Idag gick morgonen av bara farten. Jag insåg att slöar man hemmavid får man jaga bussen borta vid hållplatsen. Tog det säkra före det osäkra vid övergångsstället och sprang inte över förrän det kom en lastbil som blinka åt mej  Efter något sen ankomst till mitt trevliga måndagsprat var jag helt uppe i varv och det tog ungefär en timme att prata av sig, men då insåg jag med förskräckelse att jag var tvungen att jaga bussen en gång till

Det finns ju massor med talesätt men genväg är senväg kan väl inte gälla mej, tänkte jag medan jag gav fasiken i övergångsstället 60 meter bort och istället sprang som en galning uppför närmsta slänten och sen slog det totalt slint .

Fötterna gled i snön och fortsatte glida vidare i leran som låg gömd under. Kände knäna landa med en duns och vänsterhanden sträcktes ut för att lindra fallet men tro´t eller ej... den handen gled också iväg och hela lilla jag damp i backen med huvudet i snölerig modd  Låg som bedövad med ansiktet begravt i snön och kände att även om hjärnan protesterade så var det var nog inget brutet. Funderade på om detta fall går som arbetsskada OM jag mot förmodan skulle få eftervärkningar senare. Jag var ju på väg till jobbet

Sedan insåg jag att jag låg precis jämte en väl trafikerad väg och bad till alla gudar jag känner och alla jag inte känner att detta fall skulle passera obemärkt. Kikade upp lagom för se en bil bromsa in och en förare som sträckte på nacken för att kolla läget  Vinkade lite vagt med handen för att visa att jag överlevt och ser - och kan rent ut av tänka mig ljudet - att föraren börja tokskratta

Amen - Hur kul är det att se någon slå sig

/VårJackan, smått snö- och lermoddig