att gå med på smusslandet. Om det nu var så att hon bara var en vän var hon välkommen att ringa hem.

Han blev bara mer o mer stingslig.

En dag var hon med sonen på sjukhuset då han ringde och bra skrek i telefon. Hämta mig. Hämta mig nu. jag måste hem. Mår jättedåligt.

På vägen i bilen blev han bara sämre o sämre. Fingrarna bara spretade åt alla håll och gick inte att räta ut.

Fick åka in på närmaste vårdcentral där han blev inrullad på bår.

Det visade sig att det var en kraftig panikångest attack.

Besök hos husläkaren hemma. Lugnande medicin och sjukskrivning en månad.

Hon fick ligga och hålla om honom som ett barn varje kväll.

Läkaren tyckte inte det var konstigt. Flytt och nytt arbete. Det var krävande saker, sa han.

Hon kunde inte låta bli att tycka det var lite löjligt, men med tanke på att alltid ha blivit förskonad från allt och aldrig behövt möta motgångar själv så....

Kanske var hon elak, men hon kände bara att han var ingen riktig man. En man springer inte till sin mamma för minsta småsak. man springer inte till sin mamma och skvallrar vad sambon har sagt. man springer inte till mamma så fort det börjar tryta i kassan.

Detta eviga spring till mamma. Jisses, han var ju vuxen.

gå ut med soporna. Närkligt att det kunde ta en hel timme när soprummet bara låg 50 meter från dörren.

- Jag träffade en granne, kunde han säga samtidigt som blicken flackade fram o tillbaka.

Så här fortsatte det till erkännandet kom att det var en kvinna på jobbet han hade kontakt med.

Ohh nej. Det är bara en vän.

Hon tyckte det var märkligt att man pratar med en vän i smyg. Vi har rätt att ha vänner och då ringer man hem. Inget smygande. Inga lögner.

Det slutade med att han ljög om allt. Små skitsaker. Allt!