Idag är sista dagen i mitt ohälsosamma liv. Ursäkternas tidevarv är förbi och det är bara att bita i det sura äpplet och sätta igång. Många äro de människor jag har tittat på genom åren där man undrat vad det var som gick snett. Bestämde mig för att sådan skulle jag minsann inte bli. Jag skulle hålla mig i form och inte låta maten styra mitt liv.

Med facit i hand så är det bara att inse att slutar man med det fysiskt aktiva jobbet och blir stolt innehavare ett administrativt arbete av kontorsstolsliknande karaktär så kan man inte fortsätta att äta som en skogshuggare och tro att det inte ska märkas. Är man dessutom inte någon sportnörd eller träningsfreak så syns resultaten inte bara på vågen utan det där med att gå i trappor börjar till slut bli något man undviker i högsta möjliga mån.

Men nu är det dags. Cykeln är genomgången med god hjälp av undervisande Expert. Kedjan inoljad, hjulen har justerats (nej där tittade jag bara på och försökte lära mig vad som var vad), bromsvajrarna är insmorda, växelkugghjulen fick en dusch olja också, växlarna kollades över, provkörning gjord och nu börjar jag få slut på ursäkter. Har full koll på var hjälmen är, nycklarna hittades omgående, till min stora förvåning och nu är det bara att packa ner det man ska ha med till jobbet.

Handduk och duschattiraljer, hänglåset till klädskåp, en omgång kontorskläder som tål ihoprullning, regnkläder, en omgång cykelkläder och en stor portion tålamod.

Det sistnämda brukar vara det jag stupar på. Jag fullständigt hatar att göra saker i maklig takt. Ska det ske ska det ske fort. Ja inte för att jag brukar susa fram i de där 50 km/h som man kanske gjorde förr, men jag brukar cykla tills jag tror att jag ska kräkas innan jag kan ta det lugnt något hundratal meter för att sedan stå på igen. Full fart för min förmåga i alla fall. Men är det nu så att detta projekt ska kunna genomföras och Jackan ska kunna bli en året-om-cyklist får jag nog lära mig att cykla till jobbet i lagom takt.

Pensionärstakt så att säga

/Jackan, mentalförbereder sig