Sitter på en buss och på sätet jämte mig sitter en spillra av midsommahelgens festiviteter. Hon är jättesöt, totalt blond i alla bemärkelser man bara kan komma på, mobiltelefonen i högsta hugg och hon klev på bussen i Halmstad, staden dit man själv i sin ungdom gärna ville vara i för att få en häftig midsommar och sedan dess går mina öron i kors.

Käften går i ett,jag måste ha vattten innan jag dööör, killar som sågs igår och vilka som ev kunde varit några att ha, spritintaget var tydligen sjuuukt mycket, mobbenummer har lämnats ut och nu kommer dagen-efter-sms, en fräck låt dånar plötsligt till, sen visas kort för kompisen tvärsöver gången, killarna diskuteras högljutt och nödlögnerna som serverades dessa killar under gårdagen förklaras, älstas och stöts och blöts i det oändliga. Ja men va skulle ja säga då ja ville ju inte fortsätta prata mää han typ ju

Grabben som tydligen blev kvällens val är en sopa på att skicka sms. Det plingar frenetiskt här jämte mig och då den där grabben dessutom har vettet, eller enligt min blonda säteskompis Ovettet, att skicka sms med korta svar, i form av Ja, gör det, eller andra svar av liknande kortfattad karaktär håller han på att förvandlas från kvällens goding till kvällens nerköp.

Nu är det bara en timme kvar på resan och jag hoppas jag står ut. Länge sedan jag satt jämte en skitpladdrare av denna rang och tyvärr har jag inga hörproppar med mig så jag får helt enkelt låta skitpratet gå in genom ena örat och ut genom andra. Jag funderar på att be dem skicka sms till varandra så slipper hela bussen höra allt.

Själv har jag denna midsommar kikat på midsommarstänger som var fastbundna i marken av tjocka linor för att inte blåsa bort, mitt på midsommaraftons dag gick strömmen och vi hade allvarliga funderingar på hur vi skulle klara av att koka potatis på Trangia kök, men rätt som det var dök strömmen upp igen. Solen kikade fram med jämna mellanrum även om blåsten var otrolig och vårt spritintag  var måttligt och intogs under sjungande former. Det enda baksidan med denna helgen (om vi bortser från pladdret jämte mig just nu) var att jag sökte närkontakt med en trappa.

Jag gör som jag ofta gör, jag håller ögonen öppna för saker lite längre bort och glömde se vad jag satte fötterna just här och nu. Sockorna jag hade på mig var i halkigaste laget och så även trappen, så med en vurpa som hade gjort succé på Youtube for jag nerför 12 trappsteg och landade i en jämrande hög. Efter att morrat argt på mig själv en stund tog jag och kollade genom så att inget var brutet. Höften, revbenen och axeln kändes kraftigt mörbultade men allt kändes helt. Nu, två dagar efter ser jag ut som ett konstverk. Ett lila konstverk alltså. Fortfarande känner jag mig i helt skick, men att ta mig ur sängen i morse var tufft. Hela kroppen protesterade och meddelade att efter denna behandling kunde jag försöka ta mig upp bäst jag ville. Min kropp strejkade

Tog en timme att mjuka upp lederna till gångbar form och nu ser jag fram emot att få ligga o vila i min egen säng i kväll. Borta bra men hemma bäst brukar man säga och nu vill jag att bussen bryter mot alla hastighetsbestämmelser och ordnar hem mig snarast möjligt.

Effekten av min Ipren börjar nämligen ta slut

/Jackan, i gnälligaste laget