Satt och nostalgitrippade på hög nivå på balkongen. En bok, lånad enbart på rescensenternas kommentarar på baksidan, där bl.a Detroit Free Press relaterade till denna bok som "Varenda del är lika fascinerande som historien om Scarlett och Rhett..." och naturligtvis lånar man hem den. Tillsammans med ett glas rosé på balkongen såg den oslagbar ut.

För er som inte relaterar till Scarlett och Rhett kan jag bara säga att det är huvudpersonerna i en bok, Borta med vinden, som är en klassiker av tidlöst mått som jag själv läste redan i 10-årsåldern och förtvivlat slängde i väggen efter att ha läst klart alla de 800-900 sidorna. Den första och enda bok jag läst där slutet inte var allomfattande gott. En stor besvikelse med detta oförutsägbara slut men mycket tankvärd och efter detta har jag med spänning väntat på att kunna få läsa så mycket och ändå inte kunna förutse slutet men än så länge gäckar mig hela världens författare.

Ja i alla fall så med dessa rescensioner på baksidan så kände jag mig helt manad till en stilla kväll eller två i sällskap med Anne Rivers Siddons Huset vid Peachtree Road och efter ett hundratal sidor la jag faktiskt boken åt sidan. Det gick några veckor där jag stillsamt, i högsommarexplosionen som kom till Sverige, undrade hur i helvete de kunde relatera till Borta med vinden men nu satte jag mig i helgen och bestämde mig för att läsa klart.

Jo den utspelar sig i Södern i USA, Atlanta närmare bestämt, men det är inte här i likheterna består. Det är själva stämningen i boken. En nostalgisk, vemodig och sorgsen berättarton där tragiken drivs till sin fullkomliga spets. Konventioner och vanmakt driver än den ene än den andre till fullständigt absurda val i livet och man ser hur folk går mot sin undergång, med värdighet, alltid med värdighet, och då är jag fullständigt med på rescensenternas jämförelse med klassikern Borta med vinden.

Här sveper konventionella beteenden och uppförandekodex genom folks liv och när man bryter mot dem, eller helt enkelt upptäcker dem, så blir vemodet och nostalgin så synbara.

Jag la ner boken på mitt lilla bord och riktigt sög på karamellen av vemod som dränkte denna roman ända in till sista sidan och funderade på hur man är funtad om man skriver en sådan här bok. Ja menar, tänk så lätt det vore om livet bara gick sin stilla gång i samma banor och du alltid visste hur livet skulle vara. Tänk vad mycket oro man skulle sluppit och hur många funderingar över konstiga val i livet man hade besparats.

Och hur jävla roligt hade livet varit ... då?

Jaja, jag väljer spontant ibland men alltsom oftast inte. Det jag försöker hålla mig ifrån är i alla fall att ångra de val jag gjort. Man gör det man gör för man i den givna situtationen känner att man måste och dit livet för mig går jag med glatt mod. Fast ibland blir man lite vemodig även om det behövs en bok för att försätta en i det sinnestillståndet

/Jackan, kvällsfilosoferar på balkongen