Livet på farmen

Det var lördag, klockan var nio på morgonen och jag stod i dörren på väg till affären för att handla. Såg fram emot en lugn helg med så lite jobb som möjligt, skulle på en föreläsning som jag länge sett fram emot men annars inget inplanerat.
Då ringer telefonen.... djur på rymmen i Bomarsund (vi har bete där).... Jaha, bara att svänga tillbaka in, byta om till arbetskläder, ringa ”svärisarna” och så for vi alla iväg för att bedöma situationen.
 

Men så plötsligt skärrade hela flocken till sig och blev helt omöjliga att stoppa, de drog iväg och en lång och tung arbetsdag tog sin början....

Men till sist, med en noga uttänkt strategi och mycket trötta djur, lyckades vi få dem dit vi ville. Djuren gick äntligen ut över vägen och in på betet på andra sidan! Det hela var inte över men de var bakom staket igen! Vi for hem och tog lunchpaus för att återkomma med djurtransportvagn och boskapsgrindar. Sedan fick vi ägna eftermiddagen till att valla dem igen runt på betet och försöka styra dem in i fållan. Efter många, många försök lyckades vi även med detta och djuren fick äntligen påbörja resan hem! Vet inte vem som var tröttast, djuren eller vi...

Detta blev nu en hopplös situation, en skygg och lite lurig tjur ensam ute i skogen... Bara en sak att göra, vi ringde in en jägare. Hela eftermiddagen gick tre karlar runt och sökte tjur, hittade honom ibland men fick inte in något skottläge på honom. Till sist fick de ge upp och fara hem. Då kom vi fram med en sista desperat idé. Vi lastade tre gamla kor som var i sin på vagnen och körde iväg med dem ut till betet. Lastade av dem där tillsammans med en storbal ensilage som vi visste att de skulle stanna vid. För om tjuren kom tillbaka så stod vårt hopp till att tre gamla tanter skulle lugna ner honom och få honom att släppa ”kung i baren”-känslan. Det var nu sen söndagskväll och vi kunde inte göra annat än vänta... om möjligt ännu tröttare än på lördagskvällen!

Och tro det eller ej, vår strategi funkade!! Idag på förmiddagen stod han där bland tanterna! Fortfarande mycket vaksam mot folk men han stack inte iväg. Med mycket tålamod och stor försiktighet så vallades gruppen sakta, sakta in mot fållan och vagnen. Några steg i taget bara så han inte kände behov av att försvara sig. När han väl var innanför lastningsfållans väggar så gick han rakt upp på vagnen som om han var trött på detta och nu ville fara hem!
Vi kunde äntligen andas ut och lättnaden vi kände är svår att beskriva! En svår och tämligen farlig situation var under kontroll igen, ingen var skadad och alla djuren hemma igen. De går nu ute på åkrarna här hemma och betar av dem inför vintern. Ja, alla .... utom tjuren... han släpper vi inte ut igen!

Otursmolnet fortsätter förfölja oss.... Eller ska jag säga åskmolnet kanske, för det var nattens åskoväder som ställde till det för oss denna gång;
Imorse ringde telefonen, en kvinna hade sett en skock kvigor som knallade förbi på stora vägen... lååångt från vårt bete! Då det bara är vi som har större skockar djur åt det hållet var det bara att kasta sig in i bilen, ringa svärföräldrarna och en kompis som ställer upp i vått och torrt, för här behövdes det nog folk om vi skulle få tillbaka flocken en så lång sträcka!
På vägen dit ringde telefonen i ett; de är vid skolan... nä, nu är de vid sportskila.... shit! De kom bara längre, och längre bort från betet och mitt på stora vägen!

När vi väl var framme och hittade djuren var de ganska lugna, 18 stycken stod mitt på en potatisåker. Kompisen var på väg med traktor, djurtransport och boskapsgrindar. Vi flyttade djuren till annan plats, eller ja, det var rättare sagt så att djuren gick iväg och vi fick snällt följa efter...
Efter många om och men slutade vi på en gräsvall dit transportvagnen kunde köra och börja plocka upp grindarna. Djuren stack vid ett par tillfällen och det blev till att springa som en tok, hoppa över diken och utfall, hit och dit, innan vi hade djuren tillbaka på ruta ett igen. När man stod där till sist och vaktade på flocken, undrandes hur detta skulle gå kändes det som om det inte kunde bli så mycket värre... Men då, just då, så öppnade sig himlahelvetet och världens störtregn öste ner över oss!!!   Iklädda bara T-shirts blev vi som dränkta katter, det rann utmed rygg och ben och kängorna vattenfylldes till den grad att det bara plaskade om tårna. Det blev så iskallt av allt det blöta som formligen hällde över oss att jag ett tag bara stod och flämtade efter andan! Det är i stunder som dessa som man allvarligt funderar över det kloka i sitt yrkesval....
 

Men regnet bedarrade, vi lyckades få flocken in i struten av grindar, bilda mänsklig kedja medan grindarna drogs ihop och slöt fast bakom djuren, och till sist, efter lite lirkande, gick även djuren snällt upp på transporten! Känslan när grinden stängdes bakom dem var obeskrivlig! Den kan jag leva länge på!