Läste en underbar berättelse om första skoldagen, av en bloggare som dyker in här med jämna mellanrum och kommenterar. Hon undrade huruvida vi mindes vår skolstart och då skrev jag där att jag mindes den och jag lovade att "Jag ska dela med mig. Om min första skoldag."

Minns du din skolstart? Hemsk eller underbar? Du får gärna tipsa mig så kommer jag och läser hos dig också

Så här kommer en liten nätt historia från hösten 1975, fast jag blandar nog in lite andra år också när jag ändå är igång.

Hade under två år innan skolstart fått tillbringa några timmar varje dag i lekskolan. Kommer ihåg att det var minsann inte alla kompisar som gick där och att ha fått gå där två år var tydligen en bedrift. Den bedriften var enbart min mors förtjänst, ty hon har ett sätt som gör att man helst av allt bara håller med och lyder, så att jag fick starta i lekis, som det då kallades, redan som femåring var inget att förundras över.

När jag sedan som sexåring fick tillgång till mer jämnåriga kamrater på lekis kände jag mej helt överlägsen. Jag visste ju var alla sakerna var, vilka träd som var klätterbara och hur man kunde hålla sig ur sikte från alla lekisfröknar. Dessutom förstod jag redan på den tiden att apelsiner var den mest helvetiska frukt man kunde ha med sig till frukstunden. Min fruktpåse innehöll alltid äpple eller banan. En lekiskamrat, sedermera klasskamrat, hade alltid skalade apelsiner med sig och jag såg nog redan på den tiden, att den pojken kommer inte att få det lätt. Antingen sölade han ner hela golvet med sina skalade apelsinklyftor, eller så hade hans mor inte hunnit skala dem och då slabbade han ner hela köket när han skulle skala själv.

Sen efter dessa två år var det så äntligen dags att börja i skolan. Den fantastiska låg- och mellanstadieskolan med otroligt många barn i. Min syster gick ju redan där och ännu en gång kände jag mig lite mer före än mina kamrater. Hon hade redan berättat att fläskpannkakan smakade skumgummi, att jag skulle passa mig för magister Stolle för han var sträng och slog barnen, den där tjocke vaktmästaren var inte alls snäll för han släppte inte ut en ur matsalen om man inte ätit upp, träslöjdsmagistern var galen osv osv. Jag var helt fullmatad med information om hur man skulle klara sig från alla sorters bedrövligheter så jag såg verkligen fram emot att börja i skolan. Funderade väl ibland på vad man skulle göra där, när man redan kunde läsa och skriva, men eftersom alla skulle vara där på dagarna vet jag att jag såg det som enda stället där man skulle kunna träffa sina kamrater.

Den enda smolken i bägaren var väl att min Allrabästavän inte skulle börja i min klass. Hon muttrade att det var jag som inte skulle börja i hennes klass, men då jag redan som liten Jacka var smått envis så var det hon som inte började hos mig. Så här i efterskott undrar jag om det möjligen kan ha varit en konspiration av vuxna som gjorde att vi särades på inför skolstart.

Min Allrabästavän och jag hade nämligen en tendens att alltid hamna i trubbel av olika slag. Var och en för sig var vi rätt gulliga och snälla men tillsammans kunde vi rätt som det var dyka upp som en helgalen Mr Hyde x 2. Jag tänker inte berätta om alla tokiga saker vi gjorde. En del saker var till och med riktigt elaka, men då jag hade en far som inte lät saker och ting hamna under mattan så var jag emellanåt tvungen att gå och be om ursäkt till människor i min omgivning. Tur var nog det annars kunde det nog ha barkat rätt så rejält åt helskotta. Min Allrabästa vän var ofta inte med och bad om ursäkt och än idag hör jag mig själv skrika argt. Men hon då, ska inte hon komma med. Min far sa alltid då att Du får be om ursäkt för dina dumheter så får hon be om ursäkt för sina.

Denna devis tillämpas än idag fast då av en lite mer vuxen Jacka och Småjackorna kan nog instämma i att den fungerar ännu. Var och en får skämmas för de dumheter de gjort.

Jo så nalkades då dagen. Skolstartsdagen. Minns än i dag inte hur jag och min mor tog oss dit, men säkerligen med buss. Även på den tiden var jag en lat liten flicka. Kommer ihåg hur jag förväntansfullt gick genom de pampiga grindarna och tittade ut på skolgården som var full av små pojkar och flickor. Den var rätt full av lite äldre pojkar och flickor, för att inte tala om en hel del föräldrar också, men så såg jag min Allrabästa vän där i högen och då släppte jag min mors hand och sa att jag kommer sedan när det ringer in. Jag hade fått lära mig av min syster, att när skolklockan ringde så gick man in i skolan.

Sedan var vi utanför och lekte. Solen sken, det var en underbar dag och på flaggstången var flaggan hissad. När skolklockan ringde sprang vi till vår ingång, som låg lite vid sidan av de två stora ingångarna och fick gå in i vårt klassrum. Jag och min Allrabästa vän släppte varandras händer och gick åt varsitt håll och än idag vet jag att det var då och där, vår vänskap försvann. Att tillbringa 9 år i olika klasser omöjliggör de mest trofasta vänskaper och hon lämnade ett stort hål i själen efter sig. Ett år eller två, fortsatte vi att leka på eftermiddagar, men vi försvann så sakta ut i periferin i kompisgängen så till slut lekte vi inte alls.

Inne i klassrummet så presenterade sig Fröknarna. Vi fick nämligen två fröknar. Alla tittade sig omkring och försökte känna igen så många som möjligt. Våra föräldrar satt och stod runtomkring väggarna i klassrummet och vi var 24 stycken som skulle gå i samma klass. En klass som efter 9 år tillsammans till viss del ännu håller kontakt med varandra.

Fröken nummer ett var en gammal fröken som såg sträng ut. Hon hade grått hår och snipigt ansikte. Jag vet att hon inte kunde varit så gammal som hon såg ut för jag hade minsann gått på lekis med hennes dotter mitt första år, då de barnen var ett år äldre än mig, men jämfört med den andra fröken såg hon nästan ut som en häxa. Fröken nummer två var jättevacker, underbart snäll, hade en sammetslen röst och ett tålamod utan dess like. Detta tålamod prövades många gånger under de tre år dessa två, ack så olika fröknar, hade oss som klass. Häxfröken avverkade ett antal pekpinnar under åren genom att resolut slå dem hårt över katedern när vi vägrade att tystna så man ville gärna sitta långt bak i klassrummet. Hon hade också en tendens att bli så arg så hon spottade när hon skrek så just första bänk var ingens favorit, men det visste vi ju inte där. På första skoldagen.

Just det där skimrande minnet av skolgården, solen, våra två fröknar och alla föräldrar och barn ihopklämda i klassrummet är en vacker bild. En bild jag gärna bär med mig, för det är en glädjebild.

Frågar ni några av mina klasskamrater och även min Allrabästaväns klasskamrater, i synnerhet flickorna, så får ni nog en annan bild.

Jag och Allrabästa vännen var de enda två flickorna som dök upp i långbyxor till skolstarten. Jag har, under fruktansvärda protester, burit en och annan klänning eller kjol under mitt barnaliv, men till skolstarten totalvägrade jag att ha kjol. Eftersom min mor, förutom att vara en mycket auktoritär kvinna, även har förståndet att inse när slaget är förlorat så inköptes nya byxor till skolstart och det är här jag inte riktigt förstår hur denna dag som var en sådan lycklig dag för mig är en hemsk dag för andra.

Tydligen var det två ligistungar som sprang omkring på skolgården och drog flickorna i flätorna och hästsvansarna. Men hallå, vem vill ha så fåniga frisyrer. De retade och puttade omkull grabbar. Det är viktigt att befästa sin sociala ranking tidigt i livet. Dessutom envisades de med att dra upp kjolen på alla små flickor som stod där så snällt och höll sina mammor i handen. Att ha kjol är ju helt sjukt. Man kan inte klättra i träd och när det blåser ser ju alla trosorna i alla fall så vad gnällde de över.

Vi ville bara upplysa om att byxor var det ultimata klädesplagget ifall det nu var någon som händelsevis inte förstod det.

Min underbara skolstartsdag, var nog en och annans hemska skolstartsdag. Tyvärr. Men så är det att det minnet delar inte jag och eftersom jag än idag är god vän med många av dessa barn som stod där på skolgården så tror jag att jag uppförde mig bättre genom åren.

Har du orkat läsa ända hit, tackar jag för intresset. Detta var mitt i särklass längste inlägg och härmed tackar jag för mig och säger godnatt. Det kommer ju en dag i morgon också

/Jackan, aldrig byxlös, sällan rådlös och emellanåt sanslös