Livet på farmen

Otursmolnet fortsätter förfölja oss.... Eller ska jag säga åskmolnet kanske, för det var nattens åskoväder som ställde till det för oss denna gång;
Imorse ringde telefonen, en kvinna hade sett en skock kvigor som knallade förbi på stora vägen... lååångt från vårt bete! Då det bara är vi som har större skockar djur åt det hållet var det bara att kasta sig in i bilen, ringa svärföräldrarna och en kompis som ställer upp i vått och torrt, för här behövdes det nog folk om vi skulle få tillbaka flocken en så lång sträcka!
På vägen dit ringde telefonen i ett; de är vid skolan... nä, nu är de vid sportskila.... shit! De kom bara längre, och längre bort från betet och mitt på stora vägen!

När vi väl var framme och hittade djuren var de ganska lugna, 18 stycken stod mitt på en potatisåker. Kompisen var på väg med traktor, djurtransport och boskapsgrindar. Vi flyttade djuren till annan plats, eller ja, det var rättare sagt så att djuren gick iväg och vi fick snällt följa efter...
Efter många om och men slutade vi på en gräsvall dit transportvagnen kunde köra och börja plocka upp grindarna. Djuren stack vid ett par tillfällen och det blev till att springa som en tok, hoppa över diken och utfall, hit och dit, innan vi hade djuren tillbaka på ruta ett igen. När man stod där till sist och vaktade på flocken, undrandes hur detta skulle gå kändes det som om det inte kunde bli så mycket värre... Men då, just då, så öppnade sig himlahelvetet och världens störtregn öste ner över oss!!!   Iklädda bara T-shirts blev vi som dränkta katter, det rann utmed rygg och ben och kängorna vattenfylldes till den grad att det bara plaskade om tårna. Det blev så iskallt av allt det blöta som formligen hällde över oss att jag ett tag bara stod och flämtade efter andan! Det är i stunder som dessa som man allvarligt funderar över det kloka i sitt yrkesval....
 

Men regnet bedarrade, vi lyckades få flocken in i struten av grindar, bilda mänsklig kedja medan grindarna drogs ihop och slöt fast bakom djuren, och till sist, efter lite lirkande, gick även djuren snällt upp på transporten! Känslan när grinden stängdes bakom dem var obeskrivlig! Den kan jag leva länge på!