Livet på farmen

Igår så kom då kvigorna hem igen.

De var lite trögstartade, ville inte börja gå hemåt. Men när skocken väl kom i rörelse hade vi inte några problem med att valla hem dem över kobetet. Sedan var det lite spring, spring hemma på backen innan vi fick dem övertalade att gå till kvighallen. Men när de väl fick nys på att porten dit stod öppen så gick hela raddan på femtio djur raka spåret in.

Igår var vi till mejeriet på höststämma. Inga märkvärdigheter med det, ganska lugna prognoser med tanke på världsläget. Efteråt fick vi lyssna på en föreläsning av träningscoachen Cristoph Treier som är mental tränare till finska OS-laget. Han skulle peppa oss lite med tanke på den negativa attityd jämtemot bönder som vi utsätts så mycket för här på Åland.

Han tröstade oss med att vi inte är ensamma om detta skitpratande, det var ett typiskt fenomen för yrken som samhället inte kan klara sig utan. Lärare tog han upp som exempel som många är avundsjuka på och pratar mycket skit om. Han ansåg att människan idag har kommit så långt från verkligheten att de inte längre fattar att de överlever helt tack vare oss bönder, utan bönder – ingen mat. En veckas strejk från Eu:s mjölkbönder skulle nog få folk att vakna till ansåg han.
 

Imorgon blir en dryg dag, först har vi ett möte på f m och sedan ska vi plocka hem våra kvigor från skogen! Äntligen säger jag, alltid lika kul att få hem dem till mer kontrollerade former. Fast ett himla jobb blir det, för väl hemma i kvighallen skall alla sorteras in i de olika avdelningarna vilket brukar bli ganska svettigt...

Kossan Fina som kalvade i fredags är sjuk. Hon har mastit, eller juverinflammation på ren svenska. Hon är hängig, trött och vill inte riktigt äta. Farbror Doktorn var hit igår och tittade på henne, mastiten var inte så himla tydlig så han gjorde en ordentlig undersökning av henne för att se att hennes trötthet inte berodde på något annat. Men uteslutningsmetoden avgjorde att det nog var den lilla förändringen vi såg i mjölken som var orsaken. Så ett mjölkprov togs och en penicillinkur påbörjades i väntan på provsvaret.
 

När en ko får penicillin så ger man det i form av injektion i stora bogmuskeln, 50 ml om dagen ska hon ha och det är rejäla sprutor det! Inget för den spruträdde inte!  Första sprutan ges alltid av en veterinär men de följande tre dagarna så är det bonden själv som ger. Ibland kan det vara förenat med livsfara att ge sprutan, men för det mesta är djuren lugna. Fina var lugnet själv, hon ryckte inte ens till när jag gav andra sprutan i morse. Hon var redan piggare, åt med bättre aptit och febern var på nedgående. Ett samtal från veterinären angående provsvaret bekräftade att hon fått rätt behandling, det växte duktigt av en bobba som var känsligt för det penicillin hon nu får. Så vi hoppas hon är på benen snart igen.

Fina är annars vår äldsta ko nu sedan Singa gick bort. Hon fyllde åtta år här i september och har genomgått sex kalvningar som resulterat i åtta kalvar. Ja, hon har alltså fått tvillingar två gånger, bägge gångerna var det dubbla tjurkalvar som kom. Men tre döttrar har hon också fått, den äldsta av dem, Nina (en Lirkkodotter), har redan mjölkat i två laktationer och är ett mycket bra djur. De yngre, Dina och den nyfödda Gina, hyser vi stort hopp till då de också har fina pappor. Dina är en Rakuunadotter och Gina efter Summerboy. (För den oinvigde kan nämnas att Rakuuna är en finsk tjur som uppnått världskvalitet! Och vi har lyckats få tio döttrar från honom, jippie! )

Fina själv är en mycket bra mjölkko. Ja, rent avelsmässigt värderas hon inte så högt men för mig som håller i plånboken är hon super! Hon har i genomsnitt producerat 12 352 liter mjölk per år vilket inte är så illa pissat (ursäkta uttrycket.. ). Sammanlagt har hon fått ur sig 73 755 liter mjölk under sin livstid och ska nu förhoppningsvis bli frisk och trycka ur sig en skvätt till innan det är färdigt. Men någon ”hundratonnare” tror jag inte hon har kapacitet att bli, hennes juver ser inte ut att hålla hela vägen. Men man vet aldrig, Singa som blev hundratonnare dömde vi ut redan vid 50 000 liter och trodde att detta går aldrig...

Kalvningar är det gott om men inte alla går som de ska... 
 

Vi hann bara tänka tanken så satte hon igång och kalvade... alldeles för tidigt! Men ut kom en levande kalv, en liten tjurkalv som fick namnet Zlatan. Så där var inte felet. Magarna fungerade också som de skulle och Ylina kom igång att äta bra. Hon blev piggare när hon varit instängd några dagar så förmodligen var det bakvagnen som var problemet och som i lösdriften fått henne att gå för sällan till maten helt enkelt.

Men nu fick vi problem nummer två... hon satte inte igång sin mjölkproduktion!   Ingenting fick vi ur henne, ja som mest fick vi 1 dl av någon gulaktig sörja som de brukar ha i juvret innan kalvningen gör att de börjar producera riktig mjölk. Ganska snart fick vi inse att det var kört, hon hade kalvat för tidigt för att mjölkproduktionen skulle knalla igång... så för Ylina var hoppet ute. Så nu ligger hon ute i BB-avdelningen i halmen pga sin dåliga bakvagn och väntar på slakteribilen...  ingen höjdarkarriär som mjölkko där inte.

Men två dagar senare kalvade kon Miriam och där gick allt som det skulle. Hon fick en tjurkalv hon också som döptes till Smirnoff.
Och i morse fanns två nya kokalvar i BB-avdelningen! Det var kossan Fina som kalvade för sjätte gången och Levina som kalvade för andra gången. Allt hade gått bra och kalvarna fick namnen Gina (vänster) och Lovisa (höger). Sån´t är livet på en bonnagård, you win some and you lose some...

Jahapp, så var man tillbaka på holmen igen då.
 

Efter två dagars föreläsningar med en blandning av allt från sömnpiller till AHA!  Men så är det ju ofta på kurser, en del material har man mer nytta av än en del. Och i detta fall var det definitivt föreläsningen igår e.m. som följde med mig hem i form av både inspiration och nytt vetande.

Ta en så´n sak som att vi ofta klappar våra småkalvar under tiden som vi matar dem. Ja, det gör vi ju för att vi tycker de är rara och gärna umgås med dem. Men nu fick jag lära mig att man har tre dygn på sig från kalvens födsel att prägla kalven på människan, sedan stängs det fönstret. Detta ska man göra genom att.... just det, klappa kalven under matning... eller ”köra” den i huvudet som hon sa. Då minns detta djur för resten av sitt liv att människan är en i flocken och inte ett rovdjur!
Och vad har man för nytta av det då? Jo, för det första får man lugna och tama kor. Men det mest matnyttiga sker när kvigan kalvar in för första gången och ska mjölkas in av sin skötare. Om hon då ser sin skötare som en i flocken istället för ett rovdjur så har hon en helt annan möjlighet att släppa ut det hormon från hjärnan som gör att juvret går att mjölka! TADA!! Bara för att du ”kört” kalven i huvudet under de första tre dygnen! Fantastiskt!

Vad hon mera pratade om skulle jag kunna skriva en hel uppsats om, men nu ska jag inte trötta ut er med det. Dags att inta soffläge och smälta mina nyförvärvade kunskaper om hur mina kossor därute egentligen fungerar i huvudet!

Igår kom slakteribilen och hämtade fem kor hos oss. De hade alla för dålig mjölkkvalitet och var på så vis en smittorisk i besättningen. Sedan fick vi avliva en sjätte. Det var kossan Mitzi som insjuknade i helgen när vi hade det som stökigast. Hon fick akut kolimastit, alltså juverinflammation med kolibakterier, som utvecklades till blodförgiftning. Inget att göra åt det, hon hade dött inom ett dygn om vi inte avlivat.
 

Och i söndags morse, innan vi for iväg för att ta hem kvigorna, fick vi även avliva vår allra äldsta ko Singa... Bara elände nu känns det som...
Singa var den ko som för en tid sedan uppvaktades då hon lyckats bli en s k ”hundratonnare”, alltså producerat mer än hundra ton mjölk under sin livstid. Hon lyckades ju också med bedriften att helt och hållet trampa av sig en spene här tidigare, men fick det att läka fint.
Men för en tid sedan fick hon tokigt i magen, hon fick diarré och minskade i mjölkmängd. Vi satte henne på hödiet men ingenting hjälpte. Hon fick inte behålla maten och magrade snabbt av. Så kom hon till den där gränsen då vi måste ge upp, det var inte längre humant att fortsätta försöka. Så i söndags, två månader före sin 12-årsdag, lät vi henne vandra vidare.

Singa var den sista av de kor som fanns på gården när vi tog över, resten av besättningen har fötts under vår tid. Hon fanns här när det var traditionell båsladugård och fick sedan vara med när vi byggde om till lösdrift och mjölkade i mjölkgrop. Sedan fick hon lära om sig ytterligare när vi installerade vår mjölkningsrobot och även det accepterade hon galant. Så hon har varit med om mycket gamla Singa, nio kalvar har hon fött, sex kokalvar och tre tjurkalvar. Hon har överlevt fyra av sina döttrar, bara två av de yngsta är i livet idag.
 Inte ofta man får vara med om så gamla damer längre tyvärr. Vår näst äldsta är ”bara” 8 år, så det dröjer nog innan vi har en så gammal dam i besättningen igen. Och Singa kommer vi alltid att minnas.

Det var lördag, klockan var nio på morgonen och jag stod i dörren på väg till affären för att handla. Såg fram emot en lugn helg med så lite jobb som möjligt, skulle på en föreläsning som jag länge sett fram emot men annars inget inplanerat.
Då ringer telefonen.... djur på rymmen i Bomarsund (vi har bete där).... Jaha, bara att svänga tillbaka in, byta om till arbetskläder, ringa ”svärisarna” och så for vi alla iväg för att bedöma situationen.
 

Men så plötsligt skärrade hela flocken till sig och blev helt omöjliga att stoppa, de drog iväg och en lång och tung arbetsdag tog sin början....

Men till sist, med en noga uttänkt strategi och mycket trötta djur, lyckades vi få dem dit vi ville. Djuren gick äntligen ut över vägen och in på betet på andra sidan! Det hela var inte över men de var bakom staket igen! Vi for hem och tog lunchpaus för att återkomma med djurtransportvagn och boskapsgrindar. Sedan fick vi ägna eftermiddagen till att valla dem igen runt på betet och försöka styra dem in i fållan. Efter många, många försök lyckades vi även med detta och djuren fick äntligen påbörja resan hem! Vet inte vem som var tröttast, djuren eller vi...

Detta blev nu en hopplös situation, en skygg och lite lurig tjur ensam ute i skogen... Bara en sak att göra, vi ringde in en jägare. Hela eftermiddagen gick tre karlar runt och sökte tjur, hittade honom ibland men fick inte in något skottläge på honom. Till sist fick de ge upp och fara hem. Då kom vi fram med en sista desperat idé. Vi lastade tre gamla kor som var i sin på vagnen och körde iväg med dem ut till betet. Lastade av dem där tillsammans med en storbal ensilage som vi visste att de skulle stanna vid. För om tjuren kom tillbaka så stod vårt hopp till att tre gamla tanter skulle lugna ner honom och få honom att släppa ”kung i baren”-känslan. Det var nu sen söndagskväll och vi kunde inte göra annat än vänta... om möjligt ännu tröttare än på lördagskvällen!

Och tro det eller ej, vår strategi funkade!! Idag på förmiddagen stod han där bland tanterna! Fortfarande mycket vaksam mot folk men han stack inte iväg. Med mycket tålamod och stor försiktighet så vallades gruppen sakta, sakta in mot fållan och vagnen. Några steg i taget bara så han inte kände behov av att försvara sig. När han väl var innanför lastningsfållans väggar så gick han rakt upp på vagnen som om han var trött på detta och nu ville fara hem!
Vi kunde äntligen andas ut och lättnaden vi kände är svår att beskriva! En svår och tämligen farlig situation var under kontroll igen, ingen var skadad och alla djuren hemma igen. De går nu ute på åkrarna här hemma och betar av dem inför vintern. Ja, alla .... utom tjuren... han släpper vi inte ut igen!

Jaha, idag tog sommaren slut på allvar här på ön. Från att ha gått i bara T-shirt ute så fick man allt krypa in i skåpen och leta fram långkalisrerna igen!
 

Våra sjuklingar har frisknat i en efter en, utom kossan Evelina, hon med den svåra kalvningen. Hon har varit hängig och inte riktigt velat äta så i måndags fick veterinären komma hit för att se om han kunde göra något för henne.
Just före veterinären anlände så såg jag att något inte stod rätt till med Evelina, hon låg med en konstig ställning på huvudet och försökte äta av golvet! När veterinären väl var på plats så förvärrades tillståndet och hon betedde sig helt galet, fradgade runt munnen och hade en tokig blick. Enligt veterinären hade hon just drabbats av något som heter akut acetonemi, det är när blodsockernivån plötsligt blir så låg så att det blir för lite glukos i hjärnan och då blir de tokiga helt enkelt! Jisses, allt ska man behöva vara med om!
Evelina fick dropp med glukos och även magnesium, för under tiden vi höll på med henne så övergick tillståndet till kramp som tyder på magnesiumbrist. Måste säga att detta var lite väl dramatiskt för min smak, men det var bara att hålla ut och försöka rädda kon. Men inget vi gjorde hjälpte, efter ett tag orkade inte Evelinas hjärta längre och hon dog för oss. Inte roligt men tyvärr något man måste ta när man jobbar med djur, det är livets gång att det ibland går illa.

Men när det försvinner en i ena ändan så tillkommer det oftast någon i den andra... för idag for vi iväg och köpte oss en gumse till våra tackor. Vi hade valt ut en väldig social och trevlig grabb som även var vacker och hade stort ”paket”, viktigt när man väljer avelsdjur har jag förstått...
Vi körde ut honom till våra femton ungtackor och han mottogs mycket lugnt och sansat. Vi måste ju givetvis ge honom ett namn och det krävde lite funderande. Han som har sjukare humor än mig föreslog namnet Runken... Men efter att ha skrattat gott och länge åt det förslaget så dömdes det ut av den högre regeringen i församlingen och den arme gumsen förärades med namnet Bengan. Vet inte om det blev så mycket bättre men han ser ju ganska nöjd ut ändå där han står mitt i sin nya haremsflock. (Han med lite blått på ryggen)

Denna vecka har gått i trötthetens tecken, sviterna efter skördefesten sitter i och veckans tuffa arbetspass i ladugården hjälper ju inte till direkt.
Så mitt i allt det så glömde jag bort att rapportera om en kalvning! För i onsdags kalvade kvigan Yoko, henne får jag ju inte glömma bort då det var många besökare under skördefesten som fick bekanta sig med henne. Hon är nämligen av den sorten att hon gärna kommer fram och låter sig klappas, vilket resulterade i många frågor om vad hon heter och när hon ska kalva. Hon fick en lätt kalvning och ut kom en liten tjej, den svartvita på bilden. Kalven fick det för en ko kanske lite ovanliga namnet Tokyo... Ja, vad säger man, mitt namngiveri känner inga gränser...
 

Så i morse när vi kom ut så hade september månads sista kalvning ägt rum. Det var Jenny, en vackert mörkbrun ko, som hade fått sin andra kalv. En tjurkalv var det vilket var synd, för han hade en mycket vacker blanksvart färg, det enda vita vi kunde hitta var en liten, liten fläck frampå ena låret. Han fick namnet Jens.

Så nu ser vi fram emot oktober, vi har nämligen bara två (!!) kalvningar den månaden så då kan vi räkna med en lite lugnare arbetsperiod. Sedan tar det fart igen i november men då ska vår nyanställda börja jobba här, så då kan man väl bara stanna inne och fila naglarna igen då!

Nähäpp, inte var det slut med veterinärbesök ännu inte! Igår fick han allt laga sig hit igen för tredje dagen i rad!  Nu var det kossan Elaisa som var dålig, hon var trött och insjunken i ögonen, hade dåligt med mjölk och åt inte något vidare. Veterinären hade lite svårt att ställa någon säker diagnos på henne, han provade om hon hade fått något vasst i magen, lyssnade efter löpmagsförskjutning, gick in där bak och kollade läget men fick inget riktigt napp någonstans. Lite gasig var hon så hon fick smärtstillande för att hjälpa tarmarna att slappna av och så fick hon bli inne på lite hödiet. Hon är lite piggare idag så vi får se om det släpper nu kanske.
 

Veterinären hann bara lämna gården så dök nästa problem upp. Kossan Evelina, som hade satt igång att kalva, verkade ha problem. Hon hade hållit på en god stund men ingenting syntes där bak. Jag började misstänka att allt inte stod rätt till och gick in för att känna efter hur kalven låg. Stötte genast på patrull... istället för att få tag om två klövar så hittade jag två hasspetsar!! Kalven kom baklänges med bakbenen in under sig, inte bra! Helt omöjligt för en ko att själv föda fram en kalv som ligger så! Så det blev att flytta in henne till sjukboxen, hämta han som har den där orättvisa fördelen av starkare muskler och sätta igång att jobba med kalven.

I det läget måste man gå in där bakifrån, skjuta tillbaka kalven in i livmodern och samtidigt veckla fram benen i rätt läge. Inte det lättaste, för när man går in där bak blir den omedelbara reaktionen från kon att börja krysta! Då kan man bli ordentligt i kläm mellan kalven och bäckenet vilket inte är skönt!  Allt jag kunde göra var att stå och hålla undan svansen medan han som tog i allt vad han orkade till sist fick fram ett ben i taget. Sedan gick resten relativt lätt, vi fick ut kalven som förstås var död. Inget ovanligt vid ett så svårt felläge så det var vi förberedda på och man struntar nästan i det för man är så glad att man lyckats rädda kon. Men en söt liten kokalv var det så lite kymigt var det allt.

Så nu får Evelina vara inne i sjukboxen hon också för att vila upp sig. Hon är bra hängig efter den svåra kalvningen och hon har fått smärtstillande av oss plus lite annat hokuspokus som kanske kan kicka igång henne lite. Så just nu är det lite traggligt i ladugården, en hel del sjuklingar att ta hand om vilket aldrig är kul. Vi får hålla tummarna för att de alla frisknar i så vi slipper oplanerade avlivningar här framöver...

Idag har jag varit ensam på torpet. Han som annars kan kalla sig arbetsnarkoman har tagit ledigt idag och farit iväg till Sverige med en kompis. Ja, det var något med en grävmaskin som skulle beskådas och ev inhandlas till kompiiisen.
 

Ett annat pyssel jag sysslar med just nu är att åka ut till fårens bete och ”mata in” dem. Fåren ska hem till skördefesten och för att underlätta infångandet och lastandet av dem så är en fålla nu uppsatt och kraftfoder serveras därinne. De fattar snabbt och när dagen för hemkörningen kommer lär de inte vara svårövertalade att gå in i sin fålla. Sedan ska de få vara här hemma några dagar för allmän beskådning under de två dagar vi har öppet för allmänheten.

Det är alltså nästa vecka, fredag och lördag, som arrangemanget ”öppna gårdar” går av stapeln och här är förberedelserna i full gång. På något konstigt vis har livet plötsligt indelats i två faser, den före och den efter skördefesten... För det låter alltför ofta så här hos oss nu; bilen behöver in på verkstad.... nä, det får bli efter skördefesten. De där räkningarna skulle behöva skrivas.. nä, det får bli efter skördefesten. Bokföringen gås igenom, investeringsredovisningen göras, fårstall fixas, men nä, allt skjuts upp till efter skördefesten. Så hur mycket jag än ser fram emot att få ägna två dagar till att bara gå runt och prata med folk om det jag gillar allra mest så ska det bli skönt när livet återvänder till det vanliga tragglet igen...

Ja, inte är det över ännu inte.... det bara fortsätter att spruta ut kalvar här hos oss. I fredags kalvade kvigan Thelma och hon fick... hör och häpna... en kokalv. Den fick namnet Selma.
Igår var det lugnt på kalvningsfronten men idag var det dags igen. Kossan Hilda kalvade för femte gången och, tja, man kan knappt tro sina ögon, den blev en kokalv till! Åtta i rad har det kommit nu! Helt otroligt!
Det är Hilda och lilla Tilda som syns på bilden, så nyfödd att hon ännu är våt. På bilden kan man även se hur en "vaksam" ko ser ut... Inte att rekommendera att vända ryggen till en nykalvad ko med den blicken, då kan man få sig en ofrivillig "åktur"!   Så det var med försiktiga steg och reträttvägen klar som jag smög mig in för att könsbestämma kalven, upp med bakbenet och snabbt ut igen!
 

Septemberlistan blir bara kortare och kortare nu, tio kalvningar kvar. Sex kvigor och fyra kor är det som ska komma till. Men fortsätter det i den här takten så är det ingen match! Kalvarna som kommit har varit jätteduktiga på att äta och lära sig ta mjölk själv i kalvamman, och tre av de fyra kvigorna har redan lärt sig gå själv till mjölkning i roboten! Mycket snabbt jobbat får jag säga! Så det är lugnt, bara att knalla ut nu då och se om det månne är kokalv nummer nio som är på väg ut!

Tja, innan dagen igår var över hade det kommit en kalv till. Det var ytterligare en kviga, Mia, som fick sin förstfödda och ta mig tusan om det inte blev en kokalv till! Fia ska den nya förmågan få heta. Så nu är det tre stycken kvigor att träna inne i roboten morgon och kväll, men de är snälla och förståndiga alla tre så det löper ganska bra.
 

Då vi hade så långt kalvningsuppehåll under sommaren så blev det en lucka i kalvammeavdelningen, den blev helt tom helt enkelt! Har aldrig hänt förr! Så kalvamman är nu skurad ordentligt invändigt och i skick som ny. Idag var det dags att sätta igång den igen då när det finns sju småttingar att mata för hand. Väldigt skönt att börja plocka ner dem dit en efter en och lära dem att sköta sin matning själva. Underlättar otroligt! Men först skulle den fyllas på och kalibreras, kalvarna skulle få varsitt halsband och dessa nummer skulle programmeras in i datorn. Tre kalvar har vi där nu till att börja med, när de sen fattar att klara sig själva får vi fortsätta fylla på med fler kalvar. För som det ser ut nu kommer det bara att fortsätta mata på med fler kalvningar och alltså fler små munnar att mätta...

Kommer en kalv om dagen nu... Imorse hade kvigan Vitnos kalvat och även denna gång gick allt bra och resulterade i ännu en kokalv. Det blir femte kokalven på rad nu!
Vitnos var snäll att mjölka, trots att hon är nybörjare, men hela kvigskocken vi har inne för kalvning nu verkar ha lugnt och bra temperament så det bådar gott. Kalven fick namnet Gräddnos och mår hur bra som helst!
 

Bara att bocka av ännu en lyckad kalvning på septembers lista nu då och ”bara” fjorton kalvningar kvar denna månad.... Men löper det på så här bra är det ingen fara, det är när det blir krångel som det vill hopa sig lite på arbetsfronten.
Men det är en hög med söthuvuden att mata nu tre gånger om dagen, så jag har lite pyssel på dagarna. Det gäller också att öronmärka de små undan för undan så man inte står där en dag och undrar att vems lilla kalv är du då???  Och så ska man ha alla papper i skick och göra de anmälningar man måste göra inom sju dagar. Och så ska ju de nykalvade kvigorna tränas att bli fullfjädrade mjölkkossor i roboten, vilket brukar ta några dagar.... ibland veckor... beroende på personlighet hos de unga damerna...   Men det är ju bra att man inte har tråkigt!

Japp, räckte med att skriva ordet kalvningssäsong så börjar det ploppa ut lite kalvar! Imorse hade kossan Vita fått en tjej som nästan var en kopia av henne själv. Ganska stor och rejäl kalv men riktigt pigg så kalvningen hade nog gått utan bekymmer. Det var Vitas femte kalv så hon har väl vanan inne antar jag... Av dessa fem kalvar har bara en varit tjurkalv så hon ger mycket döttrar Vita.
Denna kalv fick namnet Vitsippa och kalven som föddes igår har också fått ett namn nu, Yamba ska hon få heta.
Åtminstone tre djur till ska kalva denna vecka och vi har sex stycken instängda i BB-avdelningen nu, pust och stön...