Med laptopen vinglandes i knät sitter jag lite lätt uttråkad på väg hem. Alltid en fördel att åka buss, då man faktiskt kan pyssla med annat än att köra ikapp med andra trafikanter. Läsa papperstidningar, böcker, lösa sudoku, läsa nyheter från all världens hörn via webtidningar, kolla på film, läsa bloggar och varför inte blogga lite...

Mitt problem, vilket som vanligt är ett I-landsproblem av stora mått, är att jag glömde musen hemma. Det borde inte ställa till något tänker säkert somliga av Er, då ni genast inser att en laptop har en touchpad, men då måste jag upplysa om att min touchpad (så fort jag kommer på vad den heter på svenska ska jag upplysa om detta) ger mig gråa hår och smärre vansinnesutbrott och därför kopplar jag ur den. Jag har nämligen gått skrivmaskinskursen och skriver rappt, med nio fingrar (vänster tumme är alltid oanvänd) och vilar mina händer lite lätt mot tangenbordets nedre del... ja den delen där touchpaden sitter. Emellanåt hoppar texten iväg alldeles galet och jag får sitta där och peta till på skärmen eftersom min touchpad envisas med att tro att jag vill förflytta mina ord någon annanstans då jag hela tiden rör vid touchpaden. Ja jag sa ju att det var ett I-landsproblem.

Det är kanske smällar jag kan ta när jag åker buss men till vardags vill jag inte drabbas av det så jag inaktiverar den snällt och sedan när jag glömmer musen hemma så sitter jag här och skall försöka aktivera touchpad UTAN mus. Jag är en vän av kortkommandon och kan söka rätt på program och även starta dem utan pekfunktion men åh vad jag vill ha en mus när jag ska aktivera funktionen pekdon igen. Ja I-landsproblem brukar vara lätta att lösa, förutom miljökonsekvenserna, så nu fick bokstäverna hålla mig sällskap en liten stund och mina kära medåkandes slapp höra mig muttra över sodukot som var lite avancerat idag. Nu är det bara knappt två timmar kvar sedan sätter jag mig på min lokalbuss och åker hem till ett adventsopyntat hem och väcker liv i lampor och stjärnor. Det är faktiskt det mysigaste med november. Alla lampor och ljus som lyser upp tillvaron (ja lite grått har det faktiskt varit) och låter oss med gott samvete sitta inomhus och kura. Ikväll är en kurakväll. Köpepizza, lite adventsljusstakar, lite stjärnor och en film låter som lagom aktiviteter för en liten Jacka med familj.

Ja så får det bli! Ha en trevlig advent du med!

/Jackan, småkurar även på bussen

Lördagsmiddagen är avklarad och ett antal småjackor har inmundigat varierande antal pizzor. Jag är måttligt road av hemgjorda pizzor då mina inte innehåller lika goda ingredienser som när man köper den på lokal men för att vara hemgjort är det supberbt.

/Jackan pizzabagare

Höjden av lathet kan man ju fundera på. Fick mig tillsänt ett sms i torsdags kväll. Klockan var mycket och i mitt stilla sinne undrade jag vem 17 som kunde tänkas skicka ett så sent. Öppnade det och såg att det var Lilljackan. Här slogs det rekord i höjden av lathet

Skicka sms för man inte orkar gå ur sängen

Ja jag skulle i alla fall köpa nezeril fick jag veta.

/Jackan, lördagslatar sig en förmiddagsstund innan nezerilköp

När hjärnan spritter iväg likt yra höstlöv i stormbyar brukar jag frenetiskt klamra mig fast vid tangentbordet och knattra så det ryker. Det händer att Småjackorna undrar vad jag är förbannad över eller om jag möjligen är igång med taveluppsättning eller andra hempyssliga saker (vad jag borde gjort för länge sedan men inte ännu orkat ta tag i) men jag brukar lugna dem med att det jag kan skjuta upp till morgondagen hör hemma hos morgondagen. Men ett litet skrivstycke är på sin plats nu känner jag.
Jag har märkt att mina inlägg blir mer och mer sporadiska med smått fundersamma rynkor i pannan far tankarna iväg.

Är det för att jag har börjat få kontroll på tillvaron som jag inte skriver eller har jag helt tappat greppet?

Min hjärna har ju förmågan att, medan jag knattrar knasigheter och annat, sitta och ticka lite sakta i bakgrunden med de långsiktiga - och beslutsmässigt jobbiga - livsfrågorna och nu undrar jag om jag lite omedvetet undermedvetet vet med mig att när jag skriver så gör jag livskonsekvensanalys och därför har locket i blogglådan varit påhaspat med dubbla beslag sista månaderna.

Ja åter till det där greppet. Jag har nog greppat för mycket tror jag och på så sätt tappat greppet. Då får man ta till sina knep. Mitt favoritknep är att sätta livet i Excel. Där kan man ruta in det, numrera, lägga gula markeringar på oviktiga saker, rosa på sådant jag aldrig tänker tänka på mer (ja jag hatar rosa om du undrar) och rött för sådant som faktiskt behöver åtgärdas omgående.

Redan medan jag skriver här ser jag hur de röda rutorna växer mig över huvudet. Får nog lägga de viktiga sakerna i gröna fält. Grönt är skönt och lugnande för själen. Blått är också en färg jag inte går i taket på så den får nog symbolisera roligheterna, eller om jag kanske skulle lägga roligheterna i röda fält. Då lyser de ju upp tillvaron och kanske i förlängningen ger mig bra vibrationer av rött. Ja, ja, den som lever får se vad kulörerna blir.

Ja på tal om blått så är det match i Scandinavium den 24/11. Frölunda tar emot laget i mitt hjärta, dvs HV71 även kallat HV Blå, och jag har tillsammans med kollegorna bokat en trevlig stund på hockeymatch. Dessutom har jag snurrat runt i gamla hemstaden Jönköping i helgen och gjort diverse inköp. Jag gjorde en himla massa andra roliga saker också men inköpen blev fantastiskt fina. Souvenirer skulle en del säga men för mig är det viktigt att vara propert klädd på matchen. En snygg HV halsduk inköptes och som grädde på moset inköptes en fantastiskt fin mugg med HV loggan på och numera kan jag stoltsera med snygg mugg på morgonfikat på jobbet. Mina kollegor har hotat med att det skulle kunna bli, som av en helt osannolik händelse, en smärre jordbävning under just MITT fikabord då muggen står där men jag påpekade att då nog ingen av dem ville sjunga i falsett resten av livet var det bäst att jordbävningen drog sig tillbaka fortare än kvickt. Måste ta en diskussion om detta med hot och våld på arbetsplatser. Så här kan jag inte ha det.

Ja ni ser, livet är fullt och särskilt av det jag inte skriver om här och nu tror jag att helgens vedermödor innebär att jag ska ta mig lite tid att faktiskt knattra upp en liten tavla på väggen. Den ska hänga över barskåpet bestämde jag mig för i januari i år. Då jag ville "bo in" mig lite granna - jo ett år sedan jag flyttade in nu - innan jag satte upp tavlor så fick den på nåder stå bredvid tills jag kände mig nöjd med att barskåpet ska stå där det står nu och där det, tro det eller ej, stått sedan jag flyttade in men nu kan nog tavlan sättas upp. Är det nya tapeter får man tänka först och spika sedan. Även om man i mitt fall oftare tänker mer än man spikar

/Jackan, händelsevis lite datahändig idag

Idag ska det avgöras. Ja alltså vilket av lagen som skall få ta hem segerbucklan som bästa lag i allsvenskan detta år. Vad mig anbelangar får de göra upp om detta i godan ro, bäst de själva vill.

Tidningarna har överöst oss med information om fötter som värker, ryggar som sträckts och vilka lår som skall hålla ännu en match. Tåg har vandaliserats, otroliga mängder kravallstaket ska användas och poliser från när och fjärran anländer för att hålla ordning på pöbeln.

På den gamla goda tiden var det skådespel och bröd till folket och för det mesta behövde de stackars fattiga invånarna inte betala alls men idag läggs det en halv förmögenhet på tillställningar av denna art. Enligt min mening kan de stänga in supportrarna i ena hörnet av arenan och sätta stängsel omkring och sedan släppa ut dem om två dagar. Det kanske skulle bli en underhållning som hette duga.

Man har inte råd att ge elever i skolan det stöd de behöver för att kunna gå ut med godkända betyg och att få polisen att dyka upp på överfallslarm där gärningsmannen är okänd verkar vara en resurs som bara inte finns. Då vete sjuttom om jag tycker fotboll som underhållning är värd sitt pris. Denna ack så omskrivna guldmatch kostar så det svider i själen.

/Jackan lite söndagsgrinig