuter i solen i alla fall.