Livet på farmen

Våra lamm flyttade för ett tag sedan ut på ”riktigt” sommarbete ute vid vår stuga. Där kan de ströva över större områden och ha en toppensommar! Vi bodde där ute då för att hålla koll på dem lite och första kvällen blev ganska underhållande får jag säga.... 
Vår stuga har uteplatser på bägge sidor, en på varje kortsida. Lite förhöjt över marken så det krävs ett par trappsteg för att komma upp. Vi var lite fundersamma om lammen skulle komma på att komma upp dit... eller skulle de inte bry sig? Det senare kunde vi glömma...

Det hann bli ganska sent på kvällen när vi hörde första trampet uppe på ena verandan, snart följdes det av fler... och fler... Lammen hade full sysselsättning att undersöka denna nya lekplats och kom ganska snart underfund med att man kunde gå upp på ena sidan, hoppa ner på marken på andra sidan, gå runt huset och hoppa upp på nästa på ena sidan, ner på den andra... Man kunde springa RUNT!!!!! JIPPIII!!!! 
På bara några minuter förvandlades vår idylliska, tysta lilla stuga till tivolits huvudattraktion! Femton lamm sprang järnet runt, runt stugan, upp på verandan, ner igen, upp på nästa, ner igen, varv efter varv efter varv! Ljudet av alla dessa små klövar på verandornas trädäck var öronbedövande, som om tredje världskriget brutit ut utanför!
Vi låg i sängen och tittade först på varandra och sedan ut genom fönstret. Det gick inte att ta miste på glädjen hos de små när de kom förbi i full fart. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet men insåg att denna natt blir sömnlös om vi inte gör något.
Så det blev att gå ut och barrikadera in- och utgångarna till verandorna med trädgårdsmöbler, ett hinder som iofs något lamm lyckades ta sig förbi under natten, men de flesta höll sig borta och vi kunde få några timmars sömn.
 

Idag på f m blev fodervagnen lagad och ungdjuren kunde få sitt ensilage utdelat maskinellt igen! Aldrig uppskattar man sin tekniska utrustning så mycket som efter ett haveri! Man inser hur beroende man är av att ha dyr teknik i ladugården för att klara av att sköta så mycket djur helt enkelt.
 

Sedan var det dags för leverans nummer två av små lammisar. Åtta småttingar hämtade vi denna gång och totalt är de nu femton lamm i boxen. Det bara kryllar runt en när man slår sig ner i halmen nu, alla vill de ha kontakt och drar i jackan, klättrar på ryggen, suger på fingrar och är allmänt oborstade.... men ack så gulliga!

Lammet på bilden, som snabbt fick namnet Mini, var märkvärt mindre än de övriga och kräver nog att vi har ögonen på henne. Hon fick för säkerhetsskull en flaska mjölk handmatat åt sig efter ankomsten. Vi kommer att göra så med de som ser ut att vara lite mindre ”framåt” än de andra tills vi ser att de säkert tar sig vad de behöver i lammbaren. Det gäller att hänga med när så här små lamm ska lära sig rutinerna i en ny miljö, de tål inte att bli utan eller få för lite mat någon lång tid innan de är utom all räddning. Det är upp till oss att övervaka att allt flyter på som det ska eller gå in och hjälpa till där det behövs.

Men att gå in och handmata lite lamm ibland är ingen större uppoffring,
t o m han som anser sig vara mindre blödig anmäler sig frivilligt till det jobbet!

Åh, igår kväll for vi och hämtade en hög med lamm!
Hela eftermiddagen gick åt till förberedelser, in till sta´n och shoppa nödvändiga attiraljer, hem och montera upp grindar, värmelampor, lammhink o dyl. Sedan iväg med hästtrailern... vi diskuterade lite om huruvida vi måste sätta extra luft i däcken när vi skulle transportera så tungt...

Sju små raringar fanns för avhämtning, tre vita och fyra svarta små fröknar. Väl hemma igen efter tio minuters transport placerades de sju i sin nya box där de storögt såg sig omkring. Vi hamnade ju där i halmen vi också förstås och efter en stund satt även vår tuffa tonårsgrabb där... Han som lite nonchalant hade fnyst åt att vi skulle få lamm, satt plötsligt där och var överförtjust, alldeles belarmad med små bäisar som klättrade och pussade, drog i kläderna och charmade all tonårstuffhet av honom.  
 

För närgångna var de allihop, helt oblyga kom de upp i famnen och hälsade på sina nya människor. Ganska snart började man urskilja de olika personligheterna i gruppen, den vita med typiskt Texelutseende som snabbt fick namnet Texas, en tuffing som helt klart tog ledarrollen i gruppen. Den lilla svarta som var överallt och snusade på oss, upp i håret och ansiktet blev snart kallad Trynis. Sedan de bägge vita som helt klart var syskon, höll ihop stenhårt och var lite mer ”flickiga” än de andra. De blev Dolly och Polly.