att gå med på smusslandet. Om det nu var så att hon bara var en vän var hon välkommen att ringa hem.

Han blev bara mer o mer stingslig.

En dag var hon med sonen på sjukhuset då han ringde och bra skrek i telefon. Hämta mig. Hämta mig nu. jag måste hem. Mår jättedåligt.

På vägen i bilen blev han bara sämre o sämre. Fingrarna bara spretade åt alla håll och gick inte att räta ut.

Fick åka in på närmaste vårdcentral där han blev inrullad på bår.

Det visade sig att det var en kraftig panikångest attack.

Besök hos husläkaren hemma. Lugnande medicin och sjukskrivning en månad.

Hon fick ligga och hålla om honom som ett barn varje kväll.

Läkaren tyckte inte det var konstigt. Flytt och nytt arbete. Det var krävande saker, sa han.

Hon kunde inte låta bli att tycka det var lite löjligt, men med tanke på att alltid ha blivit förskonad från allt och aldrig behövt möta motgångar själv så....

Kanske var hon elak, men hon kände bara att han var ingen riktig man. En man springer inte till sin mamma för minsta småsak. man springer inte till sin mamma och skvallrar vad sambon har sagt. man springer inte till mamma så fort det börjar tryta i kassan.

Detta eviga spring till mamma. Jisses, han var ju vuxen.

gå ut med soporna. Närkligt att det kunde ta en hel timme när soprummet bara låg 50 meter från dörren.

- Jag träffade en granne, kunde han säga samtidigt som blicken flackade fram o tillbaka.

Så här fortsatte det till erkännandet kom att det var en kvinna på jobbet han hade kontakt med.

Ohh nej. Det är bara en vän.

Hon tyckte det var märkligt att man pratar med en vän i smyg. Vi har rätt att ha vänner och då ringer man hem. Inget smygande. Inga lögner.

Det slutade med att han ljög om allt. Små skitsaker. Allt!

Han hade fått jobbet i hennes hemstad. Bara en kort tid efter att de flyttat upp ringde de upp honom och sa att de hade ändrat sig och visst ville anställa honom.

Men hon såg det fortfarande som att det fanns en mening med allt. De skulle helt enkelt bo där.

En annan sida började visa sig hos sambon. han var vresig och tålde inte mycket från sonen. Han var naiv och sprang till mamma så fort det dök upp problem. När de blev ovänner kunde han säga, näe, nu ringer jag mamma..

Hon blev helt ställd. Här hade vi en människa som glidit fram genom livet på en räkmacka utan att behöva ta itu med motgångar själv. Minsta lilla hinder var för honom som att bestiga mount everest.

Han tyckte att sonen skulle dricka mjölk eller vatten till maten. Det tyckte hon med. Men hur förklarar man för en sjuåring att sambon ska dricka läsk och inte han. Sambon surade då hon förklarade att hon inte tänkte acceptera att han inte betedde sig vuxet inför sonen.

Hon satt helt plötsligt med t¨å barn istället för ett.

Pengarna tröt. Han vägrade inse det. Han hade ju alltid sprungit till mamma och fått tillskott. Hon däremot var väldigt ekonomisk och hade fått lära sig att hushålla med små medel.

Om hon någon gång tog med sonen på Mc donalds fick de en rejäl utskällning.

Men han...han orkade inte ens bre sig en macka på morgonen utan åt både frukost, lunch och massa anna skit ute varje dag.

När hon kommenterade det fick hon till svar. Med en fisförnäm min förklarade att han...han var minsann tjänsteman och hade lön på xxxxx i månaden. Skulle inte HAN få äta ute. Hon försökte förklara att det spelade väl ingen roll om han så tjänade hundratusen i månaden. man fick väl ändå gå på hur mycket man hade över.

Sonen skulle inte höras och helst inte synas när han var upptagen.  han måste ha lugn och ro.

men ett barn funkar inte så. De hörs.

Han kom aldrig upp på mornarna så att han kom i tid till jobbet. han var ständigt flera timmar försenad varje dag. Ändå så fick han ut full lön.

Han var helt enkelt inte van vid att ta ansvar.

När de åkte förbi ett område i staden vräkte han ur sig...Här bor arbetarpacket.

Hon blev helt ställd.

Det är tack vare arbetarpacket som sliter och betalar in skatt som du kan ligga och tryna och komma för sent och ändå plocka ut full lön. Fy fan.

Det enda han gjorde efter hennes kommentar var att titta på henne med avsmak.

Han sökte jobb där hon bodde men fick det inte.

Det finns en mening med det sade hon. Vi flyttar upp till dig istället. Vi trivs ju så bra där.

Hon åkte upp för att kolla upp med skola. Det passade ju bra att flytta lagom till att sonen skulle börja ettan. En liten mysig skola.

Hon fixade även jobb till sig själv. Flytta en lördag och börja jobba på måndag. Samma jobb som hon hade haft i nio år och som hon var innerligt less på. Men ett jobb är man ju tvungen att ha.

Hon älskade staden från första stund. Det var ett annat lugn. Nära naturen och vattnet. Hon var sådan att hon gärna hämtade kraft från just naturen. Det är ju liv...

De kunde gå ut och ta en promenad och på vägen passera badplatsen då sonen bara slängde av sig kläderna för att ta ett bad i kallingarna. Något sådant hade varit omöjligt i den stad de kom från.

Hon hade lämnat jobb, vänner och sin familj och det är klart att det kom stunder emellanåt då hon undrade vad hon gjort egentligen. Flykt? Flykt från alla minnen. Allt som varit jobbigt.

Hon såg det som en nystart i livet.

Hon jobbade ett par veckor och det var då hon blev mer medveten om hur annorlunda människorna var i den lilla residensstaden. Jo, det var viktigt för den äldre generationen att det var just en residensstad. Männikorna bjöd liksom inte på sig själva som hon var van vid. hade hon kört sin stil på jobbet där som innan så hade de väl svimmat de gamla strama damerna.

För det är just lite "strama" som de är. Man ler inte eller tilltalar folk hur som helst. Och man skämtar då rakt inte.

Sonen som ibörjan varit så glad blev olycklig. hon hade fått färre timmar att arbeta vilket förde med sig att han fick inte så många fritidstimmar. Han behövde det. Han behövde lära känna sina klasskompisar. Skaffa vänner. Dessutom bodde de med gator runt hela huset vilket han inte var van vid då de hade bott mer skyddat innan. Här kunde han inte gå ut till någon lekplats.

Bedrövad såg hon hur sonen mådde allt sämre för att en dag vilja slänga sig från fönstret på tredje våningen.

Hon kontaktade skolan och annan personal inom bup och fick efter ihärdigt springande på besök med olika människor plats för sonen på fritids igen.

Lyckades också få en lägenhet som var mer som ett radhusområde där det fanns gott om barn. Alltså bodde de bara i den första lägenheten knappt ett halvår.

Sonen mådde bra igen. Hade fullt upp hela tiden. Många kompisar.

Men sambon. Han visade en helt annan sida än den hon sett förut.

En mörk sida som förde med sig lögner och svek.

sakta men säkert.

Hon kunde känna igen. Kunde skratta igen. glädjas åt de där små sakerna. Åt sonens leende eller när hon möttes av hans armar  som väntade på en kram.

Det var vid denna tiden hon träffade honom. Honom som hon trodde skulle vara bra för henne och sonen.

Sonen kunde ibland komma och lägga sig bredvid dem och krama om dem båda och med ett leende förklara att ......nu är vi en familj igen.

Han bodde 10 mil bort. han hade sitt hem, familj och arbete där. En liten stad nära naturen och vattnet. Ett ställe där faktiskt folk inte stresssade lika mycket som i en storstad.

han var en känslomänniska. Han gjorde dikter till henne och allt verkade för bra för att vara sant. Han tog med sonen på det som sonen älskade mest, att vara ute i skog och natur.

Så kom dagen då han sa att han faktiskt älskade henne. Det hade tagit tid innan de orden kom.

Och hon svarade att hon älskade honom med.

Nu.....så här efteråt, förstår hon att det var ingen kärlek hon kände. Det var en längtan efter något annat. Hon ville vara kär och allt verkade normalt. Allt verkade bra för sonen.

Och just då......trodde hon verkligen att hon älskade honom

började hon skapa sig ett liv. Hon och sonen.

Hon kunde skratta igen. Hon började få en säkerhet i sig själv. Kunde lita på sig själv och sina känslor.

Började bli lite som hon varit men ändå inte. Hon var............friare....mer insiktsfull........och för första gången någonsin, mer trygg.

Hon hade klarat det. Och hon hade helt klart under denna tid åldrats en hel del, iaf mentalt.

Och åter igen fick hon höra hur gott det var att höra hennes smittande skratt....

Hon förstod en dag att hon var tvungen att sluta söka efter trygghet hos andra. Det är väl ganska vanligt att man gör så när man mår dåligt. Man flyr. Vartsomhelst. Bara man slipper vara ensam med sina tankar.

Den dagen slutade hon fly. Det var en jobbig tid. Den tiden då hon bekämpade ångesten som rev. När hon stannade kvar ensam för att rida ut stormen.

Hon darrade konstant och det var mycket tårar. Otroligt mycket tårar.

Men det gick. Det tog tid. Hon lärde sig att känna sig trygg i sig själv.

Först då började hon känna sig hel igen.

Satt hon och sonen hos hennes föräldrar och åt. De satt ute då det var varmt o skönt. Sonens pappa skulle komma dit för att hämta sonen.

Han kom då de satt och åt. Han pratade med sonen och grejade lite med hans cykel då modern slängde ur sig frågan om han inte ville sätta sig med dem o äta.

Det var inte sant! Vad fan sysslar du med, väste hon fram.- Jag kan inte låta bli, sade hon. Han såg så ensam ut.

Hon frågade också efter korten. Det visade sig att hon hade slängt dem. Hon klarade inte av konflikter sade hon.

Rasande. Ledsen och grymt jävla besviken blev hon för att för henne var dessa saker så stora svek från människor som man egentligen borde vara viktig för. Hon var ju deras enda barn. Varför? Varför var hon inte viktig. Varför var hon inte värd mer?

bad hon sin mamma. Jag vill att du tar kort om det händer igen för jag anmäler inte idag. Men om det händer igen ska han åka dit för det.

Hon tog korten på blåmärkena i ansiktet. Hennes min var bara...ingenting.

Hon åkte in till jobbet och pratade med sin chef. Hur skulle hon göra nu? Alla kunder. De andra i personalen. vad skulle de tro?

Och chefen som alltid varit en liten lömsk och bitsk sak sade bara. Du ska komma och arbeta som vanligt. Vad du än har sagt och gjort så finns det ingen orsak att göra dig detta. Det är inte ditt fel. Och är det så att någon frågar, så ljug inte.

Sedan åkte hon vidare för att köpa ett täckstift. Ge mig det bäst täckande du har sa hon till expediten. Expediten tittade upp och såg ansiktet och bara nickade och tog fram det hon skulle ha.

Dagen efter var det som en vanlig dag. Till dagis och sedan jobbet. Och naturligtvis kom frågan. Den som först frågade slängde ur sig. Vad fan. Har du fått stryk eller?

Ja, svarade hon enkelt och gick. Och faktiskt var det nog det bästa. Det ledde till att inte fråga vidare. Tog bort dramatiken. Tog bort medlidsamma miner som gjorde henne vansinnig.

För nu var hon förbannad.

I ett lite lugnare ögonblick fick hon ringt en jobbarkompis. Hon kom direkt. När dörren öppnades stirrade hon bara på henne. Hon blev helt ifrån sig och hon frågade henne om hon visste hur hon såg ut.

Hon gick fram till spegeln o tittade. Mörka fläckar efter slag började ta sig fram i delar av ansiktet. Käkbenet var kraftigt svullet och ena läppen spräckt.

Senare upptäckte hon också att hon hade ont i hela kroppen och blåmärken över revbenen där hans sparkar hade träffat.

Hon tänkte hela tiden på sonen och kopplade bort smärtan under tiden det pågick.

Kompisen ringde hennes föräldrar. Ni får komma hämta henne. Hon är illa däran och behöver er hjälp.

Modern svarade, nej det går inte. Vi har druckit vin. Du får väl köra henne så om hon måste hit.

Hon kom dit och fadern tog och lyfte upp sonen. Han skakde i hans famn och upprepade hela tiden orden. Huu, vad hemskt, huu vad hemst. Om och om igen. Och varje gång han sa orden kände hon hur hennes hjärta brast. Älskade lilla barn. Mitt allt.

Hon skulle ge vad som helst för att han skulle ha sluppit allt det här. Linda in honom i en kokong som skyddade honom från allt som var jobbigt.

Hon satt med honom och vaggade honom till ro för att han till slut skulle somna. Och så somnade de båda.

På morgonen efter var fadern på sitt vanligt dåliga humör. Elak och tyken. Klagade på allt hon gjorde. Hon vara bara till besvär.

Då brast det. Hon skrek. MEN JAG HAR JU INGEN. JAG HAR INGEN SOM KAN HJÄLPA MIG. NI ÄR JU ÄNDÅ MINA FÖRÄLDRAR.  Du kan vara elak mot mig när du vill, men snälla. Inte idag.

Snälla. Inte idag..

förnedringen. Efter att hon bara gett upp.

Då var han där igen.

Ville träffa sonen och hon gjorde det stora misstaget att tro honom.

För hon grep ju varje halmstrå. Hon ville ju att sonen skulle ha en far.

Kvällen slutade med att sonen stod och skrek.

Döda inte min mamma. Snälla pappa. Döda henne inte.

ord som skulle ringa i hennes öron många, många år...

och alla tankar kretsade kring honom och vad han hade gjort.

Hon visste att detta var inte bra för henne själv och inte heller för sonen. men just då gick det inte att tänka på något annat.

I nästan två år hade de levt sitt liv, hon och sonen, med fasta rutiner och ett inrutat liv så man slapp tänka för mycket. Hon öste kärlek över sonen som behövde den. Kanske blev det för mycket. Kanske höll hon sin hand lite för mycket över allt han gjorde.

Medicinen gjorde också att hon mådde sämre i början. Det visste hon men förnuftet var som bortblåst. Allt hon visste var smärtan hon kände.

Den kvällen kom. Kvällen då hon kände att hon inte orkade mer.Livslusten ville inte visa sig. Vad fanns det kvar att kämpa för.

Allt blev bara kaos och det slutade med att pappan till sonen var där.

Till slut helt utmattad somnade hon men vaknade abrubt.  När hon tittade upp stod exet bredvid sängen och det var kletigt överallt.

Det här är vad du är värd ditt jävla äckel.

Det bara slog ner som en blixt från en klar himmel. Hatet som rev i kroppen. Hatet för hur han hade behandlat henne. Hatet över att han inte intresserade sig mer för sin son. hatet över att han nästan förnekade sonen, deras kött och blod.

Hela kroppen arbetade på högtryck och hans springande med tjejer   gjorde henne rasande. rasande över att han bara helt sonika kunde strunta i att hämta sonen och och leva livets glada dagar.

Det gjorde henne rasande när han ringde för att psyka med att berätta hur hon gjort med honom i sängen. Hur skön hon var.

Han ringde henne till jobbet och var spydig.

Till slut stoppade kontoristen hans samtal efter att hon gråtande berättade att hon orkade inte mer nu.

Hon fick ett hämnbegär.

varför skulle han ha det bra och skratta henne rätt upp i ansiktet.

Varför skulle hon betala på huset som han bodde i medans han bara hånskrattade när hon frågade efter underhållet för de hade ingen mat.

Tiden som kom var jobbig. Jobbigare än något annat. Den var fylld av hat.

Dagarna gick och hon jobbade på. I hennes lilla värld var det bara jobbet, hon och sonen. Något annat fanns inte.

Hon kände att hon ville ge sin son en bra barndom. Hon försökte och när sonen skrek på lekplatsen; Jag har världens bästa mamma, kände hon det där lyckoruset en mamma kan känna med sitt barn.

Men hon visste att hon inte alltid var världens bästa mamma. För efter nästan tre år   började hon må dåligt. Efter tre år då hon levt bara för sitt barn och trängt undan allt. Trängt undan för att leva. För att kunna ta hand om sitt barn.

Tre år då hon aldrig tillät sig känna.

Hon hade inte gråtit något speciellt och efter tre år hade allt kommit ikapp henne. Och det gjorde ont. Så ont att hon inte visste hur hon skulle hantera det.

Läkaren hade vid flera tillfällen sagt att han misstänkte en depression och ville att hon skulle ta antidepressiva mediciner. Hon vägrade och tyckte att det var inget fel på henne.

Tills den dagen kom.....

Sonen tittade på henne med tårarna rinnande.  Han hade blivit fem, snart sex år.

Du är inget roligt längre mamma. Jag tycker inte om dig. Du är aldrig glad längre.

Hennes hjärta var som is. Hon förstod att det var fel. Allt var bara fel.

Då ringde hon samtalet till läkaren

Tiden gick och hon trivdes med tillvaron även om den var stressig. Stod  färdig att rusa vid stämpelklockan för att hinna till dagis. Sonen var alltid ensam kvar. Det kändes tråkigt men det fanns inga alternativ. Två kvällar i veckan hämtade hennes mor sonen och när kom hem han han somnat för natten.

Det var meningen att sonen skulle vara hos sina pappa varannan helg. Ibland blev det så, ibland inte. Ibland hade han helt enkelt glömt bort det. Och där stod vi, sonen och jag. Han med sina lilla väska packad och klar och hon såg besvikelsen när ingen kom.

Hur skulle hon nu lösa det hela. Hon jobbade de helger sonen skulle vara hos sin pappa. Hennes mor fick passa....igen.

Hon ville inte det. Modern hade svårt att låta bli flaskan på helgerna. Hon ville inte att hennes barn skulle se.

Men vad skulle hon göra. Hon måste jobba och tjäna pengar. Ibland var kylskåpet tomt. Hon betalade ju fortfarande lån på huset som han bodde i. Underhållet var det si och så med.

Hon måste jobba