Dialekt är ett charmigt språk, eller om man nu skulle säga charmiga språk. Ofta förstår man allt men de där små orden av dialektal art betyder men så dyker det upp något som man lite småfnissande måste fråga vad det egentligen betyder.

Sitter man, som jag och småjackorna gör just nu, med en liten släkting under tre år som för det första inte pratar helt rent och för det andra blandar två dialekter så uppstår missförstånden och fnissanfallen väldigt ofta. Att höra systersonen blanda sina föräldrars småländska dialekt och sin lokala hemmaskånska dialekt blir fantastiskt gulligt. Jag har fått höra att mina småjackor blandar göteborgsdialekt med småländska men jag tycker de pratar helt okej. De rullar lite lätt på bokstaven r, precis som man gör i småland men har lite dialektal touch av Göteborgsintonation.

Men så åter till den gren av familjen som också flyttade till kusten, fast till skåne då. Systersonen har nu äntligen lärt sig att uttala r men till min förtjusning rullar han på dem också. Långt bak i munnen rrrrrullar bokstaven r på som ett X2000 och andra ord uttalas med distinkt skånska och småjackorna ler och retar sin moster och morbror med frågor och påståenden som - ska ni verkligen bo kvar här i skåne.. ja flyttar ni inte innan kusinen börjar skolan så är det kört, då har han kvar dialekten hela sitt liv...

Igår, när lille kusinen med allvarliga ögon och rynkad panna förklarade varför han inte kunde göra en sak - för då trillar jag - fick oss (ja vi besökande släktingar från Göteborg) att brista ut i skratt. Detta för att orden som ramlade ur munnen var fööörrr dåå trrrrillar jaauu med charmiga rullande smålands r och avslutet av meningen med ordet jag var bara så skånskt jaauu. Jag har nu döpt om denna dialekt till smånska. Skånska och småländska i salig blandning kan bara få heta smånska. Uttalat på vilken dialekt som helst blir det gôrskôj

/Jackan, lätt smöttebossk