När hjärnan spritter iväg likt yra höstlöv i stormbyar brukar jag frenetiskt klamra mig fast vid tangentbordet och knattra så det ryker. Det händer att Småjackorna undrar vad jag är förbannad över eller om jag möjligen är igång med taveluppsättning eller andra hempyssliga saker (vad jag borde gjort för länge sedan men inte ännu orkat ta tag i) men jag brukar lugna dem med att det jag kan skjuta upp till morgondagen hör hemma hos morgondagen. Men ett litet skrivstycke är på sin plats nu känner jag.
Jag har märkt att mina inlägg blir mer och mer sporadiska med smått fundersamma rynkor i pannan far tankarna iväg.

Är det för att jag har börjat få kontroll på tillvaron som jag inte skriver eller har jag helt tappat greppet?

Min hjärna har ju förmågan att, medan jag knattrar knasigheter och annat, sitta och ticka lite sakta i bakgrunden med de långsiktiga - och beslutsmässigt jobbiga - livsfrågorna och nu undrar jag om jag lite omedvetet undermedvetet vet med mig att när jag skriver så gör jag livskonsekvensanalys och därför har locket i blogglådan varit påhaspat med dubbla beslag sista månaderna.

Ja åter till det där greppet. Jag har nog greppat för mycket tror jag och på så sätt tappat greppet. Då får man ta till sina knep. Mitt favoritknep är att sätta livet i Excel. Där kan man ruta in det, numrera, lägga gula markeringar på oviktiga saker, rosa på sådant jag aldrig tänker tänka på mer (ja jag hatar rosa om du undrar) och rött för sådant som faktiskt behöver åtgärdas omgående.

Redan medan jag skriver här ser jag hur de röda rutorna växer mig över huvudet. Får nog lägga de viktiga sakerna i gröna fält. Grönt är skönt och lugnande för själen. Blått är också en färg jag inte går i taket på så den får nog symbolisera roligheterna, eller om jag kanske skulle lägga roligheterna i röda fält. Då lyser de ju upp tillvaron och kanske i förlängningen ger mig bra vibrationer av rött. Ja, ja, den som lever får se vad kulörerna blir.

Ja på tal om blått så är det match i Scandinavium den 24/11. Frölunda tar emot laget i mitt hjärta, dvs HV71 även kallat HV Blå, och jag har tillsammans med kollegorna bokat en trevlig stund på hockeymatch. Dessutom har jag snurrat runt i gamla hemstaden Jönköping i helgen och gjort diverse inköp. Jag gjorde en himla massa andra roliga saker också men inköpen blev fantastiskt fina. Souvenirer skulle en del säga men för mig är det viktigt att vara propert klädd på matchen. En snygg HV halsduk inköptes och som grädde på moset inköptes en fantastiskt fin mugg med HV loggan på och numera kan jag stoltsera med snygg mugg på morgonfikat på jobbet. Mina kollegor har hotat med att det skulle kunna bli, som av en helt osannolik händelse, en smärre jordbävning under just MITT fikabord då muggen står där men jag påpekade att då nog ingen av dem ville sjunga i falsett resten av livet var det bäst att jordbävningen drog sig tillbaka fortare än kvickt. Måste ta en diskussion om detta med hot och våld på arbetsplatser. Så här kan jag inte ha det.

Ja ni ser, livet är fullt och särskilt av det jag inte skriver om här och nu tror jag att helgens vedermödor innebär att jag ska ta mig lite tid att faktiskt knattra upp en liten tavla på väggen. Den ska hänga över barskåpet bestämde jag mig för i januari i år. Då jag ville "bo in" mig lite granna - jo ett år sedan jag flyttade in nu - innan jag satte upp tavlor så fick den på nåder stå bredvid tills jag kände mig nöjd med att barskåpet ska stå där det står nu och där det, tro det eller ej, stått sedan jag flyttade in men nu kan nog tavlan sättas upp. Är det nya tapeter får man tänka först och spika sedan. Även om man i mitt fall oftare tänker mer än man spikar

/Jackan, händelsevis lite datahändig idag

En vanlig vecka hos La Familia består av arbete, skola, åkning på eminenta kollektiva transportmedel, mat, tvätt disk och läxor. Sedan består den oftast av lite fritid i form av datorer, visst friskluftsintag och slöande i tv-soffan. Lite fredagsmys och en något mer delikat middag på helgen än trillade köttbullar och vardagsmakaroner är ju alltid uppskattat. Denna helgen blev det ugnsgrillade revben

Detta som för oss är en helt vardagslik tillvaro är för många andra rena lyxen. Ja menar, kunna åka buss till jobbet varje dag är inte alla förunnat. Att ha ont om pengar innebär för mången medelsvensson att du inte köper den stora chokladkakan utan den lilla och när du köper Coca-cola väljer du istället den billigaste colan du hittar. För du har oftast råd att köpa det i alla fall.

Satt och tittade på trädfällande arbetare i Sydamerika med deras slitsamma arbete och liv allt medan chipsen växte i munnen. Jag menar, äta apor gör man väl bara om man inte.. men naturligtvis äter man vad som finns i skogen om man måste jaga det själv. Betalning blev det vid leverans av timret.

Knas är det och inte kan jag skicka ner mina köttbullar dit i alla fall men jag ska sluta gnälla jag. Jag har det faktiskt jäkligt bra.

Så det så!

/Jackan söndagsslöar framför datorn

Satt och nostalgitrippade på hög nivå på balkongen. En bok, lånad enbart på rescensenternas kommentarar på baksidan, där bl.a Detroit Free Press relaterade till denna bok som "Varenda del är lika fascinerande som historien om Scarlett och Rhett..." och naturligtvis lånar man hem den. Tillsammans med ett glas rosé på balkongen såg den oslagbar ut.

För er som inte relaterar till Scarlett och Rhett kan jag bara säga att det är huvudpersonerna i en bok, Borta med vinden, som är en klassiker av tidlöst mått som jag själv läste redan i 10-årsåldern och förtvivlat slängde i väggen efter att ha läst klart alla de 800-900 sidorna. Den första och enda bok jag läst där slutet inte var allomfattande gott. En stor besvikelse med detta oförutsägbara slut men mycket tankvärd och efter detta har jag med spänning väntat på att kunna få läsa så mycket och ändå inte kunna förutse slutet men än så länge gäckar mig hela världens författare.

Ja i alla fall så med dessa rescensioner på baksidan så kände jag mig helt manad till en stilla kväll eller två i sällskap med Anne Rivers Siddons Huset vid Peachtree Road och efter ett hundratal sidor la jag faktiskt boken åt sidan. Det gick några veckor där jag stillsamt, i högsommarexplosionen som kom till Sverige, undrade hur i helvete de kunde relatera till Borta med vinden men nu satte jag mig i helgen och bestämde mig för att läsa klart.

Jo den utspelar sig i Södern i USA, Atlanta närmare bestämt, men det är inte här i likheterna består. Det är själva stämningen i boken. En nostalgisk, vemodig och sorgsen berättarton där tragiken drivs till sin fullkomliga spets. Konventioner och vanmakt driver än den ene än den andre till fullständigt absurda val i livet och man ser hur folk går mot sin undergång, med värdighet, alltid med värdighet, och då är jag fullständigt med på rescensenternas jämförelse med klassikern Borta med vinden.

Här sveper konventionella beteenden och uppförandekodex genom folks liv och när man bryter mot dem, eller helt enkelt upptäcker dem, så blir vemodet och nostalgin så synbara.

Jag la ner boken på mitt lilla bord och riktigt sög på karamellen av vemod som dränkte denna roman ända in till sista sidan och funderade på hur man är funtad om man skriver en sådan här bok. Ja menar, tänk så lätt det vore om livet bara gick sin stilla gång i samma banor och du alltid visste hur livet skulle vara. Tänk vad mycket oro man skulle sluppit och hur många funderingar över konstiga val i livet man hade besparats.

Och hur jävla roligt hade livet varit ... då?

Jaja, jag väljer spontant ibland men alltsom oftast inte. Det jag försöker hålla mig ifrån är i alla fall att ångra de val jag gjort. Man gör det man gör för man i den givna situtationen känner att man måste och dit livet för mig går jag med glatt mod. Fast ibland blir man lite vemodig även om det behövs en bok för att försätta en i det sinnestillståndet

/Jackan, kvällsfilosoferar på balkongen

Ett så modernt ord och en innebörd - som innefattar ett klart och tydligt mål, med utsatt start- och sluttid och där man skall (ja jag är en hund i något av alla mina liv) klart och tydligt redovisa innehåll och uppfyllande av projektmål - borde inte innafatta en vanlig vardagsmänniskas liv och leverne, men se där bedrar du dig.

Jag är en projektmänniska. De flesta av mina tilldragelser i livet består av projektrelaterade uppgifter och ibland lite mer projektliknande tillkortakommanden, men oftast ser jag livet som små små projektsteg.

• Cykla till jobbet - ett projekt på längre sikt där jag dessutom fått en sjujäkla draghjälp via jobbets rescoachprojekt
• Nya jobbet - en helt ny tilldragelse med otroliga potentialer och uppgifter där "projektutformningen" diskuteras ännu.
• Roligheter - minst en per vecka och gärna en kopp kaffe på köpet
• Ekonomin - ett månadsprojekt som upprepar sig om och om igen (Disney skulle kunna göra sig ett namn här)
• Morgonuppstigning ur sängen - ett projekt där målet är uppstigning efter EN snoozning och jag varje morgon lyckas misslyckas med målen. Väckarklockan ringer i form av mobiltelefonsignal sina käcka toner förgäves men ett litet tutande sms får mig på fötter med en gång av någon outgrundlig EJ projektrelaterad anledning.
• Matlagning - ett projekt med slutdatum inom de närmsta tio åren men då jag inte orkar tänka så långt ser jag det som veckoprojekt.
• Städ- och diskprojektet - Ett livslångt projekt där jag avser att, så fort projektekonomin tillåter, köpa till en underhuggare som sköter dessa ack så tråkiga projektavslut.
• Sommaren - och nu tar du och lugnar ner dig för allt som oftast är det så att inte alla människor gillar sommaren. Den är ett återkommande, fullständigt onödigt projekt som man börjar grubbla på redan i mars (ja när katterna börjar gny är det dags att oroa sig) och där man till midsommar (iaf de senaste varma sommarstartssomrarna) tänker för sig själv...

Nu är det bara några månader kvar. Det är bara att stå ut. Vid midsommar vänder det och snart är det höst och sen... är det vinter...

/Jackan, projekterar allt utom tankar

Min värld känns alltid så liten. Eller så är det så att jag känner mig liten. Där jag bor nästgårds en relativt stor stad, även med svenska mått mätt, händer det bara små saker även om det någon gång vart 10:e år ger rubriker som ekar över hela Sverige. Här är idolerna Frölunda, Änglarna och i viss mån även de ungdomar som tenderar att gängrelatera sig i diverse fraktioner av mer olaglig form än den idrottsliga.

Här trivs jag, vågar slå mig ner jämte var och en som sitter på spårvagnar och bussar, vågar ännu gå ut på kvällarna och handla men så känner jag även av en snäv syn på omvärlden, smått inskränkt, brist på perspektiv. Inte bara hos andra men även hos mig själv och självkritiken kan ibland vara hård. Tidningsrubrikerna överöser mig med saker jag borde lägga själsvånda och energi på men så tar jag fasta på ett jobbcitat Vem äger problemet och så kan man snabbt och lätt döda sitt samvete och låta livet löpa på i samma banor. Upp klockan halv 7, jobba 8-16:30 hem och laga middag, tv eller bok, sedermera sänggående och så börjar varje dag om igen.

Så rullar världen på och jag med den.

Självmordsbombare dödar ett 10-30 tal personer och skapar en liten rubrik, personer har suttit i fängelse utan rättegång i många år, flyktingar behandlas värre än djur och djur får sina fjädrar avryckta och behandlas sämre än människor...

Så får jag syn på att Efterlyst kör igång. Ett lagom engagemang även om en onsdagkväll framför tv:n inte alltsom oftast tillhör vanligheterna. Tittar för en gångs skull på hela onsdagsprogrammet. Tittar egentligen inte på detta program för att jag tror att jag har något att tillföra brottsstatistiken utan för att jag är en stor fan av Leif GW Persson. Jo han är helt outstanding, fast jag vill inte säga det ordet men i brist på mer helsköna svenska uttryck kör jag med det.

GW är helt outstanding. He is remarkable. Totally fucking ... och här tar mina engelska uttryck slut. Han är ett unikum kort och gott.

Så får jag ikväll även se honom på Aktuellt, i samband med Rosengårds-angelägenheter av någon outgrundlig andledning,  och nu går engagemangsfaktorn igång.

Ja mitt engagemang går igång bara jag ser karln. Jag går verkligen igång på GW. Inte för hans engagemang utan för hans totalt sakliga, torra, dra upp glasögonen över skalpen, smått disträ och sist men inte minst hans fruktansvärt självklara sätt att säga sanningar utan att slå in spiken i någons dödskista. I dagens samhälle är det vanliga att man ihop med en sanningsförklaring samtidigt passar på att skicka en kniv i ryggen på någon som inte bekänner sig till denna sanning och gärna ska man (nopps jag skrev inte skall här) skicka en känga till någon som inte bekänner sig till detta.

GW är för mig en person som står för lite tråkig statistik, presenterad i halvflummig stil med jeans, skinnväst och rutig skjorta, parad med svåra frågor och oftast i utkant av lagens tassemarker. Svåra tassemarker. Pedofili, invandrarfientlighet, kvinnomisshandel och andra frågor som - om du frågar vem som helst i din omgivning - vi nog var till mans har våra förutfattade meningar om.

Han bara relaterar till statistik och han gör det så fruktansvärt bra. Hans sanningar och självklarheter (och jag är medveten om att inte alla ser detta som självklarheter) är för mig så förlösande. Han är en pärla i att förklara mänskliga företeelser relaterade till brottsstatistik, förklarandes de höga invandrarrelaterade siffrorna i denna statistik, socialproblematik, förortsrelaterad brottslighet, fördomar skjuts i sank, högljudhet har inget säte i hans språk och jag satt och njöt idag när han på sitt så oefterhärmliga sätt, utan att gå till personangrepp, sköt ett gäng kravallpoliser i sank genom sina uttalanden under en svår kravallsituation i Rosengård.

Vad poliserna sa tänker jag inte ens tänka högt än mindre skriva ner.

Man bör fråga dem, när och om de är vid sina fulla sinnens bruk, om de verkligen tycker detta och om så är fallet bör de nog inte arbeta som poliser (viss reservation för lite felskrivning här)  och sedan tystnade han. Ja det räckte. Det räckte nog helt och fullt. Varför säga mer än man behöver?

Me like Leif GW Persson.

/Jackan, med idol i tankar om än inte i affischform

Tiden mellan nyår och slutet på januari är för mig en tid till för eftertanke. Många tänker nog till mot slutet på året men den perioden på året är för mig alltid en hektiskt tilldragelse så jag tänker alltså efter efter året är slut. Jo alltså, denna första månad på året brukar alltid avslutas med att ännu ett år läggs till i min födelsedagskalender och även om jag är lika förvånad varje år så hjälps det inte. Tiden rinner iväg sakta men säkert och det blir åter dags att göra mitt alldeles egna årsbokslut.

Förra året hanns inte riktigt eftertanken med för livet rullade lite väl fort, men nu känns det mer som om man var tillbaka i livets mer lugna Pariserhjul. Man sitter i korgen där och snurrar med. Ibland stannar det till och man kan ta sig tid och njuta av utsikten och kika ner för att se vilka som kliver av livskarusellen och vilka som har löst biljett och kliver på. Man har några nära i sin egen korg och andra sitter i korgarna bredvid.

Även med tanke på allt som hänt under 2007-2008 så får jag nog säga att i år gick det plus. På det hela taget om man adderar och subtraherar tycker jag nog att livet går på pluskantstillvaron just nu och jag tror att jag skiter i att betala vinstkatt. Jag investerar inte den heller utan tar och sätter sprutt på vinsten och skickar den rätt in i livet och låter karuselljäveln snurra runt som vanligt.

Fast i år ska(ll) jag gå på opera. Minst två gånger. Det är ett löfte och en livsinvestering för själen. Sen ska(ll) jag pumpa upp cykeljäkeln och sätta fräs till jobbet. Det är en investering i långt och trevligt liv och en nätt liten besparing för plånboken. Fast nu ser jag hur jag målar in mig själv i ett löfteshörn. Cykla är jätteroligt bara man kommer igång men de där första två månaderna är rent ut sagt för jävliga. Men jag lovar mig själv att cykla också. Företaget RumpanBar & Kök skall i år producera en nöjd själ och en nöjd kropp. Ett litet nätt och lagom mål tycker jag.

/Jackan summerar och dividerar med sig själv 

Idag har det varit snurrigt på jobbet. Snurrigt för ögonen i alla fall. Många ord har det blivit och då det ena ordet oftast ger det andra går snart både ögona och örona i kors. Idag har varit värsta formuleringsspotteriet med ord. Jag har skrivit, skrivit om, redigerat, skickat iväg för kommentarer och bett lite nya ögon läsa vad jag skrivit.

Man blir ju lite ordblind ibland

Sedan har jag vänt ord, skrivit om ord, försökt förklara självklara saker på ett nytt sätt, lite fint försökt upplysa om att det jag försöker säga att ni borde göra är egentligen det ni måste göra. Eller som så ofta mina fingrar skriver - skall göra.

Mina fingrar gillar ordet skall. Själv säger jag ska och borde men fingrarna dansar lystet omkring på tangentbordet och fram på skärmen dyker ordet skall upp igen.

Som en kollega så fint sa till mej. Lite mindre skall kanske låter bättre. Eftersom min hjärna var halvvägs mellan dataskärmen och lyssnandefasen gick kopplingen snabbt till någon sorts hundgård innan jag såg alla skallen i brevet. Hade till och med i min redigeringsiver lyckats klämma in två skall jämte varandra

Så efter en dags sittande vid dataskärmen + lite smått sittande igår och en hel del avbrott för telefon och skickande av e-post har jag idag producerat ett sketet A4 ark, med tre rubriker och lite mellanliggande text

Hur folk skriver avhandlingar på byråkratiska orkar jag inte ens tänka på men idag blev det bara ett skall i alla fall och har bara två dokument kvar att utforma innan fredag.

Nu skall jag gå och lägga mig innan bokstäverna bjuder upp till sinnessjukt snurrig dans.

/Jackan, skallar mindre än hon skäller

Så sitter man här, efter lite blogghalvtidspaus en vecka, många om och men, en hel del vardagsvånda och känner att inte bara borde man städa i lägenheten utan en del städandes i hjärncellerna borde vara av godo.

Funderar över vad man kan med/vågar/borde/får säga om man nu är så jäkla fräck så man säger saker så alla hör

Enligt hörsägen kan det ju komma till arbetsgivarens kännedom att man bloggar och det, har jag läst, kan påverka arbetssituationen. Mina knasläsare (ja ta åt dej eller låt bli) påverkas om jag nu tolkar er rätt mer åt det skrattretande hållet så er bekymrar jag mig inte över men tänk om schäfrarna läser det här. Mina vänner (får erkänna att ovännerna är smått frånvarande) verkar läsa eller låta bli. Bekanta och släktingar minns knappast hur de hittar hit, även om jag i någon sorts oskyldig entusiasm har lämnat ut denna adress till kreti och pleti.

Så hur bloggar nu en medelålders Jacka, med ett vardagligt liv-jobb-och vilseåkande, ett antal småjackors varande och vårt emellanåt kaotiskt förekommande, inte allitd så roliga, livshandhavanden utan att lämna ut sina nära och kära i cyberspace

Kanske måsta konsultera FRA i dessa frågor. De borde kunna scanna mina blogginlägg innan jag skickar ut dem. Kolla att namn, adress, jobbrelationer och dylikt är bortraderade innan inläggen går ut i cyberspace så jag kan känna mig trygg och säker.

Vem vill inte vara os(p)årbar

/Jackan, os(p)årbar

När grannen ovanpå kör igång sin diskmaskin så kommer det en tidpunkt när ovan nämnde grannes maskin skall tömmas på diskvatten. Ett mullrande ljud och sedan hör man hur vattnet forsar ut och ned i vattenrören.

Sen börjar det stinka värre än ett utedass i mitt kök

Undrar vad de diskar där uppe. Egentligen...

/Jackan, diskar tallrikar för hand

Likt en cowboy som rider mot solnedgången känner jag mig färdig för nästa äventyr. Fyra veckors ledighet kan få vem som helst att känna myror i brallan  och nu sadlar jag om från semestersviden till JobbJackan.

Fast först måste jag visa bilden jag tar med mig vidare till vintermörkret. Rent allmänt kan man säga att solhatare är mitt andranamn men just här... i detta ögonblick, när jag sprang tillbaka till skorna och hämtade min kamera (jaja men det var inte många på beachen så jag vågade gömma den där) kände jag mig bara så tillfreds och nöjd med livet och kände att jag verkligen måste föreviga känslan.

Känslan av sand mellan tårna, en sol som bara skiner helt jäkla lagom eftersom havsvindarna blåser på, de där småkidsen som hörs (det finns fler ungar än mina som låter kan jag meddela) flamsa o fnittra i grunda grävda pissvarma havsvattenfyllda gropar en meter från strandkanten, folk som går sakta ut i kallt hav och under de mest knasiga läten doppar sina kroppar i vattnen och ett par fötter som säger...

Detta är livet. Här kan vi stanna tills hela du har sjunkit ner i sanden för här är vi lyckliga

I give U my satisfied feet

/Jackan, bjuder på en semesterdel av sig själv

Här kan man sitta i mysfåtöljen och följa världen via en liten fyrkantig ruta i datorn. Vårt kära internet och den allomfattande världskända www adressen kan ge oss nästan allt. Måste dock erkänna att att jag har skaffat mig lite närsynta glasögon av nya modellen ego 

Vardagen består för närvarande av sorterande och överflyttande av information i mobiltelefonen och datorn. Det blir ett väldans bläddrande i datafiler och telefonböcker för att kunna avsluta på ett bra sätt. Att skaffa nytt jobb och nya tekniska attiraljer ger ett merarbete av grova mått.

Överföring av information, sorterande och sparande, upplärning av efterträdande, funderingar hur 17 man ska lägga upp nya jobbet nästa vecka har gett mig mentala hudutslag på armarna. Dessutom har hjärnan gått på högvarv som, om man nu kunde tagit tillvara på energin, kunde försörjt värsta storstaden med kvällsljus.

Detta är min lilla VVV adress i form av VästVärldsVardag som har dödat mitt samvete. Kina och Burma katastroferna bläddras förbi snabbare än dödstalsrapporterna stiger. Politiken synas i form av fetstilade löpsedlar och alla smärre våldsbrott bläddras förbi på spårvagnens gratistidningar.

Sitter och synar mitt samvete och inser att i dagsläget räcker det inte till längre bort än hemmets väggar men sånt är livet... ibland.

/Jackan, lite vvvtrött

God morgon Göteborg

Under gårdagen kunde man höra att det är värre ställt med Götaälvbron än vi hade trott. Nu skall det monteras ett nödsystem så vi kan få varningar i tid för när sprickorna blir för stora. Visst har den haft en längre tids krasslighet, med sprickor, nedfallande bitar och nu för tiden får inte tung trafik åka i filen längst till höger men inte trodde man att det var så här nära totalhaveri.

Jag funderade mycket på just ordet de använde där - nödsystem. Inte det lite mer trevligare ordet varningssystem utan just nödsystem. Det borde innebära att det inte bara är lite slitet utan faktiskt rent av farligt att färdas över denna bro. Att det bokstavligt talat kan rasa ihop under fötterna på en.

Det fick mig att tänka till och inse att Hisingen kanske får bli en lite exotisk plats man tar sig till med båt i fortsättningen. Ja ni som har bil kan använda er av tunneln eller de andra broarna men för oss kollektivåkande Göteborgare blir det till att leta upp turlistan för älvsnabben.

Undra vad Göteborgs Spårvägar säger till sin personal som har tjänstgöring på turerna som går över bron. Möjligen får de höra att jo det är helt riskfritt att åka spårvagn över bron, du behöver inte oroa dig alls. Skriv nu på pappret att du tar dessa turer frivilligt. Jag undrar om spårvagnsförarnas fackförbund kommer att vakna och säga att i stället för högre lön får man strejka för en dräglig arbetsmiljö och möjlighet att uppleva pensionen.

/Jackan, numera skeptisk brofarare

Har du problem att bli hörd? Att bli lyssnad till? Hur gör du när du vill sätta fokus på en sak? Uppmärksamma att detta är viktig, eller att det man säger betyder något utöver det vanlig?

Du kanske borde testa meningen "Får jag be om största möjliga tystnad"

Naturligtvis tänker jag på de där Bronetts på cirkusen som körde sin Ssssstörsssta möjliga tyssssssssssssssstnad.... och fick hela publikens uppmärksamhet och öronen stod på skaft som aldrig annars.

Ibland får jag en otrolig lust att väsa ut denna mening med en himla massa S i och se om den får effekt. Att man försöker tala om att man har något viktigt att säga räcker ju inte alltid. Inte för att jag skulle väsa ut denna mening alltför ofta, men visst skulle det vara en skön nödbroms att ta till?

Får jag be om största möjliga tystnad

Jag är trött nu. Orkar inte med halvkvävda meningar och underförstådda tankar. Klarspråk är det enda språk jag vill beblanda mig med. Var vänlig och konversera med mig i realtid och inte en halv dag efteråt

/Jackan, kort i minne och kort i sinne

Efter månader av vånda vad gäller inredningsdetaljer i lägenheten fattades äntligen vissa beslut. Några i visst La Familia samförstånd och annat diktatoriskt enhälligt, men ändock beslut. De största stöttestenarna har varit tv-apparatens vara eller icket vara och alla Jackans kära böcker.

Den gamla tjock tv:n fick vara kvar, trots ihärdiga betygelser från Småjackorna om hur fantastiskt bra de där LCD apparaterna är. Böckerna skulle, till Jackans förtvivlan, minska i antal för att slippa ha hela vardagsrummet möblerat med bokhyllor.

Så när allt bara var helt spikat och klart och fast i väggarna så går tv-jäkeln sönder  Man undrar ju om någon liten jäkel sitter och trycker på en knapp någonstans bara för att ställa till oreda i folks liv  Men ändå känns det rätt bra, för ska det nu köpas ny tv får man ju köpa en platt sak och ska nu Småjackorna ha sin vilja fram, så kan man ju passa på att köpa två Billy hyllor till

/Jackan ser fram emot ännu ett Ikea besök