Livet på farmen

Idag på förmiddagen hämtades fårskocken hem från betet.
Vi har nog världens snällaste får, för de kom i möte med traktorn, gick in i fållan och direkt upp på vagnen, som om de visste att nu fick de komma hem till människorna igen.
 

Väl hemma fick de flytta in i utrymmet där vi förut hade vår mjölkgrop. Världens finaste fårhus kanske, med vita kakel på väggarna... En foderfront hade lagats av plankor, provisoriskt fastsatta så att vi skulle kunna justera höjden så det passade fårens nackar.
 
När vi kom till ladugården ikväll tyckte vi att den övre plankan kanske skulle vara lite högre upp, så att de nådde lite längre fram med huvudena. Vi flyttade upp den och gick ut i lösdriften för att göra kvällens sysslor. När så han som skulle utfodra korna kom tillbaka till gamla delen för att fylla på fodervagnen möttes han i dörren av hela fårskocken.... Plankan vi flyttat på hade tydligen hamnat lite väl högt, fåren hade krupit under och voilá så var det party, party i ladugården! Som tur var hade de inte hunnit med så mycket rackartyg och snälla som de är följde de snällt med husse in till sin avdelning igen.

En del av dem är otroligt keliga, speciellt Dolly och lilla Mini (som inte är så Mini längre!). På bilden ses de när de står och njuter av att bli klappade på kinderna, de står då blickstilla och viftar på svansen för allt vad det går. Det är den svarta som är Mini och den vita som är Dolly.

Är gräsänka idag... Han som alltid annars är på plats har idag farit iväg med mejeriets styrelse på stormöte. Ja, han sitter med där som vice ordförande och idag var det budgetmöte med samkväm efteråt, övernattning och allt för att de riktigt ska hinna bry sig om varandra, skapa band eller va di kallar´t.
 

Själv fick jag bli hemma och ta hand om det planerade strömavbrottet som pågick en timme här på eftermiddagen, vi fick lapp om det i brevlådan igår. Ja, ett strömavbrott är aldrig välkommet i en robotladugård... och en timme långt... suck. Till på köpet krockade det med att det var tanktömning precis efteråt med tillhörande diskning och då far det trekvart till!
Så två timmar före avbrottet började jag köra in kor i roboten manuellt, för att på så vis styra vilka kor som blev mjölkade först. Alla med höga mjölkmängder in till mjölkning och resten fick gå till maten omjölkade. Detta för att ingen ko skulle stå med mycket mjölk i juvret under det två timmar långa stoppet. Jag hann få undan bra och ingen ko behövde lida av stilleståndet.
Sedan blev det lite problem vid igångsättandet igen, datorn fick fnatt och började skicka larm oavbrutet, ca 12-15 larm i minuten!!   Blev att stänga av allt igen och göra omstart... datorer! Men allt löste sig och nu tuffar det på som vanligt där ute igen.

Medan jag väntade på ström igen gick jag ut till alpackorna och tog lite kort. Lilla Alfonso har nu hunnit bli fyra månader gammal och är hur söt som helst. Börjar få en del ull i ansiktet som gör att han ser mycket kramgo ut. Nyfiken är han också, det blev en del väldigt närgångna bilder där han nästan äter upp kameran. Sätter med en för att visa hans ljuvliga ögon!

Vi har en liten procedur Alfonso och jag. Varje gång jag kommer till dem så böjer jag mig ner med armarna på ryggen (armar är läskiga!) och ”bjuder” mitt ansikte. Då kommer han fram, tittar mig djupt in i ögonen och ger mig en försiktig liten puss i ansiktet! Man bara smälter!!!

Förra veckan så började äntligen vår nyanställda kille här hos oss! Så det blev en ganska rörig vecka, för mitt huvud i alla fall...
För när man är van att trava på ensam i ladugården utan att ha någon annan att tänka på så blir det lite rörigt att helt plötsligt ha någon med sig som ska läras upp. Ja, kor har han med sig i modersmjölken grabben, så det kan han, men vår ladugård och våra rutiner är nya. Och att förklara vad och hur man gör och varför är inte alltid så lätt, man gör saker på gammal rutin och tänker inte så mycket på vad man gör egentligen. När man sedan står där och ska förklara så kommer man plötsligt på att man själv inte vet hur man gör... man måste liksom göra det först... suck.

Två kalvar har det fötts också. Först kalvade kossan Tia för tredje gången och hon fick en kokalv som döptes till Tea. Sedan var det kossan Vieno (inköpt djur, därav det finska namnet) som igår morse hade fått sin andra kalv. En bamsestor tjurkalv blev det som fick heta Viggo. Det är han som kikar fram ur halmen på bilden nedan till vänster.

Annars är jag mest grävmaskinsänka just nu... Han som har julafton alla dagar nu far iväg till sin älskade Grävinna så fort det blir lite tid över. Han sitter där ute på en åker och gräver bort en stenkulle som retat honom länge, ja varför köra i krok på en åker när man kan köra rakt som han så vist uttrycker sig? Stenen han gräver fram så grävs ner på annan plats där det behöver fyllas upp. Sedan kommer han hem lyckligt berättandes om hur stora stenar han hittat och hur bra han börjar kunna hantera skopan nu... Och som den förstående hustru jag ju ändå är  så lyssnar jag tålmodigt... eller, ja, ser ut som jag lyssnar i alla fall...

Sent igår kväll anlände denna manick till gården...
Han som just nu ser ut som ett barn på julafton for till Sverige igår kväll och hämtade den tillsammans med en annan bonde som även han tindrar lyckligt med ögonen. Den tredje bonden, ja de är tre som köpt den tillsammans, kom hit ikväll och satt och brummade i den en stund, lika lycklig han.
 

Jag har varit mycket inne idag, städat och fått undan lite pyssel på kontoret och så. Och med jämna mellanrum har jag hört hur manicken gått igång, körts lite fram och tillbaka och skopan har haft något slags låtsasjobb med att släta till den redan släta grusplanen...  Ryktet har nämligen gått och det har varit en strid ström hit med lekglada grabbar som förstås måste få prova lite och säga sin åsikt. Man kan nästan ta på den, den där känslan av lekglädje som legat över gårdsplan.

Planer smids om allt som nu ska grävas och diken som ska rensas, men själv ställer jag mig lite skeptisk till det hela, säger att ”far nu först ut i skogen någonstans och flytta på nå´n stenhög eller nå´t”. Ser framför mig hur vi annars har hål i ladugårdsväggen eller nå´t värre.
Undrar förresten hur länge man som kvinna kan leva på hållhaken ”du fick ju köpa en grävmaskin”...?

Imorgon far jag till Sverige på fortbildning för egenseminörer.
En egenseminör är en bonde som inseminerar sina kor själv istället för att ta en ”riktig” seminör till gården. Jag gick en kurs för ett par år sedan för att lära mig detta ”hantverk” (??) vilket inte var det lättaste minsann! Det blev en lång tid av tragglande och idel misslyckanden här hemma innan pengen äntligen trillade ner och saker och ting började flyta på som de skulle.

Så nu är det dags att fara på lite fortbildning då, en teoretisk sådan. Vi är tre ålänningar som far till Rättvik vid Siljans strand och programmet är fyllt med fruktsamhetstrender, genomisk selektion (???), hur gör kor och varför, stressyttringar, smittskydd och en massa annat matnyttigt. I två dagar ska vi drillas ihop med ett femtiotal svenska egenseminörer, ska bli riktigt roligt att göra något annat och förhoppningsvis ha med sig lite ny kunskap och inspiration hem.
 

På bilden syns det senaste nytillskottet i besättningen, kalven Blenda som föddes här när jag hade lite bloggstrejk igen. Hon är en av ”mina” kalvar, made by me liksom. En jättesöt liten tjej som är ett välkommet tillskott bland de i vår besättning alltför sällsynta röd/vita kossorna.

Efter en lång och jobbig arbetstopp har det nu äntligen lugnat ner sig i ladugården för oss. Från ena dagen till den andra drogs plötsligt tempot ner och vi kunde börja gå en person i ladugården igen. Superskönt!
 

Då jag under denna period blivit ordentligt trött på att bara jobba, jobba, så passade jag på att gå i strejk några dagar, jag tog helt enkelt ut lite kompledigt eller vad fasen man nu kallar det.
Ja, helt lediga dagar existerar ju inte i denna bransch men jag kom undan med att jobba någon timme på morgonen och någon på e.m eller så. Resten av tiden var jag ute och gick höstpromenader med hunden eller for till simhallen och simmade eller bara låg på soffan utan det minsta dåliga samvete! Kontoret stod i o f s och skrek efter uppmärksamhet men ingenting där som dog av att vänta någon dag till, alltid bra att låta saker och ting mogna lite...
 

Men han som verkar ha en löpande prenumeration på projekt kunde inte sitta still. (Inte för inte som några av hans vänner kallar honom för Duracellkaninen...) Nä, han drog igång projekt fårstall.
Inne i gamla ladugården har vi en utbyggnad där vår gamla mjölkgrop står till ingen nytta. Med en stor grop i golvet så är denna byggnad tämligen oanvändbar så nu skulle gropen fyllas fast och golvet bli helt. En bit av ytterväggen revs ner, där ska en port installeras för intag av halmbalar och uttag av ströbädd. Genom den öppningen kör de idag in grus som sakta men säkert fyller den stora gropen i golvet. (Där for mina planer på en framtida spa-anläggning, attans... ) Sedan ska ett lock gjutas och voíla så har vi ett formidabelt fårstall till Bengan och damerna!

Om ni inte läst dagens Aftonbladet så har ni missat detta;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/karinahlborg/article5884827.ab

Halleluja, muuuu!

Gården är nu helt inne i sitt vanliga lunk igen efter skördefesten och idag körs det svämgödsel. Lass efter lass rullar ut från gården och en pikant doft sprider sig.  På bilden står han som rattar ekipaget och fyller på ett av lassen.

Nä, nu ska jag ut och leta efter grannens katt. Den har varit borta ett par dagar fick vi besked om idag, så nu blir det till att gå och öppna i alla skrymslen för att se om den gått och blivit instängd någonstans stackarn!

Så, nu har jag äntligen tid att skriva en blogg igen! Dagarna med Öppna Gårdar blev hektiska men mycket lyckade! Under två dagar kom 3073 besökare hit (!!) och vi fick mycket positiv respons.
Större delen av tiden gick för vår del till att hålla i de guidade ladugårdsturerna tillsammans med folk från Hushållningssällskapet och några andra frivilliga. Oavbrutet under öppningstiden skickades grupperna in i ladugården. Vi vandrade runt och pratade så halsen blev alldeles sträv och folk var mycket glada över att få komma in och titta på hur produktionen går till. De flesta reagerade över att korna hade det så bra och levde ett så fritt liv. Även roboten blev en positiv överraskning för de flesta, att korna var så lugna där och så ivrigt ville gå in i den helt utan hjälp från oss.

Ingången till gården
 

Två guidningsgrupper fick sedan till den stora glädjen bevittna när kossan Syllan födde en tjurkalv! Det fanns en hel del barn i grupperna och förtjusningen var obeskrivlig! Enligt den ena guiden så hade han aldrig sett en grupp barn stå så stilla och vara så tysta som de var under de minuter det tog för kalven att komma ut! En av flickorna kom sedan och undrade om det var möjligt att få döpa kalven... och det var det ju naturligtvis! Så den lille blev att heta Axel.

Barnens café just före öppningsdags

Vädret var helt underbart, på lördagen var det rent av shortsväder och de arma italienarna sålde glass som aldrig förr! Kön till glassdisken tog aldrig slut och det blev flera rundor in till sta´n för att hämta mer glass. All annan försäljning gick också bra, jag tror de flesta var nöjda när lördagskvällen kom. Barnen i klass 8B som höll i caféet hade dollartecken rullande i ögonen när de gick därifrån och kan nu säkert börja planera sin klassresa!

Försäljningshallen just före öppningsdags

Tidningen var också dit och fotade oss och där kunde man väl hitta den enda smolken i bägaren. För det var inte roligt att läsa artikeln efteråt och upptäcka att journalisten vridit till det vi sagt och fått det att låta som om vi stod där och gnällde och klagade över att det var jobbigt och att vi aldrig skulle göra detta igen!! 
Att vi bara ska ställa upp ett år på detta var bestämt från början, för vi anser att det är för mycket jobb för att göra det alla år. Men beklaga oss, det har vi inte gjort! Men, men, en journalist är alltid en journalist...

Imorgon är det dan före dopparedan.... det är då påsen ska knytas ihop liksom.
Ett par av försäljarna dyker upp med kyl- och frysdiskar, skolklassens föräldrar kommer och bär fram bord, från Hushållningssällskapet kommer de för att göra klart foderutställningen och sätta upp informationsskyltar och själva far vi väl på som torra kalvskinn precis så som vi gjort de senaste dagarna. Från sex på morgonen till åtta på kvällen är det full fart och som tur är så har mor min från Sverige anlänt och tagit över markservicen, för matlagning är det sista man hinner med nu.

Igår hämtade vi hem fåren, det tog hela eftermiddagen. Ja, inte för att fåren krånglade, de var hur snälla som helst. De svansade snällt efter oss fram till fållan och sprang ivrigt in i den, så det var bara att börja lasta. Två rundor får körde vi och en runda fårgrindar. På bilden är de hemma igen och klara för uppvisning på skördefesten.

Helgen som gått har resulterat i tre nya kalvar, två tjurkalvar och en kvigkalv. Med dem så är det 13 stycken kalvar födda i september, ja det blir en om dagen det! Totalt för i år är det 58 stycken kalvar födda och med tjurkalven som föddes idag så blev det jämnt lopp mellan könen, 29 flickor och 29 pojkar! På bilden syns Billans förstfödda som kom igår morse, det är en tjej som fått namnet Lillan.
 

Med alla nykalvade så är det mycket jobb i ladugården nu och vi går bägge båda dit både morgon och kväll för att få passet att bli lite kortare. Normalt räcker det med att en person sköter ladugårdsjobbet, men under arbetstoppar brukar vi hjälpas åt.
Känns annars som om vi nog inte riktigt har tid för långa ladugårdspass nu, är så himla mycket extra inför den omtjatade skördefesten. Men under helgen har vi fått ladugården färdigt tvättad (äntligen), trappor har snickrats där som de behövs till ladugårdsvandringen, en släde för pynt har släpats fram och tvättats, gräs har klippts, skyltar målats, jättehög byggbelysning har lånats och monterats på parkeringen, djurhallarna har fått nytt sågspån, mjölktanken putsats upp, ogräs rensats.... ja herregud, inte undra på att man varit mör på kvällarna!

Imorgon bär det av in till staden för att inhandla de attiraljer som behövs till spektaklet. Det ska vara tvålautomater, pappershanddukar, toapapper, lampolja, sopsäckar.... hur mycket toapapper går det månne åt när gården invaderas av ett par tusen pers????
Och klockan ett kommer gänget som ska hjälpa till med de guidade ladugårdsturerna. Då ska vi gå träningsrunda och bestämma hur lång tid en runda ungefär får ta. Sedan är det inte långt kvar..... tills vi öppnar dörrarna.... och tills det hela är över.... och jag kan lägga mig ner på soffan med en tidning och en kaka choklad och bara göra ingenting...

Idag har det varit aktivitet i alla hörn minsann, full fart på förberedelserna inför skördefesten! Maskinhallen där det ska bli försäljning har tömts och städats upp, ja senioren på gården har t o m dammsugit den!! Gud så snyggt det blev, nu kan man äta på golvet om man vill!
 

Ronja, vår klippa till sommarjobbare, har varit här denna vecka och hjälpt till. Hennes uppgift har varit att högtryckstvätta ladugården till representativt skick. På den av vattenånga något suddiga bilden tvättar hon vid kalvavdelningen.
Försäljningsbord har snickrats ihop, skyltar sågats ut och själv har jag skurat fluglortar från väggarna inne i robotkontoret och sopat ner spindelväv i ladugårdshörnen... jisses så många möten jag haft med diverse spindelarter! En landade mitt i ansiktet och kröp omkring innan jag förpassade den till mer lämpliga marker. Huga!
 

Ett schema för alla som ska hjälpa till här under skördefesten håller på att sammanställas och de som gör detta åt oss upptäckte att det fattas folk. Så nu är hälften (nåja) av de åländska mjölkproducenterna inkallade att hjälpa till med att stå vid ingången och hälsa folk välkomna. Otroligt vad folk är villiga att ställa upp när det gäller!! Jag är imponerad! Tack på förhand till alla volontärer! Smack!

För några år sedan gick jag en kurs i hur man gör gammeldags bandfast gärdsgård. Ett mycket roligt hantverk och inte så svårt som det ser ut.

Det dröjde dock ett par år innan jag började göra egen gärdsgård här hemma och då var jag nog ganska ringrostig i början. Smart som jag var, hm, så började jag med den första biten ute vid vägen, där som alla förbipasserande kan se och betrakta... Jag insåg själv när jag kommit lite längre bort och började få riktigt flyt i det hela, att den där första biten nog inte blev så himla snygg... och förmodligen inte så himla hållbar heller. Fick nog vara beredd på att byta ut den inom en snar framtid.
 

Nu har den tiden kommit. Staketet började rasa ihop lite, bindslena hade gett upp på några ställen efter lite hjälp av förbipasserande barn som har förmågan att klättra på staketet när de ska titta på djuren, aja baja!
Igår skred jag till verket, ut i skogen och högg mig grankvistar till bindslen, kvistade dem och ner i min hemgjorda ”kvistkokare”. Ja, det är han som har en gen av Uppfinnar Jocke i sig som har gjort den åt mig. Den ser ut som en kanon, fylls med vatten som värms upp till kokningspunkten och ångan från vattnet mjukar upp kvistarna så de blir böjbara. Sedan var det ”bara” att börja binda.


Hade glömt hur himla fysiskt det är att binda gärdsgård! Jisses vad svett man blir! Bindslena kräver sin kraft, de ska vridas och böjas och kvistarna kämpar emot allt vad de kan! Sedan ska slanorna på plats och de ska lyftas högt över störparen! Sedan ska de bankas ner på plats. För varje slanpar så kommer man en meter framåt. Till på köpet började det regna, jag sågade mig i fingret så blodet droppade och vissa kvistar ville bara inte utan gick av. Men det var ändå störtkul! Jag vet inte om det beror på att jag är kvinna, men det är en sjujäkla tillfredställelse att stå där och titta på det färdiga hantverket och inse att detta har JAG gjort! Alldeles själv!

Halva sträckan är gjord och får jag en halv dag till på mig så blir resten färdigt. Så är det en sak till att bocka av på listan ”ska göras före skördefesten”...
Men det blir mer skördefestsarbete idag. Jag har nämligen ordnat så att de italienare här på Åland, som i år börjat tillverka italiensk glass av åländsk grädde,  ska komma hit på skördefesten och sälja sin glass! Kul! Idag ska de komma hit och titta och prata med oss. Känns nog kanske som att detta börjar bli lite under kontroll så småningom, bitarna börjar falla på plats och de bägge ”öppna” dagarna kommer nog att bli ganska lyckade tror jag! 

Hjälp! Vi börjar närma oss skördefest nu, bara fyra veckor kvar!! Gulp, jag undrar mer och mer vad sjutton vi har gett oss in i!
 

Det blir försäljning på gården av dittan och dattan, allt från bröd, ost, honung, praliner, bakelser, äpplen, läderhantverk och råmjölk. En skolklass kommer hit och fixar ett cafè där man kan slå sig ner och njuta en stund, barn kan hoppa i halm, vuxna kan testa ost & vinprovning, brandkåren kommer hit med en gammal brandbil och kör folk i och så kan man naturligtvis titta på djuren och vår ladugård. Det blir guidade visningar genom hela ladugården, från de minsta kalvarna vidare till korna och in via mjölkningsroboten. Det ska skyltas och pyntas, ladugården ska städas, cafébord ska byggas, säljstånd fixas, parkeringar göras, extra utfart grusas, bajjamajja hyras och gud vet vad!! OCH BARA FYRA VECKOR KVAR!!!! Jisses! 

Igår e m satte jag in en platsannons på arbetsförmedlingen. Ja, inte förslaget i förra bloggen, jag justerade upp den lite....
Redan någon timme senare kom första nappet! En ung grabb som var seriöst intresserad och ska komma på intervju nästa vecka. Sedan fortsatte telefonen att ringa!! Två åländska grabbar till, en grabb från Finland som inte kunde vare sig engelska eller svenska (gick inte så bra... ) en från Lettland (!) och ja, så har halva Ukraina ringt också!!   Jag börjar tappa räkningen på den högen nu... Från att på mycket knagglig engelska ha pratat med den första så har det gått till väl upptränad och flytande engelska i det senaste samtalet för en kvart sedan. Snacka om att få sin skolengelska uppgraderad på nolltid!

Ja, säga vad man vill om utländsk arbetskraft men de vet minsann hur de ska sälja sig själva, något för oss att ta efter kanske? De pratar nästan omkull en när de bedyrar att de är så snabblärda och arbetsvilliga, vilket jag också är övertygade om att de är. Jag blev t o m erbjude1000 euro i pant mot att en fick komma hit och visa vad hon gick för!  Jisses, känner mig som en bov som har nekat så många nu...  de vill ju så gärna hit!

Men jag kommer inte ifrån det faktum att det är tillräckligt svårt att lära upp någon som kan och förstår svenska, jag har ingen som helst lust att göra det på engelska. Så så länge jag har åländsk arbetskraft att välja på så väljer jag den, de kan redan språket och de har redan bostad i grannkommunen.